Skrivet

Ett samtal i ottan

Archie: Men hallåååå! Vad gör du???? Du kan väl inte ta kort när jag ser så här galen ut? Jag har ju precis vaknat för tusan och inte ens hunnit kamma till mig.

Jag: Förlåt….men du ser bara för knäpp ut! Kommer ju att bli ett hur roligt kort som helst till bloggen!

Archie: Bloggen….bloggen…vad får man inte utstå för den där jäkla bloggen…..

Skrivet

Lördag- tack Archie!

Som ni kanske har förstått kommer denna veckas ridpass inte att gå till historien som sensationella, det skulle i så fall vara som i ”sensation att så många pass på en och samma vecka bara har känts halvbra” – tack och lov väldigt ovanligt.

Inte för att alla pass jag rider känns superbra på alla sätt och vis men det brukar vara en mer blandad kompott mellan jättebra pass och mindre bra diton, inte mindre bra diton i nästan en hel vecka.

Mot bakgrund av detta samt att jag inte ens har min egen sadel utan en lånesadel kan man ju undra varför jag dristade mig till att åka och tävla idag, särskilt som det bara var totalt 6 (!!!) anmälda i ”min” klass (LA:4).

Jag brukar aldrig åka till så små klasser då det nästan alltid finns några ryttare med ”superhästar” som lätt kniper de 1-3 placeringarna, det känns liksom inte sååå kul att agera ”klassutfyllnad”.

Men eftersom det verkar ha gott troll i mitt tävlande och jag aldrig tycks komma igång så som jag är van vid (läs: tävlande var och varannan helg) tänkte jag att det får bära eller brista och att jag får ta dagens tävling som en träning- det blev ju ingen Ebba-träning heller i veckan.

Så jag åkte iväg och det ångrar jag inte!

Äntligen kändes Archie som sig själv igen och jag fick till en både bra framridning och ritt inne på banan.

Framför allt övergångarna kändes osedvanligt fina och distinkta- det ska jag verkligen eftersträva framöver också för det tjänar man nog en hel del poäng på.

Domaren som dömde min klass dömde även en annan klass (LB) och jag hörde flera ryttare beklaga sig över att hon var så ”hård”, dvs att vissas poäng inte blev de av ryttarna förväntade.

Därför blev jag extra glad när jag såg att jag hade ridit ihop 65 % och att jag dessutom lyckades knipa andraplaceringen!

Det skilde ganska många poäng mellan både mig och vinnaren och mig och trean så jag behöver inte gräma mig och tänka ”om jag bara inte hade gjort den lilla pyttemissen så hade jag vunnit” och dessutom tyckte jag att jag red så bra jag kunde så oavsett vilket hade jag nog inte kunnat skrapa ihop så många fler poäng.

Ska kanske nämna något om tävlingsplatsen också; Tågarportens ryttarförening.

Från denna tävlingsplats har jag så många minnen att jag skulle kunna skriva en bok men så har jag också åkt dit massor av gånger under min ryttarkarriär.

Och man kan ju faktiskt undra varför jag envisas med att tävla där, det måste beror på att jag haft en hel del framgångar genom åren och att detta lockar till fortsatt tävlande för det beror då inte på tex framridningen som jag tycker är under all kritik.

Jag undrar om jag inte gnällde över den redan i förra årets blogginlägg efter att jag hade varit där?

Och det är klart; eftersom folk fortsätter att åka dit och tävla trots den dåliga framridningen så ser väl arrangören ingen anledning att åtgärda den? Eller så finns det inga pengar för det kan absolut inte bero på att någon skulle komma på idén att tycka att den är bra?

Är det en torr sommar ryker det så att man kvävs och annars är underlaget ”bara” djupt, ojämnt och fullt av stenar.

Själv valde jag att rida fram på ett större gräsområde med en del fälttävlanshinder och förstår ärligt talat inte att inte fler gjorde detsamma.

Men antingen är jag kinkig eller så är folk lite ”tafatta” för så är det ofta när jag tävlar på ställen där jag tycker att underlaget är diskutabelt (läs: i främsta hand djupt och ojämnt).

I princip alla gånger har jag lyckats hitta alternativa framridningsmöjligheter lite längre bort men jag är alltid ensam där?

Är de andra ryttarna flata eller tycker de att det är ok att riskera senor och dylikt genom att låta hästarna gräva sig igenom djupa sand/ grupbottnar?

Ja, inte vet jag och egentligen ska jag väl inte bry mig heller för det drabbar ju inte mig, tvärtom, det är väldigt skönt att ha en hel framridning för sig själv :)!

Den här sötnosen gick och betade i närheten av tävlingsplatsen. Det slog mig att Archie kunde se ut ungefär så här om man körde honom i en 90-graders tvätt.

Bild på det icke-optimala underlaget på framridningen fast det slapp Archie att känna på.

Skrivet

Moderna hästar- moderna underlag

Man talar ju ofta om (dagens) moderna hästar i jämförelse med de tyngre, inte så smidiga och ”elektriska” hästar man hade ”förr” men det slog mig igår att jag aldrig hört talas om ”moderna underlag”.

Men det är precis vad jag tycker att vi har fått sedan jag köpte min första häst för lite mer än 20 år sedan- fler och fler ridhus och utebanor med bättre, luftigare och lättare underlag till skillnad från de många gånger tungridna potatisåkrar jag tvingades baxa runt Heron i.

När jag besökte ett annat ridhus än vårt nyligen slog det mig att det är sällan man ser just den mörka, tunga grus jag såg där och det är jag faktiskt mycket tacksam över.

Just min första häst Heron påverkades otroligt i sin gång av bra vs dåliga underlag och jag hade ofta bekymmer på tävlingsplatser med vad som kändes som åkerjord som han inte orkade gå i.

Sedan dess skulle jag lista just ”ridhusbotten” som det viktigaste vid mitt val av stallplats även om det så klart finns mycket annat som OCKSÅ är viktigt.

Men mycket kan man själv påverka- är tex fodret som tillhandahålls dåligt kan man köpa bättre själv men vad gör man med en oridbar ridhusbotten? Då hjälper det inte hur stort och luxuöst ridhuset är i övrigt.

Men som sagt, jag tycker det blir allt mer vanligt med mycket fina underlag och det tackar säkert om inte annat våra hästar för.

Skrivet

Fredag- det gick fort

Sådär- då var arbetsveckan till ända och det gick lika fort som vanligt.

Med Archie blev det ett ”sådär” pass i lånesadeln i morse, inte pga själva sadeln utan för att Archie nu vid ett par tillfällen börjat bita sig fast i den ena tygeln vilket dels är ovanligt och dels i dagsläget svårt att arbeta bort.

Det kan vara en tillfällighet eller bero på att jag bytt träns (denna nosgrimman ser inte riktigt ut som den jag haft i flera år) eller att Archie fått något ”problem ” pga min, som det visade sig, trasiga sadel eller…..I don’t know.

Får se om det ger sig och har beställt tid hos massör i nästa vecka för säkerhets skull.

Vad gäller lånesadeln upplevde jag inte den av många omvittnade euforiska känslan av att ha hittat hem och fått en ny häst.

Troligen beror det på att min egen sadel passar så pass bra som den gör och dessutom har Archie inte ens på töm/ i lina varit någon supergångartshäst så det skulle ju vara konstigt om just ett sadelbyte skulle framkalla ett aldrig tidigare skådat rörelsemönster :)!

Skrivet

När snålheten bedrar visheten, del 2 (hundinlägg)

Häromdagen skrev jag ett inlägg om smuggelhundar och påstod att det är att låta snålheten bedra visheten när man köper en sådan hund eftersom man kan drabbas av rätt så dryga veterinärkostnader genom att köpa en ”defekt” hund.

Inte för att det behöver vara fel på alla smuggelhundar men åter igen vill jag påstå att risken är större än om man köper en hund av en seriös uppfödare.

Ett annat exempel på där snålheten verkligen kan bedra visheten och som jag uppmärksammat sedan jag själv köpte hund är vad gäller fodret.

Tidigare hade jag ingen aning om hur pass vanligt det ändå verkar vara med hundar som har diverse foderallergier, matvägrar, har diarréer och andra magrelaterade problem.

Jag vet inte hur många inlägg jag läst på nätet om hundägare som sliter sitt hår och är helt förtvivlade över sina hundars utfodringsproblem och mot bakgrund av detta förstår jag inte hur vissa vågar ”gambla” så pass mycket med foder som de ändå tycks göra.

Jag hörde en whippetägare kommentera att hon skulle byta från foder x till foder y ”eftersom det började bli dyrt” och med tanke på att jag både vet hur mycket (läs: lite) en whippet äter och vad foder x och y kostar så måste jag baxna.

Genom foderbytet skulle personen på sin höjd spara typ en hundralapp i månaden och har man så ansträngd ekonomi bör man kanske fundera över om man har råd att HA hund?

Visst finns det hundar som skulle kunna äta ”sten” till middag varje dag utan att bli dåliga men har man en hund med minsta lilla problem får man väl se till att köpa ett foder som fungerar och inte hålla på och hela tiden leta extrapriser och köpa det som för dagen är billigast i affären?

Dessutom kan man inte alltid bara titta på ett foders pris utan måste se detta i relation till innehållet.

Många gånger måste man ge MER av det billiga fodret och då är frågan vilken besparing man egentligen har gjort?

Skrivet

Torsdag- det är mycket nu…..

När jag hade gått och lagt mig igår kväll låg jag och klappade på Soya då jag plötsligt kände att hon har fått som en knöl på undersidan och mitt på svansen.

Förhårdnaden är lite större än en ärta och oöm men jag fick genast panik och ställde frågan på ett vinthundsforum om vad andra trodde att det kunde vara. (Fick svar nästa dag att det nog är ofarligt och att hon troligen slagit svansen- vi får se hur det utvecklar sig och jag ska be några whippetägare titta på henne på söndag och så ska vi jämföra svansar).

Sov sedan jättedåligt de få timmar jag ens lyckades sova så jag var inte på topp när jag steg upp.

Archie blev tömkörd i ottan, vågade inte rida i knarr-sadeln efter att en bloggläsare varnat mig igår.

Fick under dagen tag på den sadelmakare Amerigo rekommenderar och fick löfte om att komma och visa sadeln under dagen vilket jag också gjorde.

Det som hänt därefter har redan gett stoff för flera blogginlägg men jag tror att jag i dagsläget nöjer mig med att ge er en kort, friserad version och den lyder som följer:

Sadeln ska lagas av sadelmakaren och jag får förhoppningsvis tillbaka den om ca 3 veckor.

Precis som den tipsande bloggläsaren trodde var det några nitar som hade gått sönder men koppjärnet var helt i alla fall.

Jag har fått låna en Amerigo-sadel av en annan modell än min (Vega, jag har en Classic) i några dagar, sedan får vi se.

Precis som jag skrev i föregående inlägg finns ju ”allt” en hästmänniska i Skåne behöver mitt framför näsan så en Amerigo-medarbetare bor ”givetvis” också i Staffanstorp som jag- därav det smidiga lånet.

Det finns mycket mer i denna story men det vill jag inte gå in på just nu utan jag vill avvakta vissa ”saker” innan jag tar ställning till hur jag ska agera.

Skrivet

Åh vad jag älskar Skåne (och Internet)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; som hästägare kan man inte bo bättre än i Skåne.
 
Här finns banne mig ALLT eller i alla fall det mesta som har den minsta anknytning till just hästar och jag vet inte hur många gånger jag varit såååå tacksam över detta.
 
Som en ytterlighet och jämförande exempel har jag en vän som bor i Norrland och allting verkar otroligt mycket omständligare och jobbigare där oavsett om det gäller veterinärbesök (man kör inte 60 mil för att buköppna en kolikhäst), sadelutprovningar, tillgång till tränare eller vad det än må gälla.
 
Själv kan jag mer eller mindre vraka bland veterinärer, kliniker, hästaffärer, tränare, massörer- ja det mesta!
 
Jag skulle kunna skriva en bok om alla de gånger jag konstaterat att just det jag behöver finns mer eller mindre ”hemmavid” och idag tänkte jag berätta om det senaste exemplet.
 
Som ni kunde läsa på bloggen igår har min Amerigo-sadel börjat knarra (kan som ett sidospår berätta att generalagenten för just Amerigo bodde bara några mil ifrån mig på den tiden denna sadel köptes- ännu ett exempel på ”närhet till allt”).
 
Jag hann inte mer än publicera inlägget förrän jag fick ett eminent svar från en läsare som genast skingrade dimmorna kring VARFÖR sadeln knarrade, dvs vad det beror på.
 
Läsaren rådde mig att kontakta den sadelmakare som Amerigo själva hänvisar till och gissa var han bor? Ungefär 3 mil från ”mitt” stall!
 
Så lunchrasten idag har ägnats åt att boka tid med denne man och tack vare hans känsla för service (ingen självklarhet bland yrkesfolk idag tyvärr) så är jag välkommen att komma och visa sadeln redan IDAG, dvs mindre än 24 timmar efter att jag beklagat mig på nätet.
 
Nu är ju historien inte slut här- den kommer ni absolut att få följa på bloggen men så här långt älskar jag som rubriken säger både Skåne och Internet!

Skrivet

Är jag en annons-junkie?

Med anledning av att jag då och då publicerar en hel del annonser från framför allt Blocket på bloggen fick jag igår frågan från en läsare hur jag har TID och framför allt VARFÖR jag läser så mycket annonser.

Och om det är vad ni som läsare tror, dvs att jag går med Iphonen klistrad i näven och kollar annonser dygnet runt 🙂 så måste jag göra er besvikna!

Visst har jag i perioder kollat på Blocket ganska intensivt, både när jag letade hundbur till Soya och hoppsadel till Archie tex men faktum är att de flesta annonser som ni ser på bloggen kommer från läsare som skickat mig dessa länkar.

Tydligen tycker många att det är ganska kul med mina ”Speciella annonser” och jag får en hel del tips som sagt.

En gång var det så otroligt att två läsare oberoende av varandra hade skickat samma länk!

Sedan är det inte så att jag publicerar alla tips på annonser, JAG måste tycka att de passar och har någon form av anknytning till sådant jag brukar skriva om.

Men jag är väldigt tacksam över era bidrag så bara fortsätt att skicka in:)!