Vad gäller väder och vind börjar i alla fall jag äntligen skymta ett ljus (ordvits) i tunneln- det BLIR märkbart ljusare för varje dag och bara detta faktum gör hur mycket som helst tycker jag.

Att vi har sluppit mer snö och många minusgrader har också varit tacksamt.

Desto hemskare var min upplevelse i måndags-kväll då Soya fick sitt första och GUD GIVE sista epilepsi-anfall- det var obeskrivligt gräsligt!

Jag fick i alla fall åter bekräftat att jag är en handlingens kvinna i skarpa lägen- jag och Soya var på djursjukhuset inom 30 minuter.

Eftersom jag inte visste säkert vad som drabbat min älskade hund ville jag försäkra mig om att jag i varje fall gjort ALLT i min makt för att ta henne till sjukhus innan det eventuellt skulle vara för sent i stället för att börja googla på nätet eller ringa runt.

NU vet jag vad jag ska göra (i princip ingenting) om ett nytt anfall skulle komma och jag har också fått en ”akut-medicin” (Stesolid som man för upp i ändtarmen på hunden om anfallet inte verkar ge sig) vilket ökat min trygghetskänsla mycket.

Annars finns det inte något man kan göra innan ett eventuellt nytt anfall och att gå omkring och vara livrädd hela tiden orkar man inte.

Jag har fått höra både hoppfulla berättelser (ett anfall och därefter aldrig fler) och de med långt sämre utgång (avlivning)  och det känns som att jag inte kan påverka hur det kommer att bli och därför faktiskt på sätt och vis har slappnat av (lätt att skriva och påstå men jag ÄR fortfarande lite extra på tårna….).

Muppe-duppe har i alla fall läst bloggen och insett (I wish….) att han måste staga upp sig som vi säger i Skåne.

Tisdagens träning för Christina gick sååå bra och när X sedan deltog i en pay and jump i torsdags så fortsatte djuret att leverera; kanske ville han inte heller ge mig rätt när jag så tvärsäkert hade sagt till Christina (som dömde) att ” nu får du äntligen se vad han sysslar med inne på banan”.

Jag ropar definitivt inte hej på grund av den lugna tävlingsritten, det ska nog mer till för att dämpa mitt känsliga djur men det är ju tveklöst ett GIGANTISKT steg i rätt riktning.

Även i fredags då jag skrittade ut ENSAM (!) skötte sig Kreon mycket bra liksom förresten i onsdags då jag red dressyr samtidigt som det hoppades åt alla håll och kanter i ridhuset så kanske, kanske…..

Det har även blivit sedvanlig studshoppning som jag tycker är en bra variation i söndags och en skrittrunda med tant-vännen Hera så jag hoppas att även Kreon är nöjd med den variation jag försöker att ge honom.