Nyligen la jag på ett forum ut en fråga om andra whippetägares erfarenheter av lugnande medel inför nyår eftersom Molly nyår nr 2 hos oss och veckorna före och efter hade väldigt stort obehag av det ständiga smällandet där vi bor (började veckor innan nyår och slutade typ i februari….). Konstigt nog brydde hon sig inte första nyåret men då smälldes det inte lika mycket innan själva årsskiftet.

Och det slår aldrig fel; man ställer en fråga om EN sak (lugnande medel) men får svar kring något helt annat…suck…

I detta fallet tyckte någon att jag behövde veta att det handlar mycket om hur hundägaren själv beter sig vid smällande, om det kanske är detta som bidrar till hundens rädsla yada yada yada…

Jag har ju haft flera andra fullständigt obrydda hundar varav tex Soya, min förra whippet hade kunnat ställa upp i världsmästerskapet i skott-tålighet.

Henne promenerade jag lös med bredvid en skjutbana där det pågick övningar, hon lyfte aldrig ens på huvudet när skott brann av.

Molly ÄR en på många vis vek individ och börjar skaka så fort hon hör smällare.

Jag trodde hon skulle vänja sig och har bla spelat sekvenser med ”skottljud” för henne men jag skulle säga att det inte har hjälpt det minsta.

Nu har jag som jag berättade igår bestämt att prova med receptfria Adaptilhalsband och Zylkene som båda ska ha en lugnande effekt på hundar.

Vi har också som plan B hyrt en stuga över nyår och detta i ett lugnt område där det förhoppningsvis inte smälls som hos oss.

Har ni haft samma bekymmer och hur löste ni det? Eller gick det inte att lösa?

Ett ämne jag berört flera gånger förut….

Läser om en sida för ryska omplaceringshundar på Facebook där svenskar erbjuds att hjälpa dessa djur till nya hem (i Sverige).

Här en trebent hund som man vill omplacera och nu känner jag bara; har det inte gått för långt?

Blocket vimlar av svenskfödda fullt friska hundar och vi ska alltså importera trebenta djur från andra länder och för några tusen?

Tja…visserligen gör man som man vill men varför man ska gå över ån efter vatten och dessutom ta sig an handikappade djur…nej, det skulle jag personligen aldrig göra.

Att ha djur är underbart men kan också vara förenat med massvis med  bekymmer gällande djurets hälsa och mentala status.

Då skulle i alla fall jag välja ett på pappret så friskt och ”väldokumenterat” djur som möjligt- då har jag gjort vad jag har kunnat för att förhoppningsvis slippa diverse problem och sjukdomar.

Läser ett inlägg på Facebook där en kvinna såg en lös hund på en bilväg.

Hon försökte hitta ägaren genom att knacka på i olika hus och hon la ut en efterlysning på Facebook.

När inget gav resultat (hon stannade i 1 timme) körde hon hunden till polisen.

Någon timme senare hör ägaren av sig på Facebook och skriver att det var onödigt att köra hunden till polisen då den brukar gå runt i grannskapet och befann sig ca 100 meter hemifrån!?!?!

Alltså…vad ÄR det med vissa människor?

Hunden kunde för det första blivit överkörd!

För det andra är det väl förbjudet att ha hundar lösa utan tillsyn och för det tredje ska man vara jäkligt tacksam att folk i dagens många gånger egocentrerade samhälle faktiskt bryr sig?

Vissa hade säkert bara kört vidare och det kanske denna kvinna också gör nästa gång?

För övrigt upphör jag inte att förvånas över den hord av bortsprungna hundar och katter som Facebook ständigt fylls av.

En del är säkert fruktansvärda olyckshändelser där man verkligen inte kunnat förutse att ens djur skulle springa bort men många gånger handlar det om tex katter som man fullt medvetet har utomhus och som man sedan, ibland flera gånger, måste ”efterlysa”!?!?