I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om ”sporten där elit möter ungdomar på lika villkor”.

Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att ”elit och ungdomar tävlar på lika villkor” om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.

Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.

Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också ”rättvis”.

Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!

Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.

Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.

Så vill ni tävla (och gärna mot ”kändisar” :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!

Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs

NEJ!!!!!!!

Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?

I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?

Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!

Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!

Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.

Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!

De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.

Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.

Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.

Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.

Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.

Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.

Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.

Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.

Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.

Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!

Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!

Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:

Min nya transport:

Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.

Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.

Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man ”magneter” som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer ”lätthanterliga”.

Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.

Släpen verkar även bibehålla sitt ”utseende” väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).

Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!

Min hund:

I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.

Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.

Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle….jag vet att det låter knäppt men….motsvara mina förväntningar!

Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.

Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.

Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen ”det är för bra för att vara sant”).

Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.

Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).

Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.

På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?

Att säga till Archie ”nu kommer MAMMA” finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv….

Min fånghäst:

Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.

Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och ”odramatiskt” men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.

Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).

Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.

Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.

Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.

Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att ”gambla” med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.

Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.