Idag är det fest i Soyas kök- Citygross sålde grishjärtan för 10 kronor kilot!

När jag står och packar in min mat i plastpåsar frågar mannen som handlat efter mig ”ursäkta…vad har du grishjärta till…gör du grytor?”

Jag förklarade att det var faktiskt det jag och min dåvarande sambo brukat göra när vi var extremt fattiga under min studietid och hans arbetslöshet och även om det kanske LÅTER äckligt att säga att man äter grishjärta var det faktiskt gott (och jag gillar INTE inälvsmat annars).

”Men nu för tiden är det till hunden” sa jag också och det är ju sant….den delikatessen överlåter jag numera åt mitt lilla hjärta :)!

På tal om föregående inlägg om hund i bil har jag ett egen historia att bida med:
 
Ni som har följt bloggen sedan start (finns det någon sådan läsare????) kanske kommer ihåg att jag har berättat om detta tidigare, om min sista hund innan jag mer än 20 år senare köpte Soya.
 
Denna hund, greyhound-hannenTyson, köpte jag billigt från ett tvivelaktigt ställe här i Skåne och jag misstänkte i efterhand att han nog framlevde en stor del av sina dagar i ett stall och/ eller en bil och inte inomhus.
 
Tyson, som var vuxen då jag köpte honom visade sig väl hemma hos mig vara omöjlig att lämna ensam i lägenheten.
 
Fick han ligga i min bil var han lycklig och knäpptyst, lämnade jag honom så i 10 minuter hemma ylade han som en varg och kunde också stress-kissa mer urin än jag trodde det var möjligt att en hund kunde ha i kroppen.
 
Jag försökte verkligen att vänja honom vid att lämnas ensam; jag gick ändlösa promenader för at trötta ut honom, gav honom massor av godis och leksaker, hade radion på osv osv men inget hjälpte.
 
Hur korta stunder jag än försökte ha honom ensam så var det så att höghuset jag bodde i skallrade och slutligen fick jag också både ett argt brev av en anonym granne som kallade mig djurplågare och ett varningsbrev från min hyresvärd.
 
När jag köpte Tyson läste jag till socionom i Lund och hade föreläsningar 2-3 timmar/ dag vilket gjorde att jag kunde ha med mig hunden i bilen.
 
Detta var som sagt inga problem alls men snart närmade sig dagen då jag skulle börja arbeta heltid och detta skulle dessutom ske i januari (läs: kallt utomhus).
 
Jag började verkligen bli desperat; detta var innan Internets tid och jag satte in en annons i Sydsvenskan där jag efterlyste en ”dagmatte åt SNÄLL HUND” (jag skrev inte ens rasen) utan att få ett enda svar.
 
Hur jag skulle ha löst detta stora problem kan jag ärligt talat inte svara på och kalla det ödet som löste det hela åt mig.
 
Under en uteritt (Tyson var alltid med på dessa) bröt Tyson ena frambenet på 2 ställen (jag gissar att han trampade i en kaninhåla men såg ej vad som hände) och jag valde, även med hänsyn till hundpassningsproblematiken, att avliva honom.
 
Han hade aldrig kunnat ligga varken hemma eller i bilen med brutet ben, jag hade ingen som kunde passa honom och själv var jag tvungen att jobba.
 
Ett sorgligt slut för en underbar hund men om sagt…hur det annars hade löst sig har jag verkligen ingen aning om.

Ibland kommer jag på idéer till blogginlägg på de mest konstiga vis.

I natt kom jag på nedanstående (wonder why…..):

The typical whippetägaren…..

Maken reser bort och du har hela er dubbelsäng för dig själv men…..

….vaknar ändå och upptäcker att du håller på att ramla ur sängen eftersom HUNDEN har brett ut sig!!!!