Skrivet

Några underbara bilder på min drottning!

3 härliga bilder som maken tog på vår drottning i lördags.

I-phonens kamerafunktion i all ära men det blir onekligen bättre bilder med en proffskamera.

Och Birgitta 12 år säger som hon brukar; om ni inte tycker att hunden är fin har ni ingen smak :=)!

Skrivet

Måndag- vilodag- ej stillodag

Bättre väder idag och det tackar jag för.

Archie fick slippa regntäcket och det tackade HAN för genom att avstå från en helkroppsinpackning i damm och lera.

I stället för en andra hagvistelse efter jobbet valde jag att skritta ut med honom och Soya i 45 minuter, en lagom ”ansträngning” på hans vilodag tycker jag.

Skrivet

Veckan som gått

Veckan som gått har ur väderlekssynpunkt varit tämligen gräslig (det har känts mer som höst än sommar för det mesta) men desto bättre ur ”hästsynpunkt”.

Archie har gått jättefint hela veckan och jag har varit väldigt nöjd med honom.

Tyvärr blev det ingen träning för Ebba men imorgon är det i alla fall dags.

Som vanligt kan ”man” (läs: jag) dock inte slappna av till 100 %, det är väl varje överbeskyddande djurägares lott antar jag så nu oroar jag mig lite halvt om halvt för att fången ska komma tillbaka.

Anledningen är inget annat än att Archie går i gräshage några dagar i veckan (tyvärr har vi så få gräshagar att det inte kan bli dagligen) och även om det hittills har gått bra så har man ändå den där lilla varningsklockan i bakhuvudet.

Sedan så handlar det väl mycket om hur mycket man vågar riskera och orkar oroa sig också.

Archies behandlade veterinär avrådde inte från gräsätande utan sa mer ”du behöver ju inte släppa honom på bete i flera månader” och det är inte heller så att våra hagar översvämmas av gräs precis utan de är snarare tämligen nerbetade.

Och jag vill ju kunna erbjuda Archie ett så ”hästigt” liv som det går efter mina förutsättningar och däri tycker jag ju att gräshage är en viktig ingrediens.

Men visst…skulle Archie få fång igen kommer jag så klart att ångra mig bittert och tänka att jag skulle ha låtit honom stanna i grushage resten av livet.

Svårt det där….

I lördags var jag och en vän ute på en härlig uteritt med våra pojkar och tyvärr blev det bara nedanstående usla bild som vittnar om det.

Annars är det sååå vackert i våra Skånska skogar och man hade kunnat ta många vykortsmotiv om man inte satt och gungande till häst med en enkel mobilkamera :=).

För Soyas del var veckan också mycket givande eftersom hon lyckades ta den efterlängtande rundbanelicensen.

Som jag redan berättat om vid flera tillfällen är hon allt annat än en ”topphund” i dessa sammanhang men hon är helt galen i att springa och själv tycker jag att det är bra att vi nu kan tävla om vi vill.

Att få licensen var tämligen omständigt och utan den är man ”bara” förvisad till träningar men nu kan vi i alla fall tävla om något lämpligt lopp dyker upp även om vi som sagt troligen bara kommer att agera ”lopp-utfyllnad”.

Men det vet ju inte Soya något om, hon springar lika glatt varje gång och det är det viktigaste för mig- dvs att hon har kul!

Pratade med flera medlemmar från vår hundkapplöpningsklubb igår och insåg att medlemsantalet är förödande litet vilket i alla fall jag skulle vilja göra något åt.
Idag finns det inte ens ett 50-tal medlemmar, det jag har ”lurat” mig på är att många har flera hundar (2 verkar nästan vara ett minimum och det finns de som har långt fler) och då känns det som att man är fler än vad man de facto är.

Ju fler vi är desto fler lämpliga lopp/ tävlingar kan man genomföra och det blir ju inte heller så tungjobbat om man är många som kan hjälpas åt med olika saker.

Eftersom jag själv tycker att sporten är trevlig och framför allt 100 % rättvis (till skillnad från bedömningssporter som exempelvis LC där det är domarnas subjektiva åskter som avgör hundens placering) så kommer jag att börja bearbeta mina whippetvänner att förena sig med oss framöver!

Skrivet

Söndag- äntligen hundkapplicens!

Började dagen med ett dressyrpass i ottan och liksom allting jag gjort med Archie denna veckan gick även detta bra! Jättekul så klart och det är bara att hoppas att det håller i sig.

Resten av dagen gick mest i nervositetens tecken för idag skulle Soya äntligen försöka ta licens för att få tävla på hundkappbana.

Jag skriver äntligen för jag kunde aldrig tro att det skulle vara så svårt att ta licens som det har visat sig.

Bara att få ihop tillräckligt antal hundar för ett licenslopp (minst 5 varav 2 med licens) visade sig vara ett helt företag och dessutom ska man själv ta/ha B-tränarlicens för att ens hund ska få tävla.

B-tränarlicensen fås efter ett ganska omfattande prov där ens mentor (en erfaren hundkappare) ska intyga att man vet en hel massa om hundkapp (något förenklat).

Idag skulle jag både skriva mitt eget prov och låta Soya springa och jag var i ärlighetens namn mycket nervös för det sistnämnda.

Soya springer ju otroligt långsamt i jämförelse med de flesta hundar och för att få loppet godkänt måste hunden visa att den klarar av att antingen passera eller passeras av en annan hund.

Värsta scenariot var alltså om Soya kom så långsamt ut ur startboxarna att ingen hann passera henne och själv passerar hon aldrig någon pga sin snigelfart.

Nu kan man ju undra varför jag ens vill tävla med en hund som troligen aldrig kommer att vinna ett lopp men hon tycker att det är sååå himla kul ändå!

Loppet gick hur som helst bra, Soya hann i alla fall springa en kortare sträcka innan alla körde om henne och efter 480 meter och 37 sekunder för Soyas del (vinnaren sprang på 33.98) var loppet över.

Nu kan vi alltså börja tävla och vi får väl se när detta ska bli av.

Tyvärr är hundkapp en mikroskopiskt liten sport i Sverige och det ser dåligt ut med återväxten.

Kanske borde man öppna träningarna för ALLA raser och därigenom kanske locka till sig fler medlemmar för jag tror säkert att det finns fler raser som skulle gilla att kuta runt lite förutsättningslöst (eller har jag helt fel kanske).

Hur som helst är det inte så lätt att hitta lämpliga lopp med så få hundar i ”omlopp”:-), i alla fall om man inte kan tänka sig att åka land och rike runt vilket aldrig lär bli aktuellt för min egen del.

Någon måtta får det vara på hur mycket jag engagerar mig i en snigel, jag har ju trots allt en annan tävlingsindivid som jag vill satsa på, snigel nummer 2, Archie:-).

Skrivet

Vem är vem och vad är vad- en presentation

Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att ”orientera” mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.

Jag slänger mig själv med namn osv lite ”hit och dit” ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:

Menelli– min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.

Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.

Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.

Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).

Per-Mobile Zingy Beauty– min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner ”Singin´ in the rain” och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet…
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan ”hette” Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas…..DRUTTEN…fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.

Maken– ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.

Ebba– är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.

Birgitta 12 år– är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.

”Gamla stallet”/ ridskolan– är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.

”Nya stallet”/ ”mitt” stall– är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage– (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly– c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta ”passar” när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).

Bloggkollegor/ konkurrenter– är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/

Stallägarna– är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.

Lena och Birk– Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.

Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.

Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.

Hemmet– är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.

Så där jag…nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!

Skrivet

Lördag- underbar uteritt och ännu en häst jag vill ha!

Idag har det blåst mer eller mindre oavbrutet- jättetrist och det känns mer som höst än sommar.

Efter en sovmorgon 🙂 till 06.00 pysslade jag i stallet i någon timme innan jag åkte hem för att fixa med sådant som jag inte ”hinner” (läs: ids göra) under veckan.

Birgitta, 12 år, arrangerade om sina rosetter med Archie (de hänger lite undanskymt i trappan till ovanvåningen) och kunde då räkna ihop hela 35 stycken varav 7 var blågula. Således har Archie vunnit var 5:e gång han blivit placerad vilket jag kunde konstatera något förvånat.

På eftermiddagen åkte jag till Sally och förberedde henne inför morgondagens debut i LA. Vi red förvisso bara dressyr men det är nog så viktigt även när man hoppar.

Efter träningen åkte jag och Archie till en god vän, Susanne, för att rida ut med henne och hennes unghäst.

Susanne bor på en underbar gård 15 minuters körning med släp från ”mitt” stall och hon är helt klart ”plan B” om jag någonsin måste flytta ifrån nuvarande stall (vilket jag verkligen hoppas slippa).

Eftersom vi red i en härlig skog märkte vi inget av blåsten utan hade en helt underbar tur på nästan 2 timmar, mest i skritt eftersom vi båda är ”babbelmajor” som alltid har mycket att avhandla då vi träffas.

Susannes 4 åring, som jag ditills bara sett i hagen överraskade mig stort!

Den är ganska liten (kanske 162 cm) och har en ful färg ha ha (svettfux) men OJ vad jag skulle vilja ha den som påläggskalv!

Den är mycket mindre riden än vad Archie var vid samma tidpunkt och inte tävlad men den var fullständigt ”iskall”- gick fram överallt utan att blinka, i mycket bra form, med en härlig bjudning och mycket elastisk trav.

Enligt Susanne tar energin aldrig slut men hästen (jag uppfattade faktiskt aldrig hans namn) blir aldrig hetsig eller dum.

Allting lät och såg helt underbart ut och det är bara att gratulera Susanne till en sådan härlig häst.

Mina böner om att låta mig ta med hästen hem möttes bara av skratt så tyvärr lär det inte bli ”affär”.

Även Archie var underbar ska sägas, helt loss i sitt lilla ponnyhack och lika snäll och glad som alltid.

Han är verkligen en riktig klippa att ha med sig var man än vill rida- jag behöver aldrig tveka när vi ska någonstans.

Soya fick inte följa med idag av en särskild orsak men mer om detta imorgon!