Ni vet väl att vissa saker aldrig får sägas högt eller ens skrivas?

För många år sedan deltog jag i en diskussion på nätet kring skoning. Vi ”pratade” om hur ofta våra hästar fick tappskor och jag konstaterade glatt att något sådant aldrig drabbade mig, eller rättare sagt min häst.

Tja…ni kan ju själva lista ut vad som hände bara några dagar senare…

Man ska inte heller se fram emot en tävling allt för mycket för då går det antingen åt skogen eller så kommer man inte ens dit- hästen blir halt!

Osv osv….

Igår pratade jag med en kvinna i stallet som också har hund. Vi konstaterade att våra fyrfotingar ibland är riktiga asätare som säkert hade överlevt länge i det fria och tyckte också att det var bra att deras magar vande sig vid inte bara 100 % kliniskt testad föda.

”Ja…tack och lov måste jag säga att Soya nästan aldrig blir dålig i magen” dristade jag mig till att säga och det skulle jag ju givetvis inte ha gjort insåg jag i natt klockan 24.00, 01.00, 03.00 och 05.00 för det var nämligen då jag fick stiga upp för att släppa ut hunden.

Soya är tyvärr (i vissa sammanhang i alla fall) tyst som en mus- när hon behöver gå på toaletten, hur akut det än är, är ett sådant exempel.

Hon bara hoppar ut ur sängen och springer ner på nedervåningen men det räcker för mig- då vet jag att det är ”något”. Tur att man likt en småbarnsförälder vaknar av dessa subtila tecken och kan släppa ut henne.

När jag var ute sista gången hade det hunnit ljusna och jag tänkte att jag skulle försöka hitta högarna i trädgården för att se riktigt hur kass Soya har varit i magen.

Döm om min förvåning då jag inte hittar några ”sörjor” (ursäkta uttrycket) utan 3 i konsistens helt normala men megastora högar från nattens äventyr.

Därav rubriken- jag måste fråga mig vad i hela fridens namn hunden har ätit som har utlöst denna bajs-frenesi :=)?

Lustig fråga kan tyckas men jag undrar verkligen ibland :=)!

Jag har ju en tik och har fått för mig att de inte är lika revir-märkande som hanhundar men antingen har jag fel eller så är Soya lite speciell?

Framför allt när vi är ute och går på okända platser kan hon stanna och småskvätta ”tusen” gånger och jag har många gånger tänkt ”tar kisset aldrig slut” :=)?

Allt detta småskvättande förvandlas till raka motsatsen hemma- Soya tycks aldrig bli ”nödig”.

Vår rutin är att varje kväll innan sänggående släppa ut Soya i trädgården för att hon ska kissa. Detta brukar ske vid nio-tiotiden och då går hon ut, kissar det snabbaste hon kan för att sedan flyga in i huset igen.

Vid enstaka tillfällen vägrar hon att resa sig ur soffan då kommandot ”ska vi gå ut” ges- hon vet mycket väl vad det betyder men hon vill helt enkelt inte och då låter vi henne vara.

De gånger Soya vägrat att gå ut och kissa kan hon utan problem hålla sig från kanske 19.00 till hur sent som helst nästa morgon, hon sover alltid tungt i vår säng och går aldrig självmant upp.

Väldigt praktiskt förvisso så jag klagar inte, jag är mer förundrad över revirkissandet vid långpromenader.

Görel: hur är dina tikar?

Min senaste favoritbild på en flygande Black Beauty tagen av Jonathan Hertzberg på en träning i Landskrona för ca 3 veckor sedan.

Om det hade varit Birgitta, 6 år som hade skrivit inlägget så hade hon förklarat för er att man bara genom att titta på Soyas täcke förstår 2 saker:

1. den röda färgen visar att hon är en TJEJ och

2. Siffran visar ju så klart att hon är NUMMER 1.

Vad bilden inte visar att Soya blev 4:a, dvs….hmm…sist i detta träningslopp.

Notera förresten hur otroligt lååååång en whippet in action kan bli- för övrigt även då den sträcker ut sig och tränger ut sina ägare ur sängen….

I kväll har Soya och jag varit på LC-träning i Sjöbo och som vi hade hoppats på var Soyas kille Ville den förste vi stötte på.

Som vi redan hade bestämt i förväg sprang kärleksparet det första loppet ihop och det gick väl hyfsat. Soya tog en väl stor omväg efter luren i starten men sedan rättade hon sig och som den gentleman Ville är lät han henne komma först i mål.

Det andra loppet sprang Soya med sin väninna Lilli som därmed fick sin licens.

Att just Soya hjälpte Lilli till licensen kändes extra roligt eftersom Jonathan var den första whippetägaren jag lärde känna efter att vi skaffat Soya.

Vi lärde känna varandra genom ett vinthundsforum där jag efterlyste kompisar till Soya. Jonathan skulle då precis köpa en valp, Lilli och nu är hon alltså så stor att hon har tagit licens.

Känns lite som att cirkeln har slutits….

Lite roligt var det att domaren tyckte att båda hundarna sprang mycket bra och hans kommentar om Soya ”hon är ju så SNABB” fick mig att le och tänka på snigelfarten hon har på hundkappträningarna.

Men LC är ju lite annorlunda och kräver inte sådana överljudshastigheter som just hundkapp.

Ni som följer bloggen kan inte ha undgått att jag är glad för vitsiga rubriker och ordlekar och idag har jag verkligen fått till det :=).

Jag berättade ju igår om en av Soyas pojkvänner (hon har 3 stycken, bordercolliekorsningen Enzo, och wippetarna Kenzo och Ville) som fick lämna walk-over på träningen i Landskrona i söndags efter att ha drabbats av nysattacker utan dess like.

Ville ville alltså inte sluta nysa och redan då var min teori att han hade fått in något i näsan/ luftvägarna medan andra spekulerade i exempelvis getingstick eller dylikt.

Jag får väl klappa mig själv på axeln för igår kväll kom ett mail från Ville (även han, liksom Soya kan tydligen skriva….) och det löd som följer:

”Villes nos kurerad!

//Ville”

Ja, där ser man! Detta är ju sådant man knappt tror kan hända…eller kan och kan…det är inget som brukar hända ska jag väl säga.

Både jag och Soya hoppas se Ville imorgon på LC:n; Soya vill så gärna springa och helst vinna mot honom om det går :=).

Kärleksparet under LC-tävling i oktober förra året. Notera de koncentrerade ägarna- man skulle kunna tro att hundarna springer om världsmästerskapet minst!

I full gång as we speak :=)! Även på jobbet har jag en värmefläkt som får jobba rejält för brödfödan. Tack och lov brukar jag vara på plats en god stund innan någon av mina arbetskamrater dyker upp runt 8-snåret så jag hinner elda på rätt så rejält. Att de sedan håller på att dö av värmeslag när de kommer in i vårt gemensamma arbetsrum kan tyvärr inte hjälpas. Jag måste ha VÄRME :=)!

För mer än 10 år sedan var jag tillsammans med en kille, Thomas vars hyresvärd var en riktig snåljåp. Han värmde inte upp sitt hyreshus mer än nödvändigt och jag som alltid varit extremt frusen av mig hackade tänder varje morgon då jag steg upp efter att ha övernattat där.

Den första julen Thomas och jag firade tillsammans fick jag, bland väldigt många andra presenter ska tilläggas, en värmefläkt i gåva; Thomas förstod att jag skulle ha långt mer nytta och glädje av denna än av mycket annat och han skulle bara veta så rätt han hade.

Idag, säkert 11-12 år senare fungerar fläkten fortfarande utan minsta mankemang och gudarna ska veta att den används.

Jag kör ofta igång den när jag kommer hem från stallet på kvällen, oavsett årstid faktiskt och älskar värmen den sprider.

Som rubriken antyder finns det ytterligare en liten varelse som tycker om värmefläkten och det är Soya!

Jag kan bli både förundrad och lite orolig då hon kan lägga sig precis invid fläkten som är i full gång- hennes päls borde nästan ta fyr tycker man?!?!?

Men den lilla värmesökaren verkar inte bekommas det minsta av den hetta som sprutar rakt emot henne utan ser bara belåten ut. Otroligt va´?

Fläkten är på och Soya myser. Kortet togs igår :=)….dvs det ska snart föreställa sommar….

De av er som följt bloggen ett tag minns säkert storyn kring hur vi fick (dvs köpte) Soya.

Den familj som ursprungligen hade köpt henne av uppfödarna kunde inte ha henne kvar och sålde henne till en person som bara dagar därefte ville lämna tillbaka henne med motiveringen att hon bitit deras barn (en ca 5 årig flicka).

Både de ursprungliga ägarna och uppfödarna har aldrig trott på denna historia för en sekund, ägarna eftersom de själv hade småbarn som Soya aldrig hade rört och uppfödarna som sysslat med whippet i över 30 år och som kan Soyas släktträd fram och baklänges och vet hundarnas kynne.

När den som köpte Soya pressades erkände han också att historien inte var sann (!!!), det var väl ett försök till att snabbt lämna tillbaka hunden men ack så idiotiskt och kunde också ha kostat Soya livet om man hade trott honom och inte vågat ha kvar en barn-ätande hund.

Jag blir bedrövad när jag tänker på detta faktiskt. Så klart kan ingen någonsin garantera att ett djur (eller en människa för den delen) gör något som ingen hade kunnat förutse men att hitta på sådana historier????

Ja, detta funderade jag över igår då vi fick besök av en fullständigt bedårande 2 åring i stallet, en otroligt verbal flicka för sin ålder.

Birgitta ”jag ska aldrig ha barn” Karlsson smälte fullständigt och hade med lätthet kunnat ta med denna ljuvliga varelse hem särskilt efter att Liv kom in i stallet och barnet pekade på Soya och yppade ”titta vilken fin hund”. En sådan kommentar hade jag inte ens kunnat iscensätta om jag hade försökt- det kom från hjärtat helt klart! Vilket barn va´- så liten och redan så klok!

Och barnet kastade morotsbitar till Soya som hon sprang och fångade (och åt upp) och matade henne med små bitar av pannkakor som slöks ner i gapet. Allt utan att Soya gjorde en ansats till att vara annat än mild och snäll, så som hon alltid är.

Om du inte ger mig den där moroten som du håller i näven ska jag slita dig i stycken….

Detta är en av Soyas favoritplatser i stallet; gödselstacken!

Med lite tur går det, förutom allt det självklara hästbajset, även att finna hovrester efter hovslagarens besök; mycket gott att knapra på tycker Soya.

Jag brukar skoja och säga att det gäller att kolla vad hon äter från gödselstacken så att jag sedan kan dra av motsvarande mängd från maten hemma; tänk vilken besparing :=)!

Fast flickorna i stallet ser lite tvivlande ut- de är nog inte heeelt övertygade om att jag skojar.

De har mycket svårt att förstå att Soya verkligen ska vara så ”smal” och de frågar jämt och ständigt om just detta och om hon inte äter tillräckligt.

Att hon snarare har något hekto ”överskott” på kroppen för att vara helt slimmad skulle de aldrig acceptera, inte heller att hon faktiskt äter det hon ska och lite mer därtill :=).