Eftersom det finns en mängd bloggar där skribenter på ungefär min (amatör)nivå i minsta detalj beskriver hur de lägger upp sina ridpass så har jag valt att avstå från denna, för mig sövande, sortens information till mina läsare.

Är det något särskilt ni undrar kring min ridning eller mina träningar/ tävlingar får ni gärna fråga och kommer säkert att få svar men spontant tycker jag att det är urtråkigt att både läsa och skriva om träningsupplägg på daglig basis eftersom det dels inte är något direkt avancerat jag och Archie ägnar oss åt och det framför allt är ett ganska likartat arbete som utförs under ganska långa tidsperioder. Det är ju knappast så att vi på måndagen ägnar oss åt skänkelvikningar medan vi till på lördagen har hunnit fram till seriebyten.

Nej, vill man ha snabba resultat ska man nog ägna sig åt annat än dressyr :=).

Hur som helst tänkte jag ändå berätta lite om veckans träning eftersom det var länge sedan jag ens nämnde vad vi ”pysslar med” och det dessutom blev en ovanligt händelserik kväll bortsett från själva ridningen.

Det hela började redan då jag skulle köra iväg till träningen eller rättare sagt på vägen dit. Från ingenstans uppstod plötsligt världens mega-kö av fordon på motorvägen mellan Malmö och Lund! Jag läste dagen därpå att 4 bilar varit inblandade i en krock, därav stoppet, men det visste jag som sagt inte då.

Jag, som är känd för att hellre komma ½ timme för tidigt än 1 minut för sent till allt som har med träningar och tävlingar att göra kände mig tämligen lugn eftersom jag hade ganska gott om tid tillgodo men när vi hade stått helt stilla i kön i typ 20 minuter började jag få lite panik.
Ringde till Ebba för att kolla om någon annan skulle rida efter mig och det var det typiskt nog. Fick säga som det var att jag inte hade en aning om när eller ens om jag skulle dyka upp!

Till och med tålmodige Archie som annars inte gör något väsen av sig började skrapa ganska mycket i släpet efter ett tag (han höll väl på att bli avgasförgiftad stackaren) och även Soya blev lite gnällig av att vi inte kom någon vart.

Långt om länge, dvs efter kanske 45 minuter, började trafiken äntligen att flyta på och då flög vi iväg till träningen.

Väl i sadeln var klockan 18.10 och träningen skulle ha börjat 18.00 så det var nog tur att jag varit ute i så god tid!

Efter en liten stunds ridning ville Ebba sitta upp och ”känna” på skänkelvikningarna och det överlät jag gärna åt henne. Bad henne även att rida lite öppnor och slutor och gärna kommentera både ”vad hon gjorde” och om det var något speciellt hon tyckte att Archie hade svårigheter med, försökte komma undan osv.

Jag är verkligen mycket glad att Ebba sitter upp då och då och tycker att det är oerhört nyttigt att se från marken hur hon arbetar hästen och hur han svarar på hennes ridning.

Som jag nämnt flera gånger har vi inga dressyrryttare på ridskolan och det blir därför så att det bara är jag som rider min egen häst. Och någon gång kan det faktiskt vara otroligt bra att få se någon som är skickligare rida och om inte annat bättre lära/ visa hästen det som man själv har svårt att ”få till”.

Efter ridpasset som såg mycket trevligt ut konstaterade både jag och Ebba att Archie går mycket bättre nu än för bara några månader sedan men att han dels behöver bli starkare i sitt högra bakben (vilket jag ser väldligt tydligt från marken och som förklarar varför han tex har svårare att flytta sig för höger skänkel) och dels behöver komma ännu mer inunder sig i galoppen. Så skänkelvikningar, skolor och stärkande galopparbete står på schemat framöver, tillsammans med allt annat jag tränar på som ingår i mina LA-program.

Innan vi körde hem hade jag avtalat med en tjej som hade annons på sina läderridstövlar på Blocket att vi skulle träffas på en bensinstation i närheten av Viderup där Ebba håller till.

Jag vet inte hur många superba saker jag köpt på annons genom åren (kan verkligen rekommenderas) men just idag var turen inte med mig. Stövlarna var superfina med tyvärr för höga i skaften så jag kunde varken böja benen eller ens gå i dom :=). Och även om skaften sjunker efter ett tag så var dessa så höga att det nog skulle ta år innan vi kom till det stadiet och så länge hade jag inte orkat plågas med skavsår i knävecken :=).

Hemma i stallet stod jag och duschade Archie då Corre (flitig bloggläsare och ägare till Archies flickvän Searching Shadows) ringde. Jag är så vad vid att bara prata med maken på mobilen (jag skickar desto fler sms till alla andra) att när vi avslutade samtalet så sa jag automatiskt ”PUSS” till Corre!!!!

Insåg vad jag sagt först då orden redan lämnat munnen och tänkte att Corre nog skulle tro att jag blivit rent knäpp :=). Men när jag stötte på henne lite senare hade hon inte ens hört min pinsamma avskedshälsning och således inte reflekterat över den :=)!

Jag vet inte hur ni har det i övriga delar av Sverige men här i Skåneland har det sedan flera dagar tillbaka rått en värme som nästan känts rekordartad.

Jag har både sett och hört att många ryttare ”kastat in handduken” och avstått från ridning pga värmen.
Själv är jag av lite segare virke än så och har jag planerat att rida så gör jag det också, vare sig det är stekande sol eller snöstorm.

Igår var det träning hos Ebba och även om jag inte tyckte att Archie verkade särskilt påverkad under ritten så blev jag ganska förskräckt när jag väl hoppade av för han flåsade rejält, något han ALDRIG gör annars. Jag var mycket glad över de 2 fulla vattenkannorna jag tagit med mig i släpet för att kunna skölja av den helt genomsvettiga hästen.

Nu när hästarna svettas så mycket i värmen hoppas jag förresten att ni inte glömmer att salta era djur!

Och det räcker inte heller med en nypa salt utan snarare får man ta till en näve; det gör jag i alla fall.

Archie har en saltsten i krubban men dess omfång tycks aldrig minska hur länge den än får ligga där. Archie måste ha någon väl uttänkt strategi för hur han ska lyckas äta upp varje lucernstrå utan att nudda saltstenen och detta är anledningen till att jag strör salt över hans mat.

Minns ni hur jag saknade speglar på Yddinge Farm när Archie stod där förra sommaren och jag bara hade deras mycket fina ridbana att rida på?

Igår, innan jag började träningen för Ebba och medan jag red fram på egen hand blev jag plågsamt medveten om hur viktigt det är med detta hjälpmedel och jag är övertygad om att tex problemen med mina skänkelvikningar inte hade varit lika stora om jag hade haft en spegel att titta i och verkligen SE hur Archie flyttar (eller inte flyttar) sina ben.

Igår gjorde jag några bakdelsvändningar och genom att hela tiden titta i spegeln så fick jag jättefina vändningar och kunde parera tilltänka ”felsteg” väldigt lätt.

På ridskolan har vi två ridhus varav det ena förvisso har 2 speglar men de räcker inte till, vaken storleksmässigt eller placeringsmässigt. Det andra (lilla ridhuset) saknar HELT speglar!

Vad jag vet och hört verkar det bara vara JAG som sedan åratal tillbaka saknar ordentliga speglar och det säger väl en del (eller ganska mycket) om nivån på de som rider hos oss.

Är det inte konstigt att ridhus där mycket skickliga ryttare rider dagligen har rejäla speglar medan ett ridhus där tanken är att folk ska LÄRA sig att rida saknar speglar? Man skulle ju annars kunna tro att det är de skickliga ryttarna som minst av alla behöver speglar; de har ju en helt annat känsla för ridning än nybörjarna?

Minns att en intruktör vi hade för många år sedan raljerade när jag efterfrågade speglar. ”Behöver du SPEGLA dig” frågade hon spydigt ungefär som att jag ville ha speglar för att se om jag var snygg i håret. Ja suck….

Nu har jag gett upp tjatet om speglar men känner absolut inget mindre behov för det!

I dag på träningen ”råkade jag ut för” vad jag skulle vilja påstå är en ”klassiker”; efter att nu lite mer intensivt och regelbundet ha övat på galoppombyten tycker Archie att vi kan göra dom var som helst och även om ingen hjälgivning för byte ges.

Detta resulterade i att vi ”fick” (enkom tack vare Archie då) en mängd byten där jag ville rida vanlig, ökad galopp på vänd snett igenom. Efter väldigt många försök lyckades jag bibehålla galoppen på hela diagonalen men någon ökning vill jag inte påstå att jag fick till.

Lite glad hade jag ändå varit om Archie körde detta bytes-program i både vänster och höger galopp men se det gjorde han inte. Det är bara när vi galopperar i höger galopp som han gör denna mängd ofrivilliga byten åt vänster för det är åt det hållet han alltid haft mycket lättare att byta åt. Så några spontana vänster till höger-byten fick jag inte vara med om; DET hade däremot glatt mig mycket. Dessa byten föregås fortfarande i de flesta fallen av någon form av ko/bakutspark.

Nu blir det till att öva att INTE få byten på snett igenom innan lördagen då det är tänkt att vi ska kunna visa upp detta på tävling. Suck….

I natt hade jag förresten en rolig dröm som jag måste berätta om.

I drömmen sa en person i stallet som tittade på medan Archie fodrades ”vad roligt att han fortfarande är så pigg, 22 år gammal”.

”Men Archie är inte 22 år gammal” sa jag.

”Jodå” sa vår ridlärare Jimmy och började räkna på fingrarna i hur många år jag hade ägt Archie och på något för mig märkligt sätt kom han också fram till att Archie var 22 år.

Sedan försökte jag själv räkna efter och jag kom OCKSÅ fram till att Archie var 22 år trots att jag i drömmen trodde att han var 7 år (han är 6 i verkligheten) och jag minns att jag kände sådan ledsnad över att jag inte hade lyckats befästa skolorna till fullo på en 22 år gammal häst!

”Och jag som håller på att BYGGA UPP Archie” tänkte jag…”nu måste vi ju börja TRAPPA NER”.

Skulle vara kul att höra vad en drömtydare skulle ha att säga om DEN drömmen? Kanske att jag börjar känna mig stressad över att åren rent allmänt bara rusar iväg? Kanske att en bekants häst, som Archie slog FLERA gånger förra året, nu tog placering i LA:6, ett program vi inte ens provat på? Ja, inte vet jag….

Avslutningsvis går mina tankar idag till Corre i stallet som i skrivande stund ska avliva sin ponny. En tröst är att hon redan köpt en mycket passande häst som hon är väldigt nöjd med och jag tror att detta för vissa hästägare, och under rätt omständigheter, kan vara ett mycket bra sätt att trots allt gå vidare i en svår stund.

På samma anläggning där min tränare Ebba håller till har även dressyrryttaren Mattias Jansson sina hästar och träningar.

http://www.mattiasdressyr.se/index.html

Härom dagen då jag var där för att träna kom han plötsligt in i ridhuset för att skotta detsamma och Archie genomgick plötsligt en mindre metamorfos!

Från att ha varit sitt vanliga lugna jag blev han plötsligt väldigt alert och självgående på ett för mig mycket behagligt och långt mer lättridet vis.

Det MÅSTE ha berott på Mattias och/ eller spaden han höll i handen :=) för det var inget annat som var annorlunda och förvandligen kom väldigt plötsligt.

Jag njöt av varje steg och ropade till Mattias ”kan du inte alltid vara här och skotta när jag rider” och sedan när han var färdig ”nej, du får inte gå nu…hästen har aldrig varit så här framåt”.

Vi skojade om att det som vissa hästar kan uppleva som lite störande och/ eller skrämmande bara gör Archie extra alert och härlig.

Tyvärr får man ju inte ha med sig några medhjälpare inne på tävlingsbanan men OM det någonsin blir tillåtet vet jag vem jag ska fråga :=)! Spade kan jag tillhandahålla själv!

När jag skulle börja dagens träning kom Birgitta inmarscherande med en longeringslina och en körpisk i handen.
Tydligen skulle vi ägna oss åt sitsträning!

Och det gjorde vi också under halva ridpasset ungefär, jag fick sitta utan tyglar och stigbyglar samt utföra diverse mer eller mindre gymnastiska övningar allt medan Archie travade och galopperade.

Med tanke på att jag i perioder faktiskt har haft svårt för att komma ner i sadeln och sitta avslappnat så gick dessa övningar mycket mycket bra, dels för att min sits har förbättrats men också för att jag alltid har haft lättare för att rida utan än med stigbyglar.

Tänkte ägna ett separat inlägg i veckan om att utveckla mina tankar kring sitsen och vad jag tex kallar ”underlivsridning” *GARV* så jag ordar inte mer om detta just nu utan tänkte i stället berätta om ett för oss tydligen väldigt bra sätt att lösa Archies ibland ”istadiga”/ olydiga tendenser på. Synd bara att vi inte har kommit på detta tidigare….

För att ta det från början så har det ibland hänt att när jag tex har krävt att Archie ska gå på mycket små volter i galopp, i rättvänd eller ännu värre förvänd dito så har gossen protesterat genom att antingen bryta av till trav eller försöka springa iväg åt motsatt håll eller genom rusa ut från volten så att den har blivit 20 meter i stället för 10 meter. Och om jag då har försökt att tvinga tillbaka honom på den mindre ytan så har det ibland varit stört omöjligt. Helt plötsligt har Archie inte lytt hjälperna det minsta utan bara gett sig av eller travat i en evighet trots ”tusen” galoppfattningshjälper.

Idag, och efter att Birgitta hade longererat mig en stund skulle jag rida på en liten volt runt henne och flytta Archie för innerskänkeln.
Archie tyckte nästan genast att detta blev för jobbigt och började köra sitt ”jag flyger iväg från den lilla volten till en jättevolt och försök att hindra mig om du kan”. Att Birgitta stod med en pisk i näven och att det var runt henne jag skulle göra den lilla volten gjorde honom inte mer positivt inställd då han vet att pisken kan smälla till om han inte flyttar sig så som det är tänkt.

Eftersom Birgitta redan även hade en longeringslina i handen efter vår sitsträning måtte en snilleblixt ha träffat henne för hon kopplade helt sonika fast Archie i linan, beordrade fortsatt trav på liten volt och när gossen åter skulle ge sig iväg så….HA!!!! DET GICK JU INTE!!!! Birgitta höll ju honom kvar på den lilla volten med hjälp av linan och Archie blev så spak att han mer eller mindre genast fann sig i sitt öde och slutade att protestera.

När vi sedan skulle galoppera på samma volt och trots att Birgitta då hade kopplat loss honom från linan så gick han i en underbar, följsam galopp utan minsta lilla protest. Det kändes helt underbart och väldigt ”lättridet”.

Så klart kan man inte rida eller träna med en medhjälpare som hela tiden får stå beredd att fånga in en i en longeringslina men det tror jag inte behövs heller, inte i Archies fall i alla fall. Han är ju inte en bråkig häst i grunden utan gör mer ett försök och går det så går det men går det inte så accepterar han det snabbt. Det är bara det att det hittills har gått att lämna tex den lilla volten för hur det än är så är han starkare än jag om han VILL och han har verkligen velat slippa jobba i dessa lägen IBLAND.

Jag ska faktiskt ha med mig en lina till kommande träningar för JAG tycker att det är mycket bättre att lösa detta problem som uppkommer någon gång då och då på detta enkla och mycket snabba vis än att kämpa mig blå och få ta i för kung och fosterland utan linan.

Sedan kan det säkert vara psykologiskt för både Archie och mig med linan. Om han gör ett enda olydighetsförsök och får gå i lina någon minut så kanske han till slut inte ens ids försöka (det är vad jag är rätt så övertygad om kommer att ske). Dessutom kommer han att bli starkare och mer bekväm i dessa övningar om han får utföra dom korrekt och bara det kommer ju att påverka arbetsviljan tror jag.

Även för min egen del kanske jag blir mer avslappnad om jag vet att det bara är till att plocka fram linan OM det blir motstånd och ibland kan bara en sådan liten enkel tankegrej hjälpa en att rida bättre.

Hur som helst; ett tips som ni kan anamma eller förkasta; det som funkar på den ena hästen funkar inte på den andra!

I slutet av dagens träning tyckte Birgitta att vi kunde prova att göra några galoppombyten och detta är något som vi nästan inte gjort överhuvudtaget på hennes träningar och inte heller något jag gjort speciellt många gånger på egen hand.

De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:

Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och ”okomplicerat”.

Från vänster till höger: vi galopperar runt i ”tusen” språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.

Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.

Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!

När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga ”bakutare” men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.

Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.

Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.

Varför skrev jag om ”härligt försommarväder” igår?

I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort….suck…

Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.

Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket ”hand-i-hand”: sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.

Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.

På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter (”Dagens träning”) på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.

Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ ”idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje” :=).

Nu blev ni allt fundersamma va?!?!?

Nej, jag har inte lånat ut min älskade gosse permanent, däremot fick jag genom olika tursamma omständigheter som jag inte vill gå in på möjlighet att se Archie riden av en mycket skickligare och mer erfaren ryttare än undertecknad.

Och precis som jag förväntade mig var det både roligt och framför allt givande att se denna ryttare rida.

Jag hade beskrivit mina skänkelvikningsproblem och även mina tankar om att det för mig tycks orimligt att det ”bara” är hästen det är ”fel” på. Min egen teori har hela tiden varit att det till 20, 50, 90 eller 100% beror på min ridning att hästen inte flyttar sig villigt åt sidan i trav (däremot i skritt) och detta besannades under den andra personens ridpass.

Jag vill inte påstå att jag svimmade av hänförelse eller att Archie gick som ett urverk med världens övertramp sidvärts men det var en klar skillnad till den skickliga ryttarens fördel.

Det var otroligt lärorikt att från marken se vad som händer med Archies ben, hur han svarade för hjälperna osv.

Summan av kardemumman var hur som helst att denna ryttare anser att jag ska göra mindre, inte mer när jag vill flytta hästen sidvärts. Så som jag sitter och rider idag klämmer jag hela tiden på hästen i tron att ju hårdare jag klämmer desto mer ska han flytta sig åt sidan medan det i själva verket blir precis tvärtom. ”Ju mer du klämmer desto mindre flyttar han sig” var den bistra sanningen som jag fick serverad. Så klart ska jag ju inte sitta helt passiv när jag rider men jag måste rida mer enligt Kyras sparkstöttings-koncept.

Detta låter så självklart i skrift, även för mig- felridaren, men det behövde tydligen sägas och framför allt behövde jag SE någon annan rida. Archie såg inte det minsta seg ut trots att denna ryttare inte drev hela tiden och han KUNDE flytta sig åt sidan även om det inte var optimalt.

Men denna ryttare, liksom jag, hyser gott hopp om förbättringar även om man inte kan förvänta sig underverk på ”5 minuter”. Det TAR rid att lägga om sin ridning och i alla fall jag måste aktivt tänka på vad jag gör och inte gör framöver.

Förresten fick jag ytterligare en, ur andra aspekter mycket viktig insikt av att se någon annan rida Archie och det gäller hans hull.

Jag har efter bantningen i våras varit lite ”rädd” för att Archie ska se för uppdragen och smal ut under ryttare men det behöver jag verkligen inte fundera mer på. Tvärtom insåg jag att han absolut inte får gå upp mer i vikt då han i sådana fall bara kommer att se tung och otymplig ut. Mycket viktig information för mat och utfodrings-älskaren Birgitta!

När jag träffade Birgitta i morse började jag med att berätta om beställningen av ”rygg-sträckar”-hjälpmedlet jag gjort igår och det tyckte Birgitta lät bra. ”Alla sätt är bra utom de dåliga” tycker vi väl båda och det är helt klart värt att prova.

Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också ”ramla ut”.

Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer ”elektrisk”, med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).

Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.

Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.