Att hundars och människors åsikter om vad som är gott kan variera oerhört är ingen nyhet, det vet alla som ägt en doggy.

Något av det äckligaste jag sett en hund äta förutom kadaver var en gång när jag drog av en stor sårskorpa från min dåvarande häst Décima. 

Jag hade tänk att slänga den på stallgolvet men den hann aldrig landa där; den hund jag ägde vid det tillfället fångade den i luften och tuggade glatt i sig allt! Urk!

Häromdagen såg jag Molly tugga på något minst lika äckligt; Baltazars ena kastanj !!!

Han har enorma, väldigt utstickande kastanjer och min hovslagare Markus brukar passa på att knipsa av dom när han verkar honom.

Denna gången tror jag att en av kastanjerna hade ramlat av av sig själv för Molly hittade den i hagen och såg så nöjd ut där hon låg och tuggade tills jag öppnade hennes gap för att se vad det var som var så gott!

Jag kan ju säga att hon INTE fick fortsätta måltiden…..

Som en del av er kanske minns hade Henrik och jag enorma problem med Molly kring nyår när vi bodde i Staffanstorp där idioter smällde med smällare och raketer ibland från oktober till januari.

För vår del upphörde problemen till 100 % i samband med flytten till Ryhus eftersom ingen häromkring håller på med detta fruktansvärt egoistiska och genomkorkade ”nöje”.

Andra, och det är tiotusentals hundägare minst bara i Sverige är inte lika lyckligt lottade och att få höra av man ska ”träna bort skotträdsla” hjälper definitivt inte deras ibland fullkomligt traumatiserade djur.

Jag kan absolut förstå att en del hundägare räknar dagarna tills helvetet ska vara över för denna gången (läs: oftast en eller två veckor efter nyår) men nu finns det tydligen en ny tradition som jag läser om på Facebooks hundsidor:

Studenter har i samband med sina avslutningar börjat med samma idiot-smällande och det är ”here we go again” med vettskrämda hundar.

Alltså…jag blir nästan skogstokig när jag läser detta!

Jag fattar att studenten är en tydligen enormt livsomvälvande händelse för vissa som måste firas i x dagar men varför denna obetänksamhet från ungdomar och deras omgivning och flathet från myndigheterna?

Att en ungdoms hjärna inte är fullt utvecklad må vara hänt men nog borde de som har någonting att säga till om ha en fullt fungerande dito?

Jag är såååå tacksam att vi bor här i ödemarken för det var inte kul på den tiden Molly skakade i soffan och knappt kunde förmås att gå ut och vi plågades nästan lika mycket som vad hon gjorde.

Henrik väckte t.o.m. frågan om vi skulle bli tvungna att avliva henne till slut och nu var vi inte ens i närheten av något sådant beslut men hade vi bott någonstans där man smällde konstant så hade vi kanske fått göra det.

Nyligen fick jag ett mail från en bloggläsare som ville berätta om en fruktansvärt traumatisk händelse som hon råkat ut för.

Jag blir helt matt och bedrövad av att läsa nedan och lider med hundägaren.

Och ”efterspelet” är för djävligt rent ut sagt; ska det verkligen vara så lätt att smita undan sitt ansvar?

Sägas ska att hundägaren är en person med mycket skinn på näsan och den drabbade hunden var av en mellanstor/ lite större ras så vi snackar inte en liten chihuahua som väl hade slukats hel! Läs och begrunda:

Min fina XX finns inte längre och dog på det mest fruktansvärda sätt.

Jag och en kompis B var ute på en kvällsrunda där min pojkvän bor och hans hemska granne släppte ut sina hundar utan att notera att vi var ute (han var full som ett ägg).

Hans vakthund, som han sagt att han alltid ska ha kopplad då han själv sagt att den är farlig, attackerade XX och bet sig fast i henne.

Jag och B gjorde allt vi kunde, vi slog, drog, skrek, sparkade på detta monster men ingenting hjälpte.

Både jag och B är starka och inte en sekund tänkte vi på vår egen säkerhet utan vi slogs för XX.

Det dröjde (i min värld) länge innan den fulla grannen fattade och kom och då släppte hunden och vi sprang in till min pojkvän.

Vi åkte i ilfart till djursjukhuset och de tog väldigt väl hand om oss, men de fick mig att förstå att hon var så illa tilltygad att det inte fanns något att göra mer än att ge henne en spruta och somna in.

Veterinären skrev väldigt noga i journalen efteråt vilka skador hon hade och nej, det fanns verkligen inget val.

Efterspelet på detta är sååå sorgligt.

Jag polisanmälde, de la ner ärendet efter 2 dagar.

Jag anmälde till Länsstyrelsen och det enda som hänt är att han fått ett föreläggande att ha hunden kopplad och inlåst när han inte är hemma.

Hunden är inlåst hela dagarna och skäller, detta har jag också anmält men inget händer.

Om jag vill ha ersättning för mina utlägg ska jag själv kontakta ägaren och begära detta, om han inte betalar ska jag driva det civilrättsligt och det enda jag kan få ersättning för är precis det, mina utlägg hos veterinären (min självrisk) och värdet på hunden (hundar räknas som en sak rättsligt).

Vem orkar det??? Inte jag i alla fall.

Kontentan är såklart att jag inte under några omständigheter kan vara hos min pojkvän nu, kan för mitt liv inte se varken ägaren eller hunden….

Tänk om jag hade bott där? Då hade jag varit tvungen att möta både hund och ägare varje dag… Hur klarar man sådant? Jag hade inte gjort det iallafall.

Just nu sörjer jag min fina hund och förbannar vårt flata, sorgliga rättssystem. Vad händer när han är full nästa gång? Det finns fler, rädda grannar som just nu inte vågar anmäla hans misskötsel av hundarna (han har 2 till) eftersom de upplever honom som skrämmande…

Ska tillägga att ägaren inte ens försökt ta kontakt med mig eller min pojkvän för att be om ursäkt, han fick via en annan person veta att XX dog.

En läsare skriver att hon tycker att jag ska orda lite om nedan på bloggen:

”Hundar som går lösa på tomten när de är ensamma hemma och skäller på de som går förbi. Det händer ofta vid flera hus i ett villaområde där jag går förbi. Ibland får man känslan av att hundarna ska hoppa över staketet och anfalla en. Om man dessutom har en hund med sig blir den såklart stressad. Ska man ha hunden ensam ute på tomten tycker jag att man antingen får träna den eller så får den helt enkelt vara inne när ägaren inte är hemma.”

Jag kan absolut hålla med läsaren om att ovan kan upplevas som mycket obehagligt av förbipasserande.

Och jag tror att en del hundägare tror att deras husdjur får göra som den vill; bara den befinner sig på den egna tomten eller så upplever man inte älsklingens utfall/ anfall som alls lika störande som omgivningen. Det är lätt att bli hemmablind (och döv)….

Men att man har ett stort ansvar som hundägare tycker jag att rättsfallet som det står om här visar väldigt tydligt- det kan bli en dyr historia.

Och inte bara dyr; det kan sluta på värsta möjliga vis.

I just rättsfallet ovan dog en häst men man kan tex som ryttare omkomma om ens häst kastar av en, skrämd av en hund i sin trädgård och det kan inte vara roligt att ha det på sitt samvete?

Och ja, jag har själv flertalet gånger råkat ut för hysteriskt råskällande hundar när jag har ridit förbi vissa trädgårdar både i villasamhällen och på vägar på landsbygden.

Henrik köpte en hundbur till Molly för ett tag sedan; detta var medan vi fortfarande bodde i Staffanstorp och körde iväg till olika skogar/ stränder för långpromenader med henne.

Numera finns ju inte detta behovet alls eftersom vi bor vid en enorm skog och dessutom har vi i princip gett upp det här med bilåkning för doggy.

Trots att vi aldrig någonsin har kört Molly till något som ens tillnärmelsevis kan förknippas med något negativt, tvärtom, så avskyr hon bilåkning och skakar i hela kroppen när hon är i bilen.

Beteendet har inte blivit bättre alls och vi har provat olika burar, att ha henne i baksätet, framsätet, i knät…ja…alla varianter ni kan tänka er.

Det är en stor sorg eftersom alla hundar jag ägt innan henne varit hennes raka motsatser vad gäller just bilåkning; en del hundar kunde hoppa in i vilt främmande människors bilar om de fick chansen…bara för att de tyckte så mycket om bilåkning.

Nåväl…med Molly verkar det kört och jag kan bara gissa att det beror på att hon är åksjuk?

Hur som helst ville Henrik sälja buren och jag har en bur till min bil om vi mot förmodan skulle få för oss att åka någonstans med henne, eller vara tvungna för den delen.

Jag annonserade ut Henriks bur för ett tag sedan och en köpare dök upp på Ryhus.

Det visade sig att hen pratade mycket dålig svenska så när jag frågade vad hen skulle ha buren till tror jag att hen menade att den skulle användas till en amstaff som ”rev hela huset om den var ensam 10 minuter”.

Min tolkning, som absolut kan vara helt fel var att buren skulle användas till att stänga in hunden inomhus.

Att ha hundar inlåsta i bur inomhus är inte tillåtet och det är här samvetsfrågan kommer in:

Skulle ni ha sålt buren i alla fall eller skulle ni förklara för köparen att det inte är tillåtet att ha hund i bur inomhus och kanske även vägrat att sälja buren?

Jag ska erkänna att jag bara sålde buren rakt av!

Hade jag inte varit ensam hemma och hade köparen förstått bättre svenska hade jag förklarat hur det ligger till men ändå sålt buren- köper personen den inte av mig så köper den bara av någon annan.

Ja, så resonerade jag i stundens ”hetta” och har fortfarande inga betänkligheter kring mitt eget agerande även om jag skulle ha rätt i mina antaganden vilket jag absolut inte behöver ha.

Hur hade ni gjort?