”Münchhausen by proxy, MBP eller Münchhausensyndrom genom ombud är en psykisk sjukdom nära besläktad med Münchhausensyndrom. MBP innebär att personen i fråga inte själv utger sig vara sjuk, utan i stället framträder som ombud för någon annan som utan grund uppges vara sjuk. Den sjuke, vanligen en förälder, använder företrädesvis sina barn som ställföreträdande sjukdomsbärare”.

Ja, så står det om denna, om uttrycket ursäktas fascinerande (i alla fall för mig) sjukdom i Wikipedia.

Idag tänkte jag berätta om 2 fall där flera personer och inte bara jag misstänkt att djurägarna lidit av just denna sjukdom även om något aldrig bevisats.

Det kan, tycker jag, vara bra att vara bekant med detta ovanliga fenomen för det väcker onekligen väldigt mycket känslor hos de som stöter på dessa djur och deras ägare och ju fler som får upp ögonen för att det faktiskt finns en sådan här sjukdom desto större är väl sannolikheten att man ändå kan göra något som utifrånbetraktare även om jag själv upplever det som otroligt svårt (för att inte tala om KÄNSLIGT och KONFLIKTFYLLT).

I det ena fallet var jag personligen bekant med djurägaren under några år och från början tror jag inte att det var någon som tyckte att det var något konstigt med denna trevliga och sociala person.

Men redan när personens första häst började drabbas av ”sjuttioelva” olika ”sjukdomar” var det lite anmärkningsvärt även om det så klart och tyvärr finns hästägare som tycks vara fullständigt förföljda av otur- hur de än bär sig åt.

Denna hästägares enda ”fel” som jag som utomstående kunde tycka hon gjorde var att hästen reds väldigt sporadiskt- det verkade långt roligare att bara ÄGA hästen, prata om den och köpa en massa utrustning än att rida på den men det vet jag andra som också tycker utan att deras hästar blir sjuka stup i kvarten.

Hur som helst så blev hästen utdömd efter några år (minns ej diagnosen) och häst nummer 2 inköptes.

Även denna häst blev efter inte särskilt lång tid utdömd och när häst nummer 3 gick samma öde till mötes (vi hade då nästan helt tappat kontakten) så började i alla fall jag ana ugglor i mossen.

Att personen själv också ofta var sjuk (eller påstod sig vara det) liksom för övrigt personens make OCH hund bidrog så klart till mina misstankar men på den tiden kände jag inte till Münchhausens syndrom och även om jag hade gjort det vet jag inte riktigt vad jag hade kunnat göra.

Nu ska jag inte heller tvärsäkert påstå att det inte var några fel på varken personen, maken, hunden eller de 3 hästarna, i vart fall djuren blev ju veterinärundersöka efter konstens alla regler och mer därtill och man tycker ju att NÅGON veterinär BORDE ha reagerat på alla dessa krämpor?

Samtidigt är ju svårigheten med djur att de inte själva kan föra sin talan utan att en veterinär i ganska stor utsträckning måste förlita sig till djurägarens observationer och påståenden.

Visst kan olika prover och undersökningar på plats visa mycket men man kan ju ändå som veterinär inte helt ignorera en djurägares utsagor om vad som utspelar sig på hemmaplan.

Det andra exemplet är hämtat från Internet där en person i måååånga år och på olika forum som jag följt har redogjort för den ena mer ”fantastiska” sjukdomen/ diagnosen än den andra som både personen själv, mer än 1 hund och sammanlagt FEM olika hästar drabbats av.

Personen framställs genom sina beskrivningar som i alla fall i mina ögon som mer eller mindre den ULTIMATA djurägaren som skulle gå över eld och vatten för sina djur så att sjukdomarna och skadorna skulle ha drabbat hundar och hästar på grund av någon form av misskötsel verkar fullständigt otänkbart.

Även i dessa fallen finns inte den veterinär, klinik, massör, hovslagare, equiterapeut- you name it- som inte har undersökt djuren men trots detta har i alla fall alla hästar gått samma öde till mötes: DÖDEN!

Nu har jag som sagt inte träffat personen IRL och vet därför inte om allting är påhittat från början till slut men samtidigt undrar jag- vem skulle orka hitta på dessa evighetshistorier (med referenser till olika veterinärer och kliniker- dvs lätt att kolla upp) under mer än 10 års tid? Och varför i så fall om de inte var självupplevda? Fiskar man efter uppmärksamhet och/ eller sympatier? Är det något att vara stolt över att alla djur man äger är mer sjuka än friska?

Ja….inte vet jag och jag kan faktiskt bara hoppas att det ÄR påhittat- annars är det väldigt synd om djuren.

Vad är era erfarenheter? Känner ni någon som ni misstänker har haft ”extrem otur” med sina djur där ni misstänker att allt inte stått rätt till? Eller känner ni personer som ni tror lider av Münchhausensyndromet?

Hur har ni hanterat detta?

Idag tänkte jag dela med mig av ett tips jag fick av en hästägare nyligen och det handlar om hur man på ett säkrare men också ”nyttigare” sätt kan leda en tex skadad häst.
 
Ibland ordineras ju sjuka hästar skrittmotion vid hand- någon gång i flera veckors tid och så var det tex när min egen Décima blev buköppnad.
 
Eftersom Dessan dels var mycket snäll och dels extremt seg att bara ”släpa omkring på” insåg jag att jag skulle dö av leda om jag skulle leda (observera ordvitsen!!!) henne i måååånga veckor (tror det var 6), dessutom 2 gånger om dagen.
 
Jag löste motions”problemet” genom att tömköra i stället och fick på det viset en häst som ändå var hyfsat ”väljobbad” när det väl var dags att börja rida på henne.
 
Men alla hästar är inte så snälla att tömköra eller så vet inte ägaren hur man gör helt enkelt.
 
De dumma hästarna vet jag ibland hästägare som sederar innan de går ut och går med för givetvis vill man inte riskera varken skador på sig själv eller hästen, det förstår jag verkligen.
 
Men; och här kommer tipset; man kan faktiskt prova att leda hästen INSPÄND i stället för att droga den.
 
På så vis får hästen ändå i alla fall kröka lite på nacken och inte bara gå med huvudet rakt upp och det gör ju också att det blir svårare för den att hitta på dumheter.
 
Att slentrianmässigt ge lugnande medel till hästar skulle jag personligen vara mycket försiktig med, dels vet man inte på förhand hur den specifika individen påverkas (en del inte alls, anda ganska mycket och sedan finns allt däremellan) och dels tror jag inte att det är bra att på kemisk väg försöka påverka en varelses sinnen om det verkligen inte behövs.

Då tycker jag att tipset är värt att prövas i första hand, sedan kan man ha Plegicil, Vetranquil och dylikt som plan B.        

Jag har sedan länge, både på bloggen och IRL försökt att varna för att man är för restriktiv med grovfoder i syfte att banta hästar.

Jag anser att det fortfarande är en ganska utbredd och mind you FELAKTIG åsikt att hästar MÅSTE äta kraftfoder för att orka bli ridna på och om man tror detta följer ofta också idén att om hästen måste gå ner i vikt så är det stråfodret man drar ner på.

De okunniga tycks tro att havre och stråfoder är 2 foder som kommer från vitt skilda planeter och fattar inte att energi är energi oavsett var den kommer ifrån.

Ja, om detta skulle man kunna skriva mycket- exempelvis vad som händer när man stryper åt hästens föda väldigt hårt, dvs det blir som när människor försöker banta; kroppen ställer in sig på svältläge och när man sedan börjar äta det minsta lilla normalt igen så sväller man upp som en fotboll- ämnesomsättningen har rubbats totalt.

Hur som helst, det var inte just detta jag ville ta upp idag, det har jag gjort så många gånger förut utan även en annan aspekt av att man håller sin häst på en strikt diet som gör att den aldrig är riktig mätt.

Härom dagen berättade jag om en häst som åt på sin saltsten som om den vore godis och som jag skrev då är jag övertygad om att detta oönskade beteende hade sitt ursprung i att hästen inte fick så mycket annat att äta.

Jag vill alltså påstå att hungriga hästar, just drivna av hunger, kan äta sådant som de inte skulle ätit i mätt tillstånd och som kan vara rent skadligt för dom.

Och det är egentligen inget konstigt; det skulle ju vi människor också göra om vi var tvungna till det.

Hade man gått vilse i skogen, blivit strandsatt på en öde ö eller vad vet jag hade man till slut ätit sådant man tidigare aldrig skulle drömt om att stoppa i munnen; det handlar om ren överlevnad.

Jag kan ta 2 exempel för att belysa hur detta kan vara farligt för hästar, båda självupplevda.

När Heron levde fick han vid ett tillfälle ett lättare kolikanfall mer eller mindre direkt efter att han tagits in från hagen.

För att göra en lång historia kort är jag tämligen övertygad om att han den dagen hade ätit av några växter som var i princip det enda som växte i denna grushage- växterna visade sig dessutom vara översållade av några småkryp på undersidan.

Hade det funnits gräs i hagen hade dessa växter aldrig stoppats i munnen men nu fanns det inget annat så…..

Många år senare, när Archie stod på ridskolan visade det sig vid något tillfälle att vi hade fått rått-skit i vår havre.

Jag noterade inte detta utan fodrade Archie och hans ständigt hårdbantade och därför också otroligt glupska boxgranne.

Archie tog några tuggor i krubban för att sedan gå därifrån medan boxgrannen slök all sin mat utan minsta reflektion!

Att många hästar får gruskolik från dito hagar är inte heller så konstigt tycker jag; är de tillräckligt glupska/ hungriga så äter de inte bara det utlagda stråfodret utan får även med sig grus och/ eller jord.

Archie och Décima, som alltid hade/ har mer eller mindre fri tillgång på stråfoder skulle aldrig äta ”nersmutsad” mat- varken stråfoder som är nertrampat i gyttja eller sådant som ligger i kiss/ bajs- något som jag sett hungriga hästar äta utan minsta tvekan.

Samma hästar kommer givetvis också mer troligt att äta av möglig halm, dammigt hö, foder som blandats med damm och ”sop-rester” som hamnar i boxen osv.

Sedan förstår jag visst att det finns hästar som man måste försöka hålla igen fodret på men jag tycker ändå att man först ska börja med att:

Ta bort allt kraftfoder

Motionera hästen mer

Ge ett mindre energirikt stråfoder

innan man börjar skära ner på stråfodret för kraftigt och därmed riskerar en konstant hungrig häst som stoppar vad som helst i munnen.