Idag funderar jag på det här med att hjälpa till oavlönat i stallet och vad era upplevelser kring detta är.

Är det svårt att få folk att hjälpa till? Finns det de som alltid ställer upp och de som aldrig gör det? Vad beror detta på tror ni?

Själv har jag länge varit sorgligt förundrad över hur svårt det verkar för många att hjälpa till och mina erfarenheter baserar jag på både sådant jag upplevt på ridskolan och sedan jag flyttade till nuvarande anläggning för lite mer än 2 år sedan.

Jag har sett folk stå och titta på medan personalen går för att ta in personens häst från hagen eller folk som FLUGIT in i sina bilar och kört hem så fort tiden för hagintag kommit.

Om man åtminstone hade gjort detta lite diskret….men nej.

Själv hade jag skämts ögonen ur mig av att stå och snacka skit medan någon annan befattar sig med MIN häst, oavsett om det är den personens jourhelg eller den får betalt för att ta in hästarna i största allmänhet. Så GÖR man bara inte i min värld men uppenbarligen i många andras…

Varje gång man på nuvarande anläggning skriver ett vädjande meddelande med förfrågan om någon kan hjälpa till med utsläpp/ intag de röda dagar som inte infaller på en södang (de enda dagarna vi inackorderingar har jour) lyser svaren med sin frånvaro- ingen kan…eller vill?

Den förklaring jag oftast fått när jag frågat varför ”folk” inte vill hjälpa till är att man tycker att man redan betalar en så dyr stallhyra för ”all inclusive”-service och att man därför inte anser att man BEHÖVER hjälpa till.

Och visst…jag förstår resonemanget I SAK, jag hade inte heller velat betala för fullservice och sedan springa och hjälpa till med trettioelva hästar var och varannan dag men detta handlar om kanske en handfull dagar PER ÅR, företrädelsevis kring jul.

Och om man är 2-3 stycken som hjälps åt tar ”jobbet” man ska göra (släppa ut eller ta in hästar från hagen) på sin absoluta höjd 20-30 minuter.

Detta är bara ett exempel av flera som jag fascinerat skakar på huvudet åt, ser även hur man i ”mitt” kollektivskötta stall hellre låter en del saker totalt gro igen än att man tar ett tag själv- kanske skiter man i vilket eller så hoppas man att NÅGON ANNAN ska göra jobbet.

Själv har jag resignerat och både slutat att säga till OCH själv gå och tvätta av foderbordet, jämna till gödselstacken och annat som egentligen stör mig oerhört.

Om jag ständigt gör det bekräftas tesen ”vi skiter i det för Birgitta gör det om vi bara väntar tillräckligt länge” och eftersom det inte heller är MITT stall är det inte min plats att tillrättavisa andra bara för att JAG tycker att saker ska skötas på ett visst sätt.

Men hur har ni det? Känner ni igen ovanstående eller är det helt ”andra bullar” som gäller i era stall?

Ni som följt mina vedermödor med att rida ut Kreon undrar säkert (det hade i alla fall jag gjort) varför jag inte oftare rider ut med andra i stället för ensam när det förstnämnda går så mycket bättre.

Detta beror på flera olika faktorer; att få/ ingen rider på samma tider som jag, att det finns få ”stensäkra” hästar på anläggningen (och det är bara sådana jag vill ha som sällskap) men faktiskt också på att de flesta här rider så himla korta rundor.

Jag är van att vara ute i vart fall 45-50 minuter, oftast 60-70 och skulle också mycket väl kunna vara ute i 1,5-2 timmar.

Här är det inget konstigt att rida ut i 25-30 minuter vilket jag inte anser det lönt att sadla för:), det skulle vara om jag red på en 3-åring.

Så för egen del tycker jag det blir för lite motion särskilt som det här inte precis är så att man kan galoppera 20 minuter av 30, långt därifrån (mycket asfalt).

Sedan mina 20 år på ridskolan är jag också van att ”man” rider ut i minst 1 timme men där hade vi bättre uteridningsmöjligheter än här.

Dagens fråga till er är: hur länge brukar NI rida ut och vad känns ”lagom” för er?

”Varje gång” (låter som att det är hur ofta som helst) jag planerat att köpa ny häst har jag insett att pengarna inte räcker till något annat än en unghäst (3-4 åring- om den ska vara ”något att ha” enligt mina kriterier).
 
Denna gången hade jag ju tur eller vad man ska kalla det- Kreon var förvisso utbildad som en 4-åring och såg också ut som en men det har ju gått snabbt att ändra på- väldigt skönt!
 
Fast efter detta köp och efter att ha följt några andra personer med unghästar känner jag verkligen ”ALDRIG MER EN UNGHÄST”.
 
Om jag så måste ta ett banklån eller köpa en inte så bra äldre häst så känns det just nu så och givetvis om det skulle hända något så att jag inte kan ha kvar Kreon.
 
Jag har ju haft en sådan ofantlig ”TUR” (valt ohyggligt snälla hästar vilket i slutändan ”straffat” sig på tävlingsbanorna) och därför haft väldigt behagliga unghästår tidigare men har insett att det jag BEHÖVER på tävlingsbanan är något som jag varken hade ORKAT MED eller VÅGAT hålla på med som 3 eller 4 åring som det ser ut idag, både med tanke på min ålder och det uppstallningsalternativ jag valt.
 
När jag köpte den första unghästen, Heron (4 år) var jag ju strax över 20 och även om jag för det mesta tror att jag fortfarande befinner mig någonstans där i ålder så måste jag rent objektivt inse att så inte är fallet. Jag är ännu försiktigare idag än för 20 år sedan, mer rädd för att slå mig och hade troligen också skadat mig värre/ tagit längre tid på mig att tillfriskna om något hade hänt idag.
 
Jag rider ju också ensam 90 % av tiden och på tider då det skulle ta för långt tid innan någon hittade mig om något hände.
 
Även om jag skulle låta bli att beakta den ökade skadrisk som i alla fall jag bedömer föreligger med unghästar vs utbildade hästar så finns det annat också som jag inte skulle vilja hålla på med idag.
 
Ser ju hur andra med unghästar har mer eller mindre ”bry” med att hantera sina hästar även från marken, om det så gäller att stå still på stallgången, lyfta hovar, få täcket pålagt osv.
 
Nu är ju mycket av detta sådant som blir lite som man gör det- det anser jag i alla fall- men ändå….nu vill jag ha allting mer ”serverat”, klappat och klart och inte behöva göra allt jobbet själv.
 
Någon annan får gärna slösa sin tid och sina pengar på de 1-2 första åren efter att en häst ridits in för även om unghästtiden verkligen även har sin tjusning så är det den mer ”ordentliga” ridningen jag numera är intresserad av- unghästar har jag haft och njutit av men nu räcker det liksom.
 
Sedan är det ju också så som en vän mycket klokt påpekade- när man köper en unghäst köper man i mångt ett oskrivet blad- på gott och ont.
 
Visserligen har ingen hunnit ”förstöra” det stackars djuret men man vet inte heller om det man ser och upplever vid köpet kommer att vara detsamma 1-2 år senare.
 
En vild 3-åring kan bli slö som 5-åring, en vaken 4 åring kan tappa intresset inne på tävlingsbanan som 5-åring och en unghäst kan också, efter lite ridning i kroppen visa sig sakna tillräcklig HÅLLBARHET för sina tänkta arbetsuppgifter.
 
Ja, mycket kan hända…bra och dåligt…men själv kommer jag som sagt att försöka välja lite säkrare kort (läs: en äldre häst) om jag måste göra ett nytt köp i framtiden.
 
Men vad säger ni läsare- kan ni tänka er att köpa en unghäst? Varför/ varför inte? Har ni gjort det och ångrat er? Verkar det kul/ trist?

Som redan diskuterats tidigare har man till och med 31 december möjlighet att lösa livstidslicens för sin häst, därefter kommer det att kosta 200 kronor om året.

För de som redan har licenser till sina hästar är det således ”lugnt”- de behöver inte betala något mer men jag är nyfiken på hur ni med hästar som för närvarande saknar licens kommer att göra- för alla hästar MÅSTE ha licens för att få tävla från och med nästa år.

Kommer ni att lösa livstidslicens snarast eller nöja er med den årliga kostnaden?

Ska ni kanske inte tävla nästa år pga de nya reglerna?

Själv kommer jag, min skrockfullhet till trots, att lösa livstidslicens och hoppas att jag får tävla med min kära häst i mer än 5 år (det är först därefter som denna blir mer lönsam så att säga).

Orkar inte ”tjafsa” för de 750 kronorna extra som livstidslicensens kommer att kosta, dessutom vet man ju aldrig om årlicensen plötsligt kommer att kosta mer än de 200. Känns som att det är lika bra att ha det ordnat en gång för alla men det kanske är dumt att resonera så?

Jag har allt sedan jag såg Kreon första gången önskat lite mer/ luftigare trav hos honom och detta parat med att han inte har några bakskor fick mig att börja fundera i banorna att just sätta på honom sådana.
 
Många tycker att hästarna rör sig bättre med skor runt om och jag minns tex att det var i princip det första min dåvarande tränare sa till mig då hon såg Décima riden första gången; ”sätt på henne bakskor”.
 
Inte för att JAG tyckte att hästen var trippig och inte för att jag heller såg någon skillnad efteråt men Décima fick skor som 3 åring och behöll dom därefter på så länge jag ägde henne i alla fall.
 
Heron gick utan bakskor tills han var säkert 6 år om inte äldre och då reds och tävlade han ändå mycket- på alla möjliga underlag höll jag på att säga.
 
Anledningen till att jag satte bakskor på honom var att han hade en av de största kotsenskidegallorna jag någonsin sett på ena bakbenet och jag och hovslagaren spekulerade i om gallan kanske skulle minska med bakskor vilket den inte gjorde.
 
Och nu har alltså turen kommit till Kreon- Archie hade skor på sig när han kom till mig som 3 åring så där gjorde jag inget aktivt val så att säga.
 
Jag har faktiskt bestämt mig för att sätta på honom bakskor- inte för att jag tror att han kommer att dansa fram i den bästa traven för det men då känns det som att jag i alla fall har FÖRSÖKT med något annat än att rent ridmässigt förbättra den (vilket jag tror går med hårt arbete och över tid).
 
Men vad är era erfarenheter? Varför har ni valt/ avstått från bakskor? Märkte ni skillnad med eller utan skor? Slentrian eller medvetet val?

Så här i vinterns och kylans spår spår (ordvits) jag att många hästar har täcken på sig i princip dygnet runt, möjligen med ett avbrott för då man rider så vida man inte även då lägger på ett länd/ridtäcke.
 
Min fråga är hur ni resonerar kring detta?
 
Låter ni hästen stå och ”lufta sig” en stund/ någon timme utan täcke och gör ni då detta så att säga medvetet, dvs för att pälsen inte ska vara non-stop instängd eller tänker ni tvärtom att det är viktigt att hästen hela tiden hålls varm och är noga med att lägga på ett täcke omedelbart efter att ni tagit av ett annat?
 
Själv får jag väl säga att jag har börjat tänka på ”luftning” lite mer medvetet på senare tid.
 
Jag har aldrig någonsin varit en fanatisk täckesanvändare men har ändå satt på täcket direkt efter ridning även om jag skulle vara kvar i stallet en stund till, detta då mer av bekvämlighetsskäl och inte för att jag har tänkt att hästen fryser.
 
Nu tänker jag tvärtom att jag vill försöka låta Kreon stå utan täcke i alla fall en stund (max en halvtimme- sedan brukar jag åka hem).
 
Att jag har börjat tänka på ”luftning” är för att jag INBILLAR mig (men jag kan ha fel) att det borde främja hårremmen/ huden mer än att alltid vara instängd men det kanske inte alls är på det viset?
 
Vad som är absolut klarlagt genom VETENSKAPLIGA undersökningar är att hästar generellt tål mycket mer kyla än vad gemene ägare/ryttare utsätter dom för och jag är övertygad om att många hästar snarare är ”övertäckta” (en liten ordvits där också) än står och fryser i sina boxar men frågan är alltså hur, eller ens OM ”luftning” har någon inverkan på hästen.
 
Vad är era erfarenheter? Vad tror/ vet ni? Hur resonerar ni själva kring detta eller är det något som ni inte ens har skänkt en tanke?

För att anknyta  till gårdagens inlägg om att sälja en ”icke-passande” häst funderade jag lite kring det här med ”kärlek till sitt djur” och om och i så fall hur/ när detta kan ändras.
 
Jag vet att tex maken hade lite svårt att förstå mitt enorma engagemang kring min häst innan han själv blev hundägare.
 
Han hade dessförinnan aldrig fått uppleva den enorma kärlek man kan känna till ett djur och har man inte själv haft något djur kan det säkert vara svårt att förstå att man tex kan sörja oerhört om ens djur går bort, hur man kan betala tusentals kronor i veterinärvård för ett sjukt djur eller hur djuret blir den som nästan ”styr” en familj vad gäller semestrar och dylikt.
 
Nu när vi har Soya får man nog leta efter en mer ”kär” hundägare än maken- jag brukar ju skoja och säga att den dagen det blir tillåtet att gifta sig med sin hund så är det ”bye-bye Birgitta” direkt :)))!
 
Jag är själv också tokig i den lilla snabbspringaren så det är ju roligt att vi delar denna besatthet och jag kan inte tänka mig vad som skulle få mig att sluta att älska henne.
 
Helt i linje med ”mina barn och andras ungar” misstänker jag att jag hade både utstått och bortförklarat många beteenden som jag hos andra hundar hade fått mig att uppmana ägaren att göra sig av med hunden.
 
Och hade Soya tex blivit aggressiv mot andra hundar eller människor hade jag troligen aldrig låtit henne träffa varken den ena eller den andra utan mer eller mindre isolerat henne.
 
Ja, detta är vad jag tror i alla fall, det finns liksom inte i min föreställningsvärld vad Mimmi skulle kunna hitta på för att jag inte längre skulle vilja ha henne.
 
För stackars Kreon är oddsen långt sämre, se gårdagens inlägg :))).
 
Där kan jag nog tänka mig en del som skulle få kärlekens låga att slockna och det beror väl på flera olika saker.
 
Exempelvis har vi den aspekten att Kreon faktiskt är köpt för ett specifikt ändamål: TÄVLINGSRIDNING i DRESSYR men jag tänker också på den så kallade säkerhetsaspekten.
 
Skulle Kreon tex börja dänga av mig i parti och minut hade jag inte bara tappat mina känslor för honom- jag hade inte heller längre VÅGAT fortsätta rida på honom.
 
Och som sagt- skulle vi på tävling efter tävling få urusla resultat hade jag också bytt ut honom, i alla fall om jag inte trodde att allt berodde på MIG och att detta var något som JAG kunde förändra.
 
Vad säger ni läsare? Har ni haft djur där era känslor svalnat av mer än tillfälligt? Vad har det berott på? Vad har ni gjort då?

För att anknyta lite till frågan om pussar och kramar i ett inlägg i förra veckan undrar jag idag hur ni ställer er till att ge era djur godis.
 
Ger ni er häst/ hund godis? I vilka sammanhang? Ofta/ sällan/ aldrig? Bra/ dåligt?
 
Själv har jag inget direkt ”mönster” för godisutdelning- jo…när det gäller mig själv ha ha då jag äter sötsaker så GOTT (obs ordvits!!!!) som varje dag.
 
Djuren däremot får godis lite ”hipp som happ” och det beror på lite olika saker.
 
Om vi ska börja med hästen så räknar jag i hans fall morötter och äpplen som godis och detta får han om jag hittar dessa billigt i någon affär jag ändå besöker för att handla annat.
 
Jag åker således inte till affären enkom för dessa inköp och skulle inte få för mig att handla äpplen för 15 kronor kilot eller dylikt men hittar jag morötter eller äpplen för…säg max 5 kronor kilot så kan jag köpa på mig en del.
 
Några månader om året har jag ju också egna äpplen i massor och dessa får hästen äta allt vad han orkar.
 
Oftast lägger jag godiset i krubban eller i foderspannarna men jag kan också dela ut enstaka morötter efter ett ridpass men som sagt- det finns inget mönster för detta utan har jag morötter så får hästen en eller två, har jag inga….tja..då får hästen vara utan.
 
Jag vill inte ha ett tiggande djur som liksom FÖRUTSÄTTER att ”nu vankas det snart godis” och hästar som står och skrapar på stallgången efter något gott finner jag enbart irriterande.
 
Vad gäller doggy är hon listig som en räv och vet väl av vem (läs: maken) man alltid kan påräkna något att stoppa i gapet och vem som är mer restriktiv (läs: själviska matte som inte lika gärna delar med sig).
 
Ännu mer irriterande än tiggande hästar tycker jag att dito hundar är och hur mycket jag än avgudar Soya vill jag inte ha henne hängande över mina läppar vad JAG än stoppar i min mun.
 
Så har maken det och han får givetvis skylla sig själv- jag får i alla fall äta ostört men ger också Soya godis när det passar MIG.
 
Till godis för Soyas del räknar jag mest hennes grisöron som hon är väldigt förtjust i men hon kan också få slicka på lite glass eller annat hon gillar, rent ”hund-smågodis” typ leversnittar ger jag sällan även om vi har kilovis av det hemma.
 
Medan maken brukar ta med sig en näve vid deras gemensamma promenader och ge henne då och då (av ingen särskild orsak mer än att han gillar att ge henne godis helt enkelt):))  så gör jag det aldrig.
 
Dels ser jag ingen anledning att gå omkring och mata en hund medan man promenerar och dels skulle jag ärligt talat troligen GLÖMMA att ta med godiset även om jag tyckte att de behövdes.
 
Och där märker jag att skiljer mig mycket från många hundägare då i princip alla jag vet som har hund ALLTID verkar ha godis i fickorna.
 
En del ger detta flera gånger per promenad, oftast då hunden kommer på inkallning men för mig är detta så självklart (att hunden ska komma) att det inte skulle falla mig in att ”extra-belöna” just en sådan simpel sak.
 
Det skulle för MIG vara ungefär som att jag skulle stanna och ge Kreon en morot varje gång han fattade galopp på begäran eller nåt.   
 
Hade jag tränat något med Soya hade jag absolut gett henne godis som belöning men nu gör jag aldrig det eftersom jag varken tycker att det behövs eller det roar mig det minsta.
 
Så summan av kardemumman är att mina, ändå tämligen bortskämda djur vill jag påstå, aldrig vet när/ om det kan vankas en godis eller ej men däremot tror jag att båda känner sig otroligt älskade och det är för MIG långt viktigare än slentrianmässig utfodring med ”gotter”- det kan vem som helst ge dom utan att det behöver betyda ett dugg.

Inte nog med att jag alltid har varit väldigt frusen och därför av naturliga skäl föredrar vår och sommar framför höst och vinter- även det MÖRKER som infaller snabbare och pågår längre under de sistnämna årstiderna finner jag extremt besvärande.
 
Även när jag själv bodde i lägenhet i Malmö och hade hästen på en stor ridskola mycket nära bostaden tyckte jag att mörkret var jobbigt och då var det ändå upplyst kring både boende och stall på ett helt annat (bättre) sätt än här ”på landet” där jag och hästen numera bor.
 
Rastning av en stycken kolsvart hund som aldrig ger ett ljud ifrån sig har jag löst genom att ha en liten lampa fäst i hennes halsband eller täcke, på sätt ser jag var hon befinner sig i stället för att behöva ha henne kopplad.
 
Med ridningen är det däremot värre.
 
Jag tycker att det är sååå tråkigt att begränsas av mörkret men vägrar samtidigt till 100 % att ge mig ut i det till häst.
 
Inte ens när jag hade de andra, stensäkra hästarna skulle jag drömma om att rida i mörker och detta av 2 anledningar:
 
1.Olycksrisken och då framför allt på nuvarande anläggning som ligger utmed en oupplyst 70-väg där folk kör fullständigt hänsynslöst.
Jag har själv upptäckt hur otroligt svårt det kan vara att i tid se ett hästekipage trots några reflexer här och där och då är jag ändå BEREDD eftersom jag vet att sannolikheten för att möta hästar på vägen är ganska stor.
 
2.”Det meningslösa”- jag ser helt enkelt ingen mening eller nytta med att rida i mörker och har svårt att förstå vad det ”ger” mer än ren rastning av hästen vilken man i så fall kan utföra tusen gånger säkrare i ett ridhus om man nu har ett sådant- vilket också är en bidragande faktor till att jag väljer en sådan uppstallning för egen del.
 
Jag har någon gång berättat att jag tycker att det kan vara bra att vänja hästen vid att bli riden i olika väder; både regn, blåst och snöfall, i alla fall om man har en tävlingshäst och detta helt enkelt för att det ju givetvis kan både regna, snöa och blåsa på en tävlingsplats= bra att veta hur hästen reagerar då och bra om den inte helt tappar koncepten pga några regndroppar i fejan.
 
Men på vilket sätt nyttan med att rida i mörker skulle överväga tex olycksrisken har jag svårt att se- när måste man någonsin tävla eller ens träna i mörker?
 
Ni som inte är lika principfasta vad gäller mörkerridning- hur resonerar ni?
 
MÅSTE ni rent av rida i mörker och har inget annat val (som jag som tex både kan sluta tidigare någon dag i veckan för att kunna rida ut i dagsljus och som har ett ridhus som alltid är disponibelt)?
 
Tycker ni att ni kan arbeta hästen i mörker och HUR gör ni detta?
 
Använder ni pannlampa? Tycker ni att den ger bra ”ridljus”?
 
Erfarenheter/ åsikter!!!!