Skrivet

Tillbakablickar: En gång var jag i Falsterbo två gånger….

…första och sista :=).

Nä…skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma….och Heron när han var 4 år och nyinköpt).

Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.

Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med…fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar….VÄGER.

Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.

Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig ”varför köpte jag det här?” så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.

Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel…tja…så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.

Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på ”Falsterboincidenten” som jag själv tycker verkligen illusterar detta.

För att ta det från början….

Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick ”köpa loss” henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.

Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.

Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.

Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!

Hela min kropp skrek att detta kändes ”fel” och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.

Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.

Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra ”hem” där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).

Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var ”hemma” igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.

Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna….tja…de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!

Skrivet

Dagens träning

När jag träffade Birgitta i morse började jag med att berätta om beställningen av ”rygg-sträckar”-hjälpmedlet jag gjort igår och det tyckte Birgitta lät bra. ”Alla sätt är bra utom de dåliga” tycker vi väl båda och det är helt klart värt att prova.

Annars ägnades träningen en hel del åt bakdelsvändningar eftersom Archie inte gjorde dom så bra på tävlingen i lördags. Han vill ibland stå ett steg med bak i vändningen och när man vänder för höger skänkel kan det bakbenet ibland också ”ramla ut”.

Även kontroll av gas och broms gjordes där väl bromsen fungerade bättre än gasen. Vi strävar efter att få Archie mer ”elektrisk”, med den konkurrens som råder på tävlingsbanorna idag måste man försöka få fram allt vad som finns i hästen och helst lite till :=).

Mitt problem med travökningarna är just nu att Archie inte riktigt släpper ner mig på ryggen eftersom han själv inte arbetar tillräckligt med bakbenen vilket får till följd att JAG sitter och skumpar runt på honom vilket i sin tur knappast känns skönt för honom = ond cirkel.

Denna cirkel får man försöka bryta genom att dels rida lätt, dels bara göra korta sekvenser med ökningar och i stället rida intervaller med ökningar/ minskningar hela tiden.

Skrivet

Veckan som gått


En verklig ögonblicksbild tagen i all hast av Lina så vi hann inte ”arrangera” oss men det får vi bjuda på :=).

Under veckan som gått har jag tränat vidare med min härliga häst.
Nu är det mest sitsträning som är på tapeten och det är inte så konstigt eftersom detta ju är grunden till det mesta vad gäller ridning. Sitter man inte korrekt så inverkar man inte korrekt, det är den bistra sanningen.
Om jag fick välja EXAKT hur jag FICK sitta och när jag tycker att det känns som mest BEKVÄMT så skulle jag kura ihop mig som en hösäck och rida på halvlånga tyglar i en lång och låg form. Fanns det en sådan tävlingsform hade jag varit om inte världsmästare så i vart fall Europa-dito utan någon större ansträngning.
Men men…nu är inte denna gren uppfunnen (än?) och dessutom ser det så gräsligt FULT ut att sitta på detta vis så det är bara att skärpa till sig!
Veckan har annars förflutit på ungefär som vanligt med dressyr och hoppträning, en tävling och avslutningsvis uteritt med Lena och Birk i underbart solig vårvärme (se den käcka bilden ovan).
Jag har slutat att använda täcke på Archie och än så länge har vi inte fått den invasion av äckliga flygfän som ibland förpestar delar av våren/sommaren.
Jag har ett lager av både flugtäcke, flugmössa och flera liter flugspray stand by enligt devisen ”sätter man på broddar blir det varken snö eller halt ute och gör man det inte är det isgata hela vintern”. Så förra sommaren behövde jag inte ens använda flugtäcket men det är bra att veta att det finns….

Skrivet

Lite hundbilder

Medan maken och jag såg oss tvingade att ta uti med diverse ogräsrensning i det härliga vårvädret…..

…..passade andra familjemedlemmar på …..

att bara NJUUUUUTA……


…..i solen!

I slutet av kommande vecka planeras dock lite ARBETE för den soldyrkande drönaren.
Då tar vi nya tag med ”startboxträning” inför en förhoppningsvis kommande tävlingssäsong. Har dock hört att priserna på whippetrace är ÄNNU sämre än på våra ridtävlingar (trodde inte detta var möjligt men priser som PLASTSKÅLAR har nämnts…..) så det blir väl mer ÄRAN än något annat som man kan stoltsera med om det skulle gå bra :=)!

Skrivet

Dagens tävling

Efter dagens tävling känns det som att Archie och jag är på rätt väg i våra LA-starter; fler och fler saker börjar känns bättre/lättare att göra och betygssätts högre. Detta gäller framför allt serpentinerna i galopp och halterna ur galopp.

I LA:3 var vi endast 5 poäng från placering vilket var roligt eftersom det var många fina hästar som startade varav inte alla blev placerade (så vi var i gott sällskap :=)).

I LA:4, ett program som jag endast ridit en gång tidigare och som jag på sikt tror kommer att passa och mycket bra skrapade vi inte ihop lika många poäng vilket bland annat berodde på att inte bara skänkelvikningarna blev svaga utan även bakdelsvändningarna (betyg 5). Bakdelsvändningar kan Archie göra bra men det är en svår rörelse att känna om den utförs exakt rätt tycker jag. Det är inte alltid man känner om hästen står ett steg med bak och det var det som hände idag.

Fick 2 trevliga kommentarer från mina medtävlare och det är ju alltid kul :=)!

Den ene, en mycket sympatisk och välridande kille uttryckte sin förvåning över att Archie bara är 6 år. ”Jag trodde han var minst 10 år” var hans kommentar.

Den andra var från en tjej som berömde min blogg och det är faktiskt inte första gången folk på tävlingsplatser kommenterar den (i positiva ordalag- de vågar väl inte annat, ha ha). Trevligt med läsare som ger sig till känna tycker jag som börjar tröttna på alla ”anonym” som figurerat sedan jag startade bloggen.

Nu tränar vi vidare med inriktning på min sits som måste förbättras. Faktiskt kan jag på rak arm inte påminna mig någon domare som egentligen kritiserat den men sitsen är ju (tyvärr för min del eftersom jag inte sitter optimalt) grunden för den mesta i ridningen. Kan man inte inverka rätt är det svårt för hästen att göra rätt, en självklarhet kan tyckas men man behöver bli påmind ibland!

Vad det handlar om för min del är att jag måste räta upp mig och göra mig längre i sadeln, dra tillbaka axlarna och pressa ner hälarna. Inte heller får jag sitta och flaxa med skänklarna! Vi får väl se om/ när jag lyckas med detta projekt!

Skrivet

Det finns fler snälla hästar än Archie (så klart!) :=).

Titta på den här fina hästen:

http://www.youtube.com/watch?v=PqU-AIqmeDM

Egentligen är jag faktiskt inte sååå imponerad som vissa säkert blir av att se filmen.

För mig är det snarare en bekräftelse på att man kan lära/ vänja sin häst vid väldigt mycket ”konstigheter” om man bara tar sig tid och gärna börjar med hästen i unga år.

Jag minns när jag vid ett ösregn för många år sedan red ut på Heron och hade ett paraply ovanför min skalle. Vissa tyckte att Heron var sååå duktig som inte brydde sig om paraplyet, själv tänkte jag inte ens tanken att han skulle göra något annat än acceptera det.

Skrivet

En (gammal) affärsidé: fotograf på dressyrtävlingar

Fick nyss titta på några foton som en av arrangören ordnad fotograf hade tagit på en ryttarkollega när hon tävlade dressyr.
Mycket trevligt initiativ tycker jag och min fråga är: varför förekommer inte detta oftare?
Jag tror att det hade varit mycket uppskattat av ryttarna och lönande för fotografen.
Även om man idag kan ta mycket fina kort med digitalkameror så är det ju inte alla som ens har någon med sig (jag åker tex ensam 9 gånger av 10) och kanske ännu mindre någon som
a) har en kamera
b) kan ta snygga ridkort (det är ju liite svårare att fota en häst i rörelse än en som står stilla mot en ”lugn” bakgrund).
Så det är mitt tips till någon extraknäckssugen duktig kamera-ägare: ut på dressyrtävlingar med dig!
Bilden ovan är faktiskt exempel på just det jag tipsar om; dvs att tjäna pengar på att ta kort på tävlingar.
Kortet är taget under en 120-hoppning på Lomma Ridklubb och jag hade faktiskt inte ens en aning om att där fanns en fotograf på plats förrän jag fick hemskickat kortet på en provkarta med erbjudande om att köpa en uppförstoring.
En rolig detalj med just detta kort är att jag hoppar med blommiga trägårdshandskar (!!!) på mig, fast det syns inte på kortet. Jag tyckte de var sköna att rida i och på hopptävlingar är det ju inte ”lag” på hur handskarna ska se ut *SKRATT* !

Skrivet

Vad gör man när domaren inte kommer?

För ett tag sedan höll en dressyrtävling på att inte ens bli av för min del.

Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!

När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.

Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?

Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare…..

Har ni råkat ut för något liknande?

Skrivet

Hihi…bloggen kan tydligen ”användas” till mycket

Som jag redan varit inne på ”tusen” gånger så kan man verkligen inte veta vem och i vilket syfte olika saker på Internet, som tex min blogg, läses.

Fick detta lite lustiga mail nyss:

Hej,

Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx

Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?

Skrivet

Rider vi för lite? Ja förmodligen, men se upp för maratonryttaren!

På frågan om ”vi” (normal-hästägaren, om det nu finns en sådan) rider för mycket eller för lite på våra hästar skulle jag, om jag var tvungen att generalisera, svara att vi rider för lite.

Eller…”för lite” är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.

Om man tittar till stall som drivs ”professionellt” så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.

Vi ”vanliga” ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?

Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.

Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på ”min” ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.

Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.

Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!

Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!

Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett ”val” som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.

Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär ”inte mer än en timme” så vi började ”klocka” (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan ”förmildarande” skrittpauser på lång tygel.

Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen ”behöver” denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?

Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens ”icke-optimala” förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle ”falla på plats” om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck….naivt!

Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!