När ”Hipp-Hipp”-gänget lanserade uttrycket ”dagens I-landsproblem” tyckte jag att det var mycket träffande och framför allt roligt; mindre roligt är det jag tänkte skriva om i dagens blogg-inlägg, nämligen den (om man ska vara lite skämtsam trots allt) GRÄS-liga sjukdomen fång.

Fram tills för kanske 5 max 10 år sedan visste jag i princip ingenting om fång.

Jag hade mer eller mindre bara hört talas om begreppet i boken ”Håll hästen frisk” där man illustrerade sjukdomen med en bild föreställande en häst som stod i ”sågbocksställning”.

I min värld var det feta ponnyer och möjligen tunga arbetshästar som fick fång av för mycket gräs, möjligen i kombination med för lite arbete.

Jag kände personligen ingen häst som hade haft fång.

För kanske 5 år sedan började rapporter om olika internet-bekantas hästar att dyka upp; de hade fått fång trots att det handlade om halvblodshästar som både reds och sköttes efter konstens alla regler.

Även då tänkte jag typ ”ja, ja….det händer inte mig” men sedan vet ju alla ni som läst bloggen flitigt vad som hände.

Härom dagen pratade jag med min tränare och då berättade hon att en annan elevs mycket duktiga dressyrhäst också fått fång veckan innan jul och tydligen varit riktigt illa däran. Hästen hade haft så ont att den legat ner långa tider bland annat.

När jag hör om sådant inser jag att jag (dvs Archie) ändå kom förhållandevis lindrigt undan!

Det som eventuellt utlöst denna hästs fång kan ha varit

– liten övervikt
– byte till annat hö
– kortison som gavs i en led någon dag innan

En annan vän berättade att hon vid senaste veterinärbesöket för några dagar sedan diskuterat fång med veterinären som berättade att de haft många halvblod inne med fång. Veterinären sa att det var FLER halvblod på vintern än på sommaren med fång!

Ja, det är bara att inse att välfärden i vårt land påverkar inte bara människorna som tycks bli fetare och fetare utan även våra djur.

Jag vidhåller min åsikt att övervikt ensamt inte utlöser fång men det tycks onekligen vara en starkt bidragande faktor.

Och precis som vissa barn/ungdomar/vuxna knappt rör sig en meter idag utan bara jäser framför tv:n och datorn med en massa skräpmat i truten så finns det också hästar som får aldeles för lite motion och för lite hagvistelse i för små hagar samtidigt som ägarna köper alla möjliga foder och tillskott som de proppar i djuret.

Det samma gäller för övrigt även hundar har jag noterat.

Så ni som, liksom jag, gillar lite rundare former på era hästar: tänk om och håll igen! Det kan kosta mer än det smakar!

Så här ser de nya framskorna ut:

Har precis varit på ATG-kliniken med Archie och fått EXAKT de önskebesked jag så innerligt velat ha på men inte vågat hoppas på.

Archie blev skodd av ATG:s hovslagare Mats (http://thomssonshovslageri.se/) och ALLT han sa var som ljuv musik för mina öron.

Det går över huvudtaget inte att SE att Archie haft fång när man tar av skorna, hovarna ser superfina ut, han rör sig utmärkt i både skritt och trav och vänder precis korrekt.

Mats har skott Archie med en sko som underlättar överrullningen (ska fotografera hovarna i veckan så att ni får se, annars är det samma typ av sko som visas på bild i den Ridsport som kom ut för 2 nummer sedan tror jag och som handlar om ”natural balance”).

Om man ska hårddra det så hade man egentligen kunnat sko Archie helt ”vanligt” men jag vill ju verkligen göra ALLT för att igångsättning ska kunna ske så bra som möjligt och Mats tyckte att jag även kunde sko med denna typ av sko framöver.

Jag har redan pratat med min ordinarier hovslagare och vi är helt överens om att köra på detta koncept framöver.

Annars pratade Mats och jag om olika råd och rön vad gäller fång och Mats är inte heller förespråkare av boxvila ”in absurdum” (flera månader) om hästen VILL röra sig och gör det bra.

På fråga när jag kunde släppa ut Archie i hagen med tanke på att det är fruset så menade Mats att det ur fånghänseende inte spelade någon roll men att man får ta i beaktande att alla hästar riskerar vrickningar osv och särskilt om de är extra ”stallmodiga” som Archie är nu lite grann.
Så det är en avvägningsfråga och jag får suga lite på den karamellen innan jag fattar ett slutgiltigt beslut.

Jag har nu i ca 10 dagar tömkört 2 gånger om dagen, 20 minuter per gång och vill verkligen än en gång rekommendera denna typ av motion för hästar som vilar/ ska sättas igång.

Det ger enligt min åsikt mycket, mycket mer att tömköra än att leda hästen utan att man belastar hovarna mer!

Jag har även gjort en del trampträning och nu när jag tömkör så ofta så börjar poletten verkligen att ramla ner. Härligt!

Jag kommer att varva tömkörning med ridning framöver och så länge jag inte vågar släppa ut fortsätta med motion 2 gånger om dagen om än mycket korta pass (ca 20 minuter).

Det kliar extremt mycket i ”utsläppnings-fingrarna” men samtidigt är det frågan om det är så smart att riskera en vrickning nu när jag fått en så otroligt fräsch häst på rekordkort tid?

PS:

Igår eftermiddag fick jag det efterlängtade beskedet från Archies veterinär: han är friskförklarad!!!!!

Förvisso har jag allt sedan återkomsten från Gran Canaria för 10 dagar sedan tyckt att han varit superfräsch (och stallchefen som passade honom under min semester tyckte att han var lika fin medan jag var bortrest) men jag har ju ändå varit rädd för att detta bara varit ett önsketänkande.

Men nej, veterinären tyckte som sagt att Archie såg otroligt fin ut och hon verkade lika glad som jag och faktiskt även lite förvånad.
Under vårt samtal kröp det fram att hon inte varit fullt lika positiv som hon gav sken av vid vårt första besök, dels för att hon tyckte att Archie verkat ha så ont och dels för att prognosen, enligt hennes erfarenhet, är sämre för stora hästar än ponnys (mer kroppsvikt i förhållande till hovarnas storlek var bla HENNES teori kring detta).

Fortsatta direktiv är att jag ska utöka skritt-passen (ej uppsuttet) till ca 20 minuter åt gången, 2 gånger om dagen i 10 dagar.
Därefter har Archie varit utan medicin i 3 veckor och kan börja sättas igång försiktigt.

Jag berättade om min plan med igångsättning genom tömkörning, inte för att jag är rädd för att ramla av (Archie var ganska laddad när hon såg honom igår) utan för att det helt enkelt blir mindre belastning för hans framben om ingen sitter på. Veterinären tyckte att detta var en god idé liksom att sko honom av ATG-klinikens hovslagare med någon form av fångbeslag som underlättar igångsättningen.

Vad gäller foder och strö vidhöll hon att jag kan skifta över Archie till halm igen nu när hovarna är smärtfria men jag väntar ett tag med det och funderar några varv till.

Ensilage/hösilage kunde han äta om det inte var för blött men samtidigt så tycker vi båda att det är bättre att han äter hö som han ratar framför ensilage. Ensilaget slukar han fort och står sedan utan mat (=sysselsättning) medan höt varar längre.
Och eftersom han inte får bli tjock igen kan jag inte ösa på med fri tillgång, då skulle det stora ensilagemängden som Archie KAN äta innan han blir mätt kunna slå ut magen igen.

Jag får se om jag tycker att Archie behöver någon form av kraftfoder men annars är planen att hålla sig till lucern, morötter och hö, dvs som nu.

Hagvistelse måste vänta yterligare tid eftersom det är fruset och därför stenhårt i marken just nu så jag hoppas verkligen på töväder omgående även om jag tyvärr misstänker att det lär dröja.

Jag kan bara föreställa mig vilka glädjescener som kommer att utbryta då Archie förenas med den lille. Han kommer säkert att valla honom hur länge som helst (tack och lov gör han detta i skritt), torka munnen på hans bakdel och trycka in huvudet mellan Birks bakben. Vad det stackars djuret får utstå….

Skämt å sido men Lena, Birks ägare, tyckte faktiskt att det verkade som att Birk saknade sin plågoande, i alla fall nu när det har gått så lång tid som de varit åtskilda. I början var han sitt vanliga lugna, tysta jag men nu hade han vid något tillfälle gnäggat ganska hjärtskärande när han släpptes ut i hagen, något vi aldrig hört förut.

Veterinären tyckte att Archie hade bantat ner sig bra och att han fortfarande är mycket snygg och jag kan inte annat än hålla med.

Däremot höll jag inte med om att han är såååå väluppfostrad just nu, jag som är van vid att mina hästar ”marscherar i takt” tycker att han har blivit med mina mått mätt tämligen odräglig men har samtidigt full förståelse för den rastlöshet som Archie aldrig visar under normala omständigheter. Jag är inte van vid skrapande på stallgången, taktande, bitande i longeringslinan osv men tror absolut att detta är mycket övergående.

Ett bättre sätt att börja det nya året kunde jag hur som helst inte önska mig och det är bara hoppas att denna dyrköpta läxa varar för livet och utan upprepning!

Då var man tillbaka i den skånska blåsten, regnet och kylan men jag kan inte påstå att jag är speciellt ledsen över det.

Var överlycklig då jag fick klappa på lille Archie igen och han verkade lika glad över att se mig trots att han skötts på bästa vis under min semester.

Archie fick sista butta-dosen igår och vi får se hur han klarar sig utan smärtstillande nu. Än så länge verkar det inte vara några problem.

Jag premiärsläppte honom i vår jättegeggiga padock utanför stallet i en halvtimme idag = jag stod utanför padocken och hade Archie i en longeringslina ifall han skulle få för sig att ta en liten sken- eller hopptur. Och ärligt talat såg han rätt så sugen ut men linan och min barska stämma hindrade honom. Han fick nöja sig med att stå stilla i geggan och äta hö.

I dessa lägen är det verkligen synd att han inte är som Décima även om hon egentligen inte var riktigt ”normal”. Jag kommer inte att våga lämna honom ensam i paddocken ens en minut, tyvärr!

Det enda tecknet på fortskriden uttråkning sedan jag reste iväg är att boxen nu är ännu mer fylld av träsniderier och om det fortsätter i denna takten misstänker jag att Archie snart har ätit sig in till sin boxgranne Shadow. Undrar vad HAN kommer att tycka om det (Shadow alltså, Archie kommer säkert att tycka att det är hur kul som helst)?

Nästa veterinärbesök är inte förrän 30 december…..VARFÖR segar sig dagarna fram???

Skoning är inplanerad till 8 januari, dock under förutsättning att allt fortskrider enligt planerna, dvs att Archie inte blir sämre.

Då var ännu ett veterinärbesök avklarat (det tredje hittills och flera väntar) och jag känner en fortsatt tacksamhet över att jag

a) har mycket nära till en ATG-klinik (5 minuters promenadavstånd) varifrån veterinären snabbt kan komma till stallet vid behov

b) har en veterinärvårdsförsäkring som tillåter täta kontroller av hästen utan att man behöver fundera på kostnaden

Jag har som tidigare nämnts en väninna som bor i Luxemburg. Där måste hästägarna betala ALL veterinärvård själva och jag kan ju bara gissa hur många som inte lyfter luren och ringer veterinären annat än i verkligen yttersta nödfall. Skönt att slippa fundera i dom banorna!

Veterinären,Helle som jag fick mycket stort förtroende för med en gång tyckte att Archie åter var mycket bättre än vid föregående besök.

Vi var uppe i vårt ena ridhus och sprang med honom och Archie gasade iväg för fullt. ”Lydig dressyrhäst” hmmmm…..not! Jag fick springa för livet för att hänga med trots av vi bara sprang en kortare sträcka.

Helle var mycket nöjd med att Archie inte fick förstärkt puls efter att vi gått till ridhuset, sprungit där och kommit tillbaka till stallet (hon kollade alla 3 gångerna). Även själva rörelsemönstret och vändningarna såg bättre ut.

Medicineringen som fram tills nu uppgått till en påse butta morgon och kväll ska halveras till en halv påse per gång i stället. Om jag märker en försämring hos Archie ska jag gå tillbaka till den högre dosen igen. Helle förklarade att buttan inte bara hjälper mot smärtan i hovarna, den verkar också inflammationshämmande varför det är bra att fortsätta att ge butta ytterligare ett tag.

Efter att jag berättat om Archies flygturer i ungdomen (han har både hoppat över ridhusdörren och 2 av våra hagar) höll Helle med om att ”boxhage” var ett dåligt alternativ och alltför riskabelt. Skulle vi göra en liten sjukhage i våra padockar utanför stallet och Archie skulle få för sig att flyga över så landar han direkt på asfalt = STORT AJ (och givetvis även enorm skaderisk i övrigt)!

Vi bestämde i stället att Archie om ett par dagar, när vi ser så att den minskade butta-dosen inte försämrar hans tillstånd, ska ledas 5 minuter per gång morgon och kväll och då i ett av våra ridhus (= mjukt underlag).

Detta ska pågå till den 30 december då Helle kommer på nytt besök.

Om allt går som vi hoppas kan jag börja skritta omkring 15 januari och därefter påbörja en igångsättning relativt snabbt (dvs inte skritta i många veckor utan mer sätta igång som efter en hälta). Men tills dess är det långt och mycket kan hända….

Vi diskuterade foder och Helle tyckte att Archie skulle börja äta någon form av kraftfoder när han är HELT återställd men då något fångvänligt sådant (dvs INTE havre). Hon trodde inte att Archie skulle klara sig på enbart hö och tex lucern och betfor men det tänker jag att man får se framöver. Décima åt inget kraftfoder öht de senaste åren hos mig och klarade sig ypperligt.

Förresten påtalade Helle att Archie redan hade gått ner i vikt vilket givetvis är positivt. Jag har valt att inte hårdbanta honom till råga på allt nu under sjukdomen utan han får 9 kg hö + något kilo morötter.

Vad gällde att stå på halm i framtiden (som vi diskuterat här på bloggen bla) så tyckte Helle att Archie visst kunde stå på halm men även detta givetvis när han är helt återställd. Jag får fundera lite på detta själv känner jag för innerst inne så tycker jag att halm är BÄTTRE än spån samtidigt som jag vill minimera allt som kan orsaka fång.

Tja…det var nog allt av intresse som vi pratade om som jag kan dra mig till minnes.

Jag måste åter påpeka hur skönt det känns att ha en veterinär som man känner förtroende för och som man tycker verkar hålla sig till ”modern vetenskap” och vettiga idéer.

Just fång, som vi också har nämnt här på bloggen, är ju en sjukdom med dels ”tusen” olika förlopp men också en oerhörd mängd rekommendationer kring hur man ska behandla.

Efter att ha läst massor och lyssnat på många med egna (lyckade) erfarenheter så tycker jag att Helles anvisningar i sort sätt HELT följer det som (om man skulle mala ner alla råd och forma dom till EN sanning) fungerat bäst.

Just det här att det akuta stadiet av fång är så oerhört viktigt, dvs hur man åtgärdar fången då och att man inte har för bråttom med att röra på hästen.

Jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna att mina evighetsvandringar med en häst som egentligen borde ha hållits i total stillhet inte verkar ha förstört hans hovar.

Å andra sidan får man kanske inbilla sig (önsketänkande???) att Archie förmodligen inte haft så himla ont eftersom han faktiskt traskat på tämligen obehindrat bredvid sin djurplågar-ägare.

Just det ja…kom på en grej till….

Archie ska träffa en till ATG-kliniken knuten hovslagare som ska titta på någon form av skoning för honom som ska underlätta när jag börjar rida .

Om ni har Ridsport så var det om denne hovslagare det stod i förra numret, han skodde enligt ”New Balance”-tekniken tror jag det hette.

Undrar ni något mer får ni fråga, annars kommer jag inte på mer just nu.

Ja, detta är en fråga jag har undrat över i många, många år.

Eller snarare undrar jag: varför går det inte att smaksätta fenylbutazonet så att det smakar GOTT?

Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen är det svårt eller kanske rent av ogörligt för annars hade man väl gjort det vid detta laget?

Ingen av mina hästar har frivilligt ätit fenylbutazon och då har ändå samtliga varit ”mat-gamar”.

Jag minns min första häst Menelli. Hon åt ”allt” men fanns det minsta spår av fenylbutazon så närmade hon sig inte ens krubban. Någon gång trodde jag att jag kunde överlista henne genom att dränka in den lilla pulvermängden i melass, havre, kli och betfor men hon VÄGRADE äta.

Så vad är er teroi? Varför smaksätter man inte ”skiten”?