”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

”Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!

….fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen ”riktig” ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större ”plåga” att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av ”hjälpmedel” (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman ”fuskade” men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt ”tjafsa” med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

I förrgår när jag var ute och red fick jag se något som jag tyckte var lite läskigt: en ryttare som red med hörsnäckor i öronen, troligen lyssnandes på musik!

Alltid när jag har med mig Soya på uteritterna så brukar jag, om jag möter ett annat ekipage eller någon som är ute och går med sin hund ropa ”jag har en lös hund här”. Soya går ju ofta tätt bakom Archie och är säkert inte lätt att se alla gånger och jag vill undvika obehagliga överraskningar för andra som kanske både har hundrädda hästar eller hundar som inte är så vänligt sinnade.

När jag nu mötte denna från omvärlden avskärmade ryttare insåg jag att hon inte hade uppfattat vad jag ropade. Dock såg hon nog att jag hade ropat något för hon stannade hästen och drog ur snäckorna ur öronen och så ropade jag en gång till varpå hon hajade till.

Själv skulle jag aldrig våga stänga ute yttre ljud genom att lyssna på musik när jag rider, inte framför allt för att riskera att inte höra någon människa tilltala mig men det finns ju tusen andra saker som det kan vara bra att höra när man sitter till häst, eller hur?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet ”föll” för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som ”den lille svarte” (i passet står han som mörkbrun men enligt ”de som kan” räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm…) bilder. De konstiga ”mönster” man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen….
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?

Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!

Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.

Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet….).

En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!

När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:

”Oj vad sakta det går…ja, väldigt sakta….oj, oj så långsamt, sakta var det ja….hmmm varför går det inte fortare….saaaaakta” och så vidare och så vidare.

IDAG rider jag så här:

”Oj vad sakta det går” PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. ”SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen”.

Förstår ni skillnaden?

Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta ”hundra år” innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.

Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.

Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie ”handgripligen” (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.

Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer ”i onödan” utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.