I full gång as we speak :=)! Även på jobbet har jag en värmefläkt som får jobba rejält för brödfödan. Tack och lov brukar jag vara på plats en god stund innan någon av mina arbetskamrater dyker upp runt 8-snåret så jag hinner elda på rätt så rejält. Att de sedan håller på att dö av värmeslag när de kommer in i vårt gemensamma arbetsrum kan tyvärr inte hjälpas. Jag måste ha VÄRME :=)!

För mer än 10 år sedan var jag tillsammans med en kille, Thomas vars hyresvärd var en riktig snåljåp. Han värmde inte upp sitt hyreshus mer än nödvändigt och jag som alltid varit extremt frusen av mig hackade tänder varje morgon då jag steg upp efter att ha övernattat där.

Den första julen Thomas och jag firade tillsammans fick jag, bland väldigt många andra presenter ska tilläggas, en värmefläkt i gåva; Thomas förstod att jag skulle ha långt mer nytta och glädje av denna än av mycket annat och han skulle bara veta så rätt han hade.

Idag, säkert 11-12 år senare fungerar fläkten fortfarande utan minsta mankemang och gudarna ska veta att den används.

Jag kör ofta igång den när jag kommer hem från stallet på kvällen, oavsett årstid faktiskt och älskar värmen den sprider.

Som rubriken antyder finns det ytterligare en liten varelse som tycker om värmefläkten och det är Soya!

Jag kan bli både förundrad och lite orolig då hon kan lägga sig precis invid fläkten som är i full gång- hennes päls borde nästan ta fyr tycker man?!?!?

Men den lilla värmesökaren verkar inte bekommas det minsta av den hetta som sprutar rakt emot henne utan ser bara belåten ut. Otroligt va´?

Fläkten är på och Soya myser. Kortet togs igår :=)….dvs det ska snart föreställa sommar….

De av er som följt bloggen ett tag minns säkert storyn kring hur vi fick (dvs köpte) Soya.

Den familj som ursprungligen hade köpt henne av uppfödarna kunde inte ha henne kvar och sålde henne till en person som bara dagar därefte ville lämna tillbaka henne med motiveringen att hon bitit deras barn (en ca 5 årig flicka).

Både de ursprungliga ägarna och uppfödarna har aldrig trott på denna historia för en sekund, ägarna eftersom de själv hade småbarn som Soya aldrig hade rört och uppfödarna som sysslat med whippet i över 30 år och som kan Soyas släktträd fram och baklänges och vet hundarnas kynne.

När den som köpte Soya pressades erkände han också att historien inte var sann (!!!), det var väl ett försök till att snabbt lämna tillbaka hunden men ack så idiotiskt och kunde också ha kostat Soya livet om man hade trott honom och inte vågat ha kvar en barn-ätande hund.

Jag blir bedrövad när jag tänker på detta faktiskt. Så klart kan ingen någonsin garantera att ett djur (eller en människa för den delen) gör något som ingen hade kunnat förutse men att hitta på sådana historier????

Ja, detta funderade jag över igår då vi fick besök av en fullständigt bedårande 2 åring i stallet, en otroligt verbal flicka för sin ålder.

Birgitta ”jag ska aldrig ha barn” Karlsson smälte fullständigt och hade med lätthet kunnat ta med denna ljuvliga varelse hem särskilt efter att Liv kom in i stallet och barnet pekade på Soya och yppade ”titta vilken fin hund”. En sådan kommentar hade jag inte ens kunnat iscensätta om jag hade försökt- det kom från hjärtat helt klart! Vilket barn va´- så liten och redan så klok!

Och barnet kastade morotsbitar till Soya som hon sprang och fångade (och åt upp) och matade henne med små bitar av pannkakor som slöks ner i gapet. Allt utan att Soya gjorde en ansats till att vara annat än mild och snäll, så som hon alltid är.

Om du inte ger mig den där moroten som du håller i näven ska jag slita dig i stycken….

Detta är en av Soyas favoritplatser i stallet; gödselstacken!

Med lite tur går det, förutom allt det självklara hästbajset, även att finna hovrester efter hovslagarens besök; mycket gott att knapra på tycker Soya.

Jag brukar skoja och säga att det gäller att kolla vad hon äter från gödselstacken så att jag sedan kan dra av motsvarande mängd från maten hemma; tänk vilken besparing :=)!

Fast flickorna i stallet ser lite tvivlande ut- de är nog inte heeelt övertygade om att jag skojar.

De har mycket svårt att förstå att Soya verkligen ska vara så ”smal” och de frågar jämt och ständigt om just detta och om hon inte äter tillräckligt.

Att hon snarare har något hekto ”överskott” på kroppen för att vara helt slimmad skulle de aldrig acceptera, inte heller att hon faktiskt äter det hon ska och lite mer därtill :=).

Inspirerad av ett inlägg jag läste hos bloggkollegan Liv i veckan där hon redogjorde för hur man kan göra godis till sin doggy valde jag idag att göra just detta.

1 stycken blodpuddning (URK….) inköptes på City Gross till det facila priset 7.95 och sedan satte jag igång.

Tärnade den illaluktande blodpuddningen, la ut allting på en bakplåt med folie under och så in i ugnen på 175 grader i ca 1 timme.

När tärningarna var hårda (och huset STANK) var godiset klart; Liv hade varnat mig för att ta ut dom för tidigt för då kan de börja mögla om man sätter in dom i en plastburk eller dylikt.

Mina tärningar blev hårda som sten och uppskattades mycket av Soya.

Makens luktsinne ifrågasattes däremot eftersom han mitt i proceduren frågade ”gör du sockerkaka” *GARV* (säger kanske mer om tidigare bak-produkter jag bjudit honom på) ?!?!?

Mums eller urk….det beror nog på vem man frågar…hunden eller ägaren :=).

Jag skulle inte äta blodpudding ens under pistolhot, varken på detta eller något annat vis :=).

Kanske inte riktigt den form av cykelmotion jag tänkt mig för hunden :=)!

Jag ser ibland ”folk” som krypgår på små promenader med sina kopplade hundar och tycker så synd om de 4-benta som förvägras att röra på benen i lite snabbare takt- det är ju faktiskt det som de är gjorda för- enligt min uppfattning i alla fall.

Koppel eller ej- den diskussionen kan vi lämna därhän då jag tror att jag redan har markerat min ståndpunkt ganska klart- för mig är kopplet ett ibland nödvändigt ont som jag använder så sällan det bara går men jag har full förståelse för att alla inte resonerar som jag och att det kan finnas goda skäl till att använda detta hjälpmedel långt mer frekvent än vad jag själv gör.

Men: om man nu är så lat/ fet/sjuk/ whatever att man inte kan/ vill/ ids gå i lite raskare takt och lite längre sträckor än runt kvarteret med sin hund så skulle jag vilja förorda att man hoppar upp på en cykel och lär sig att cykla med sin hund i stället!

På detta vis får i alla fall hunden lite mer motion och själv kan man ju bara trampa så mycket att cykeln hålls i rörelse och man inte ramlar av, ha ha!

Själv cyklar jag nästan alltid med Soya lös eftersom vi bor i ett område med långa, helt trafikfria grusvägar där man dessutom knappt ens stöter på folk som rider eller går.

Har man en kärvare trafiksituation att ta hänsyn till rekommenderar jag att man köper en sele till hunden, här nedan ser ni en utmärkt modell som hunden inte kan smita ut ur och som dessutom gör att intrasslingsrisken är långt mindre än med halsband+ koppel (kopplet riskerar inte att hamna runt hundens framben som det ofta kan göra med ett halsband).

Vi har själva denna typ av sele till Soya, inköpt via http://www.torshammarens.se/textiltryck/shop/index.php för 150:–.

Jag vill inte ge några konkreta råd kring hur länge och fort man ska cykla- det märker man höll jag på att säga.

Givetvis varierar detta oerhört beroende på hundens ras, storlek, ålder, kondition osv.

Det viktiga är att hunden hela tiden springer lätt bredvid cykeln, den får inte släpas efter eller flåsa som en blåsbälg.

Jag gjorde så med Soya i början att hon fick springa lös och så cyklade jag i hennes takt bakom.

Sprang hon sakta cyklade jag sakta och sprang hon fort så cyklade jag fort :=)!

På detta viset behövde jag aldrig fundera över om hon tyckte det var jobbigt eller inte- hon fick ju själv bestämma takten.

Nu, 1 år senare vet jag att hennes ork tycks oändlig och hon kan lätt springa fjäderlätt bredvid om jag cyklar i 30 minuter och inte allt för fort.

Men som sagt; om man inte är helt ”yr i bollen” (och då ska man nog varken cykla med hund eller ens ha hund, ha ha) så lär man märka hur man bäst cyklar med sin vän.

Lycka till!