Som vanligt på lördagarna var det tidig (05.10) uppstigning och avfärd till stallet som gällde.

Dressyr i ridhuset stod på schemat och det gick bra tycker jag.

De små galoppvolterna som vi tränat på ett tag nu kändes riktigt fina och lätta att ”få till”, även i vänstergaloppen som ju alltid varit lite sämre.

Tränade också speciellt på bakdelsvändningar då dessa ingår i morgondagens program (LA:4), även de kändes bra men kan på tävling bli hur som helst, ibland 7:mässiga och ibland bara värda betyg 5.

Efter 1 timme i ridhuset blev det bara en kort vända till stallet för att ta av sadel och träns och sedan gick jag ner med Ri och Arch till gräshagarna.

Även Livs andra häst Aramis fick göra dom sällskap och när jag var färdig med allt det sedvanliga i stallet ägnade jag en stund åt att ”städa” Archies box lite.

Vi tvättade ju hela stallet för inte så länge sedan men har man en häst som äter med hela huvudet och dessutom stänker betfor i en stor radie omkring sig så gäller det att hålla efter boxen så att den inte sunkar igen totalt.

Tvättar man av väggarna relativt ofta hinner smutsen inte bita sig fast och det går snabbt och lätt att åter få en fin box.

Efter väggtvätt, vattenkoppstvätt (den används av Archie till att blötlägga stråfoder så den behöver också hållas efter ofta), upprullning av en mängd lindor, puts av sadel, träns och stövlar samt städning och sopning kring gödselstacken var jag äntligen klar och nu återstår att vila sig i form tills det är dags för nästa event; Soyas tävling i Landskrona i eftermiddag.

Rapport kommer senare, jag förstår att spänningen över resultatet är olidlig!

Idag har jag haft fullt upp och jag är inte färdig än trots att det snart är läggdags.

Jag har ägnat kvällen åt att rensa bland mina kläder och trots att jag inte anser mig vara någon ”samlare” blev det en hel del att slänga.

Det känns alltid skönt när man är färdig med sådana projekt tycker jag och det är ju inget man behöver göra särskilt ofta.

Innan utrensningen hann jag skritta ut med hund och häst i 1 1/2 timme och det var en skön runda som endast renderade ett myggbett för min del.

När jag åkte tillbaka till stallet senare på kvällen för att ta in hästarna från hagen insåg jag att det är då de jäkla myggen kommer fram så det gäller att anpassa sig därefter.

Archie stod lugnt i hagen men Alfresco, ”fullblodskänslig” som han är höll på att hoppa ur skinnet trots regntäcke!

Nej, nu har jag inte tid med er längre- måste fortsätta med min städning!

Idag var jag och Archie hos Ebba för ett nytt dressyrpass och detta visade sig bli ett av de bästa på länge.

Galoppen forstätter att förbättras och jag tror att den gymnastik Archie får när vi galopperar runt Ebba på små, små volter har hjälpt till att stärka honom och fått honom att ”mjukna” i benen och inte galopperar så ”styvbent” och ibland obekvämt.

Efter galopparbetet följde skänkelvikning utmed långsidor och på diagonal, öppna utmed långsidorna och sist även öppna i galopp på samma vis.

Ebba hjälpte till att driva på från marken till att börja med men denna hjälp behövs mindre och mindre för varje ridpass och jag hoppas att Archie börjar förstå att det blir lättast för oss båda om han driver själv hela tiden och inte försöker falla i sömn som han nästan höll på med ett tag i somras.

Mitt mål är att han ska vara som alertast när han kommer till Ebbas träningar- inte såsa ihop som han alltså tyckte att han kunde göra för ett tag sedan.

När vi kom tillbaka till vår anläggning gick jag över till det stora stallet för att prata lite med folket där och insåg snabbt att mygginvasionen är över oss igen.

Förmodligen har dagens riktigt varma och soliga väder gynnat förökningen av dessa livs-förpestare och då jag tittade ner på lilla Soya som stod och gnagde på en morot såg jag säkert 5 mygg på hennes kropp.

Tyvärr tillåter hennes klena kroppskonstruktion inte att man daskar till henne i syfte att döda en mygga eller två- gör man så på Archie tror han bara att man klappar honom men Soya hade nog blivit mer förskräckt än något annat.

Nu är det bara att hoppas på många minusgrader i natt (dream on) eller något annat som gör att alla mygg är utplånade tills imorgon- då har jag planerat en uteritt med hund och häst och vill inte ha myggornas sällskap!

Inspirerad av en dressyrträning innehållande en massa galoppombyten som jag tittade på igår (Liv red) gjorde jag detsamma i morse- provade att göra lite byten alltså.
 
Det gick väl ganska bra även om det inte är något jag skulle vilja visa upp på tävling än.
 
Svårigheten för mig är fortfarande att ge hjälperna tillräckligt distinkt för att Archie ska byta DIREKT och inte 1-2 galoppsprång senare men samtidigt  bibehålla en korrekt sits (inte dras med framåt) och inte låta Archie komma utanför sin ram.
 
”Hoppryttarbyten” kan jag få till enklare men det är ju inte så det ska se ut även om man kanske får börja där och nöja sig med det initialt.
 
Men nu har vi ändå kommit så långt att jag måste vara mer precis och det är precis (notera ordvitsen) vad jag planerar att vara framöver.
 
När passet var nästan slut och jag och Archie likaså kändes han så som jag skulle önska att han gjorde redan från början- väldigt lösgjord och med framåtbjudning men tyvärr är vi inte riktigt där ännu- men vi jobbar på det.  

Idag flexade jag ut en hel timme tidigare för att hinna hoppa lite innan ridhuset skulle fyllas av dressyrtränande ekipage.

Eftersom jag varken hade tid eller ork att släpa fram så mycket hindermaterial blev det bara några cavallettis och en kombination.

Archie kändes inte det minsta ringrostig trots att vi inte hoppat ordentligt på en evighet men det blev inte så jättemycket hoppat idag heller.

Avslutade med trav och galopp i mycket låg form där Archie verkligen fick sträcka ut.

Efter vårt pass stannade vi kvar och tittade på Liv som övade på galoppombyten under sin lektion och det gjorde mig mycket sugen på att göra detsamma så det ingår i schemat för imorgon tänkte jag.

Nu står Arch och Ri och dåsar i solen och jag gör detsamma i soffan.

Mina och Ebbas försök att få bättre fart på Archie artar sig hitills riktigt bra!

En nyinköpt körpisk från Jägersros trav-shop har hjälpt mig att få igång Archie utan att behöva sitta och smådriva med flaxande ben mer eller mindre konstant och jag hoppas att det inte bara känns bättre för mig utan även för Archie.

Pisken är lite längre och når nästan runt Archies bak- utmärkt när man behöver väcka bakbenen i tex sidvärtsrörelserna.

När passet led mot sitt slut bad Ebba mig att öka galoppen allt jag kunde utmed långsidorna och när jag tryckte på och höjde pisken EN gång svarade Archie som aldrig förr och sköt iväg i en aldrig tidigare skådad (eller varje fall av mig upplevd) galopp med spetsade öron.

Och sedan bara fortsatte han att hålla detta härliga tempo i varv efter varv, ivrigt påhejad av den mycket belåtna ryttaren.

Om jag ska reta upp de av er som stör er på oss som rider utan hjälm (det brukar lyckas varje gång ha ha) kan jag nämna att jag för första gången på en evighet (någonsin med Archie?) hann tänka ”går Archie omkull i denna farten DÖR jag”.

Fast då hade jag i allà fall dött lycklig för det är precis den bjudningen jag har saknat men nu äntligen fick känna på!

Och var lugna- imorgon är det hjälm på igen trots att huvudet enligt vissa läsare är tomt och därmed inte så viktigt att skydda :)!

Klockan är inte ens 8 på morgonen och jag är redan hemma från stallet.

Har mockat, gjort i ordning foder, gått ner med alla hästarna (5) till gräshagarna och framför allt ”avnjutit” ett super-tömkörningspass.

När jag stod och tittade på mitt stora svarta djur som galopperade runt mig förstår jag varför nästan alla mina dressyrprotokoll innehåller kommentaren snygg/flott/ vacker/fin häst.

Nu ska vi bara ge domarna skäl att ÄVEN tycka ”energisk häst med härlig bjudning” och om han på tävling går som tex idag så ska det inte vara omöjligt :).

Archie är oftast härlig och lätt att tömköra, till och med om man bara håller tömmarna i en hand jobbar han på bra.

Idag fortsatte arbetet med galopp så nära mig att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, efter detta krävde jag så mycket ökning som det bara gick på stora mittvolten.

Sidvärtsrörelser blev det också, både på volt och utmed spåret och även detta såg lätt och bra ut.

Nu kom min rättvisehund och rullade ihop sig hos mig- hon har ju varit med sin ”pappa” hela morgonen (hade inte hjärta att släpa ut henne i ottan och blåsten) så nu vill hon vara med ”mammi” lite.

Om någon timme kör vi till hundkappbanan- en liten rapport kommer senare.

Dagen inleddes med en dressyrpass tidigt på morgonen där jag fortsatte med de övningar vi ägnat oss åt hos Ebba i torsdags.

Att galoppera på små volter och i samlat tempo verkar ganska lösgörande på min gosse och de 15 sista minuterna av passet undrade jag faktiskt var han tog vägen för då satt jag plötsligt på en häst som dansade fram i en mäktig trav- det KAN inte ha varit Archie som åstadkom detta ”bara sådar” :)!

Skämt å sido men jag var väldigt nöjd och vill gärna ha mycket mer av detta, och oftare!

När alla pojkar var utsläppta i var sin gräshage och jag hade fixat med min utrustning, foder och lite annat åkte jag hem för mer ”fix”- denna gången i trädgården.

Maken och jag ägnade 2 timmar åt att försöka få fason på gräs, löv och annat och med tanke på den mycket hårda vinden var det närmast att betrakta som ett Sisyfos-arbete att ägna sig åt just lövkrattning.

Jag brukar säga att 2 sysselsättningar lämpar sig väl för livstidsdömda; mockning av spånboxar och lövkrattning för i båda fallen tar arbetet i princip aldrig slut- det finns alltid fler löv som singlar ner precis när man tror att man är färdig och fler bajsbollar som gömmer sig i spånet!

På eftermiddagen belönade maken oss med hämtmiddag från Staffanstorps enda (tror jag) restaurang och därefter körde jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri i hagen en andra gång.

Visserligen blåste det fortfarande otroligt mycket men varken Arche eller den mer än dubbelt så gamle (16) Ri bryr sig om sådana petitesser som lite vind i håret och både Liv och jag är av uppfattningen att hästar (oftast) står och hänger bättre i en hage än i en box.

En vän till mig brukar säga att varje meter som hästen går i hagen är att föredra framför att stå i en rörelsebegränsande (vilket långt ord…) box och jag kan inte annat än instämma.

Efter att ha sagt Adios till gossarna åkte jag och Soya till Dalbys naturreservat som med tanke på vädret (läs: blåsten) kändes som det bästa alternativet för promenad eftersom man där kan gå en hel del i skog.

Som vanligt och säkert en del på grund av de hårda vindarna mötte vi nästan inte en människa på vår timmeslånga promenad, de enda vi såg var några människor på håll som såg ut att leta efter svamp (eller möjligen några kvarvarande björnbär) och en kossa som hade kommit lite ifrån sin flock.

Vad gällde kon verkade Soya snarare lite rädd för den än att hon ville jaga den, det var inte som då vi gick samma runda när hennes syster Zahra var på besök och hon (Zahra) plötsligt for iväg efter just en ko. Zahra hann inte springa långt innan ägaren Görel kallade tillbaka henne men sedan dess har jag funderat över vad Soya skulle göra om hon mötte en kossa på nära håll- nu vet jag :)!

Några mogna björnbär finns knappt längre och med min närsynthet skulle jag väl inte se en svamp om den så hoppade upp i pannan och bet mig. Och skulle jag hitta någon skulle jag ändå inte våga äta den – sååå uppmärksam var jag inte på biologilektionerna!

Av dagen återstår att ligga och läsa i soffan tänker jag. Liv har precis sms:at att ”öken” (vår ton gentemot varandra och våra djur får nog folk som inte känner oss att titta lite konstigt) är inom lås och bom, dvs återbördade till sina boxar utan att ha blåst ut från hagen, så dom behöver jag inte tänka mer på förrän i morgon bitti.

Detta är nog en av mina sista ”skördar” för i år.
I Dalbys naturreservat var det nästan vindstilla tack vare skogen.
Mimmi ”går på plankan”.
Både jag och Soya tycker mycket om att gå i skog. Jag för att luften är så skön och Soya för att det finns så mycket att lukta på.

Under en timme hinner hon stanna och ”kissa” säkert 10 gånger- värre än den mest revir-märkande hanhund och visste man inte bättre skulle man tro att hon led av värsta urinvägsinfektionen.

Jag klättrar över och Soya kryper under staketet :).
Många björnbär såg vi men de flesta var röda.

Idag hade jag planerat en skön skritt-tur med djuren och skritt-tur blev det men allt annat än skön.

Redan när vi gav oss ut blåste det otroligt och jag var mycket glad att jag hade satt på Soya ett regntäcke.

Misstänker att hon annars hade gnagt loss sig från sele och lina för att springa tillbaka till bilen allt vad hon hade orkat!

Efter en halvtimme övergick den hårda blåsten i regn och det skulle en disciplinerad knäppgök som undertecknad till för att fortsätta ritten (i skritt dessutom) i stället för att tokgaloppera hem.

Väl i stallet efter en timme var vi genomblöta och Soya njöt nog av att rulla ihop sig i bilen medan jag fick ställa mig och ill-putsa sadeln innan allt regnvatten hann märka den för livet.

Hemma var det underbart att dra av de vid benen ihopklistrade ridbyxorna och krypa ner i soffan med Soya som en värmekälla och min kära värmefläkt som den andra!

Det var nog tur att jag hann rida ut i tid igår för på kvällen blåste det upp något enormt.

Även maken hann gå en promenad med Soya och det var en ännu större tur för jag tror aldrig att vi hade fått ut henne i den stormen.

Till skillnad från Archie som är tämligen obekymrad över vilken väderlek som än må råda så har Soya en mycket bestämd uppfattning om vilket väder som inte lämpar sig för utgång och däri ingår regn, blåst och snöfall.

Även idag har det blåst, regnar och varit solsken om vartannat- det är inte lätt att veta hur man ska klä varken sig själv eller hästen.

Efter jobbet åkte vi till Ebba som tyckte att Archie såg piggare ut redan från start.

Vi ägnade en del av passet åt att galopparbeta Archie på en liten volt runt Ebba där hon hjälpte mig att få hans bakben inunder sig genom en långpisk som hon drev på Archie med när han tappade fart.

”Mjuka bakben” ville vi ha och det fick vi också- Archie jobbade på riktigt fint.

Efter de små volterna skulle jag gå ut på en stor volt och öka så mycket jag kunde- detta var inte helt lätt men till slut fick vi till några ganska rejäla ökningar.

Skänkelvikning och öppnor stod också på programmet och det flöt på bra.

När passet var slut återstod endast tvätt i medhavt varmvatten innan vi kunde köra hem- åter i spöregn till att börja med och därefter strålande sol.