Skrivet

Birgittas häst och ryttargala

Eftersom året nu börjar närma sig sitt slut har det blivit dags för Birgittas häst och ryttargala där jag, enväldig domare (dummare?) ska dela ut, om inte Oscarstatyetter så diverse olika pris (alllt från upplevelser till hushållsredskap) till de som jag tycker förtjänar det.

Först i raden att få pris är olika tävlingsarrangörer. Jag hoppas att de uppskattar sina priser eller i varje fall tänker till lite inför kommande säsonger :=)!

Priset till årets mest generösa klubb går till Vellinge Hästsportförening där man i LB-klasser hade täcke som första-pris, ländtäcke som andra-pris och schabrak som tredje-pris. Det tackar vi ryttare för! Ni får ett presentkort till Ge-Kås i Ullared så att ni kan FORTSÄTTA att köpa fina priser!

Till årets mest estetiskt tilltalande anläggning utnäms Skönabäcks säteri där Skurups ryttarförening hade sina höst-tävlingar. Både ridhus och utebana var vackra att titta på och underlagen var perfekta. Ni får evigt vackert väder i pris; det harmonierar med er anläggning tycker jag och får kompensera det tråkiga vädret i höstas.

Årets tupperware-klubb får bli Malmö Ridklubb eftersom väldigt många av deras priser kommer därifrån. Jag har nu plastbyttor och skålar så att jag kan ta med lunch hemifrån veckans alla dagar. Ni får en microvågsugn i pris- det passar med skålarna tycker jag!

Årets hopp-klubb blir Tågarp som gav mig ett HOPP-spö i pris då jag deltog i deras DRESSYR-tävlingar! Ni får också ett presentkort till Ge-Kås, mest för att kunna BÖRJA köpa lite mer användbara priser.

Årets flitigaste arrangör är Skabersjö ryttarförening där jag tävlat 3 gånger i år. Ni får en vattenslang i pris så att ni kan vattna er dammiga framridning.

Årets bio-känsla får man hos Kristianstad ridklubb som har gamla biograf-fåtöljer i plysch på läktaren! Till er skänker jag en bunt biobiljetter!

Årets morot (snarare säckar en masse) ger vi till Trunnerups ryttarförening som själva delade ut små morotspåsar till alla ekipage vid tävlingarna i somras. Ett trevligt initiativ som inte kostar så mycket men gör att ryttarna känner sig extra uppmärksammade.

Priset för vackraste omgivningar går till Södra Sallerups ryttarförening som ligger underbart vackert i en dalsänka med härlig grönska runtomkring.
Ni får en harv så att ni kan harva bort alla hålor och ojämnheter på er framridning.

Till årets minsta ridhus utser vi Burlöv ryttarförenings 11 x 30-ridhus. Att rida fram flera ekipage där kräver sin man (eller kvinna). Fast ska man öva på piruetter är det nog bra….om hästen inte vänder för skänkeln lär den hamna i väggen och det gör den nog inte så många gånger…
Er ger jag byggnadsmaterial så att ni kan utvidga ridhuset!

Årets traktor-kämpar finns hos Trelleborgs ryttarförening som fick bogsera undertecknads bil och släp från en minst sagt lerig parkering. Ni får en bogserlina i pris eftersom jag misstänker att den lina ni använde till mina fordon gick sönder.

Årets plakett (i mängd) ger jag till Stensäters ryttarförening som helt SAKNADE plaketter vid höstens tävlingar. Man kunde inte ens KÖPA plaketter (ett ofog som vissa andra klubbar ägnar sig åt i stället för att GE dessa i pris). Dåligt! Rosett OCH plakett hör ihop som ler och långhalm!

Slutligen går priset till årets tråk-fisar till min egen klubb; Malmö civila ryttarförening som inte ordnat EN ENDA dressyrtävling de senaste 10 åren. Hur svårt kan det vara?
Jag skulle vilja ge er en bunt med dressyrintresserade ryttare i pris så att klubben i allmänhet och jag i synnerhet fick lite nytt blod men eftersom ingen VILL tävla för oss så blir det svårt.

Imorgon och i övermorgon ska vi dela ut priser till ryttare och hästar i allmänhet och min egen guld-gosse i synnerhet!

Skrivet

Ännu ett dressyrtävlingstips

Jag har i tidigare blogginlägg gett lite olika tips på hur man kan få mer/ fler poäng när man tävlar dressyr.

Efter helgens tävling kom jag på ytterligare ett, som jag uppfattar vanligt fel och jag vill gärna göra de av er som tävlar uppmärksam på det.

Eftersom jag hittills tävlar förhållandevis låga klasser ser jag tämligen ofta ekipage där i alla fall hästen utstrålar stor osäkerhet/ rädsla/ fjantighet precis innan den ska in på banan, dvs under det/ de varv man har på sig att rida runt banan innan startsignal.

Hästen kanske skyggar för domarbordet, vägrar att gå förbi något blomsterarrangemang eller är allmänt seg och ovillig till att bjuda framåt.

Och vad gör många ryttare då (kanske för att de själva är så nervösa så att de inte agerar/ reagerar adekvat)? Jo, de LÅTER hästen stanna upp, vänder kanske ifrån det som hästen är rädd för och SKRITTAR sedan helt paralyserade tills de har fått startsignal varpå de börjar trava typ 5 meter innan de rider in på banan.

En häst som redan är nervös och/ eller seg har inte en chans i världen att göra en bra inridning i trav om den dessförinnan har fått såsa omkring i skritt och sedan fått 5 meter trav på sig innan den äntrar banan.

Jag ska inte generalisera och säga att så som man börjar programmet så brukar också HELA ritten BLI men nog tror jag att det i alla fall inte GYNNAR ritten att man kommer in på banan i världens vingligaste och långsammaste tempo på en häst inte är framme för hjälperna.

MITT förslag till alla som drabbas av hästar som beter sig enligt ovan innan man rider in på banan är att FÖRSÖKA rida i alla fall en längre sträcka så som man sedan vill rida inne på banan.

Är hästen rädd för domarbordet så behöver man kanske inte cirkla runt detta i skritt HELA tiden och är det något annat som skrämmer hästen så kanske man får försöka att inte rida just där precis innan man ska rida in.

Och en häst som rids ordentlig fram för skänklarna BRUKAR oftast också ”skärpa sig” bättre än om man bara låter den vingla omkring i skritt.

Ja, detta var mitt lilla tips!

Det finns säkert de som kommer att tycka att ”min häst blir mycket lugnare om den får skritta eller STANNA när den blir rädd/ känner sig osäker” och det är mycket möjligt att det är så men försök att i alla fall ge hästen mer än några meters trav på sig innan den går in på banan.

Skrivet

Dagens träning + trött

Jag är en typisk ”sommarmänniska” som helst skulle ha denna årstid året runt. Jag avskyr vintern och framför allt det mörker och den kyla årstiden brukar föra med sig och jag brukar bli mycket tröttare då dagarna blir kortare.

Igår var en sådan ”trött” dag och redan då jag kom till stallet hade jag huvudvärk och ville bara hem och äta och sova. Väl hemkommen åt jag snabbt, slängde mig i soffan och sov i 2½ timme!!! Det är nästan rekord till och med för mig.
Sedan tittade jag på tv en stund och gick sedan och la mig igen.

Och i morse skakade jag på huvudet åt min egen trötthet och hur den påverkat mig för först DÅ upptäckte jag att jag tydligen satt på mig en ridsko av varje sort (jag har 2 par i stallskåpet) när jag kom till stallet igår. Och jag har gått omkring med skorna utan att märka något och även åkt hem på detta vis. Otroligt!

Under dagens träning har jag än en gång fått bekräftat mina och Archies svagheter som vi måste arbeta aktivt med. Inget världsunikt på något vis:

1. Bjudningen måste bli bättre. Enligt Birgitta syns det tydligt att det är bjudning som saknas när jag ska göra mina skänkelvikningar; jag kan börja bra i några steg och sedan blir det segare och segare.

Jag har säkert nämnt det tidigare men enligt min erfarenhet så brukar hästar, när något är jobbigt, antingen försöka RUSA ifrån det jobbiga eller gå långsammare och långsammare. Archie tillhör definitivt kategori 2, RUSA vet han inte vad det innebär.

Men det är just att ”RUSA” som han ska lära sig att bli bättre på, ja givetvis inte att springa omkring vettlöst men att BJUDA bättre.

2. Lyhördheten för skänkeln måste bli bättre. Detta går ju lite hand i hand med punkt 1.

3. Archie måste börja sätta sig mer och mer på bakbenen. Idag tränade vi detta genom att rida på ganska små volter i förvänd galopp. Jag tränar ju också bakbenen genom att klättra och jag ska också börja trampa honom mer på töm så att jag också SER vad som händer baktill.
Ibland kan ju saker och ting kännas på ett sätt och se ut på ett annat vilket tyvärr är fallet när jag tex gör mina skänkelvikningar. Det känns som att Archie trampar över mer än vad han gör.

Så detta får bli mina delmål inför kommande tävlingssäsong.

Skrivet

Om ni inte kan skicka kommentarer till bloggen

Jag vet inte vad ni tycker men själv tycker jag att det är TRÅKIGT om/ när det inte går att skicka kommentarer till bloggen.

Jag är extremt oteknisk och vet inte om/hur jag kan gör något åt detta (när det krånglar).

Jag får inga felmeddelanden eller dylikt till bloggen så därför vet jag inte hellre när det fungerar och när det krånglar.

Men ni som vill kommentera kan göra detta genom att skriva till:

bm6610@hotmail.com (min mailadress) så lovar jag att svara lika snabbt som på bloggen!

Skrivet

Veckan som gått

Veckan som gått har bjudit på varierande väder (sol, ösregn) och temperaturer från någon minusgrad till över 10 plusgrader.

I trädgården fortsätter min och makens ojämna kamp mot de ständigt ner-singlande löven men nu börjar vi skymta ett slut även på detta elände.

Jag brukar förresten säga att lövkrattning och mockning av spånboxar borde vara arbetsuppgifter för livstidsdömda fångar: det tar ju aldrig slut!

Under veckan har jag varvat dressyrträning i ridhuset med uteritter och en hoppträning, dvs så som jag vanligtvis gör. Jag har även hunnit använda mitt kandar och åka och tävla hos en grannklubb.

Tävlingssäsongen lider mot sitt slut och efter den sista tävlingen väntar några veckors vila för Archie. Jag har ännu inte bestämt mig för det exakta upplägget, dvs hur länge jag kommer att låta honom vila helt (bara gå i hagen) och hur länge jag bara kommer att rida ut lite lätt. Bristen på hagtid (max 5-6 timmar/ dag) gör att Archie kanske blir uttråkad efter ett tag- det får jag se.

Annars kan jag inte spontant komma på något speciellt som inträffat under veckan och som är värt att notera mer än att ridskolans avtal med hyresvärden Jägersro trav och galopp blivit förlängt till 2017 vilket gör att vi kan sitta lugnt i båten och slippa fundera på en avveckling/flyttning av verksamheten. ***

Under kommande vecka (på torsdag gissar jag) kommer Birgittas häst och ryttargala att gå av stapeln. En mängd priser kommer då att delas ut till glädje för vissa och kanske besvikelse för andra. Håll utkik!

*** Klippt från MCR:s hemsida:

MCR har ett gällande hyresavtal med JTG som tecknades 1958, och som nu efter 50 år löper ut den 31 december 2008.Tisdagen den 27 oktober undertecknade MCR och Jägersro Trav och Galopp (JTG) ett nytt 4 årsavtal gällande fom 1 januari 2009, med en ytterligare förlängning på 5 år tom år 2017. Vi har nu undanröjt ett besvärligt hinder genom detta avtal och säkrat vår klubbs verksamhet för en lång period, där vi med tillförsikt kan se framtiden an.

Björn Lundberg, ordf i MCR

Skrivet

Var ÄR ni?

Jag börjar undra om funktionen ”kommentera inlägg” har slutat att fungera?

Inte en kommentar på nästan hela veckan!

Skriver jag så tråkigt eller har ni tagit vintervila hela högen :=)?

Nåväl….så länge antalet läsningar per dag ligger så pass högt som det ändå gör så fortsätter jag väl att skriva….

Men som sagt: hör gärna av er:=)!

PS. Prick har mailat mig om att det tydligen blir något ”fel” när man vill skicka en kommentar.

Om detta problem fortsätter vore det jättebra om ni ville skicka era kommentarer till

bm6610@hotmail.com

i stället så lovar jag att svara lika snabbt som på bloggen!

Skrivet

Dagens tävling

Liksom de flesta andra tävlingar i år var även dagens tävling en ”nästgårds” dito.

Archie och jag var hos Malmö Ridklubb, en klubb som ligger på andra sidan stan sett från vår ridskola.

Jag red den mycket vanliga klasskombinationen LB:2 och LA:3 och det gick ungefär så som det brukar gå; placering i LB (7:a av 9 placerade) och troligen oplacerad i LA:n.

Jag skriver troligen för jag stannade inte kvar efter avslutad ritt. Jag red som nummer 2 av ca 38 ekipage och tävlingen skulle inte sluta förrän ca 4½ timme efter min ritt och såååå länge hade jag inte lust att sitta i ett iskallt ridhus och vänta.

Tävlingssäsongen närmar sig nu sitt slut (en planerad tävling återstår om 14 dagar) men jag tycker inte att Archie verkar det minsta trött på sitt uppdrag som tävlingsmaskin, det idoga tävlandet till trots.

Skrivet

Av barn och fulla får man höra sanningen….

Jag har aldrig velat ha barn och eftersom jag alltid varit väldigt bestämd på den punkten så har vissa fått den helt felaktiga uppfattningen att jag inte TYCKER OM barn.

Men man behöver inte vilja ha allt man tycker om och för egen del så anser jag mig inte ha den tid och det engagemang som jag anser att barnalstrande kräver. Men jag njuter gärna av andras (väluppfostrade dock) barn…gärna i mindre portioner :=).

På ridskolan finns det av naturliga skäl måååånga barn och jag finner ibland enormt nöje i att både prata med dom och tjuvlyssna på deras ibland rätt så förtjusande tankar om livet i allmänhet och hästar i synnerhet.

Minns för några år sedan då två barn kom fram till mig och Décima på stallgången och det ena barnet säger med en riktig ”kännarblick” på oss:

”Den var dyr va?” (syftande på Décima).

Idag ”drabbades” jag av en flicka som jag i tysthet döpt till ”TUSEN FRÅGOR”, förklaring till namnet är onödig :=).

Idag (inte första gången) intervjuade hon mig i allt från hur länge jag haft Archie, varför jag köpte honom, om jag trodde att hon var redo att skaffa häst, om jag hade barn, hur tråkigt det var att ha en mamma som inte tyckte om hästar osv osv osv osv…………………….

För någon månad sedan stod jag också på stallgången med Archie och konstaterade högt och till en boxgranne att ”Archie ser plötsligt så stooor ut”.

Boxgrannen höll med om att gossen nog hade växt men en pojke, kanske 12-13 år gammal (som sköter en av lektionshästarna) lade sig med självklar stämma i samtalet och sa (som om han pratade till ett ännu mindre barn):

”Du…det är bara för att han är så LJUS nu som han ser större ut”

”Jaha” sa jag ”så du tror att han kommer att se mindre ut till hösten när han blir svart igen”.

”Javisst” svarade pojken som om det var den mest självklara sak i världen (både att lägga sig i samtalet och lära en knäpp hästägare hur saker och ting VERKLIGEN förhåller sig).

Och kanske hade han rätt…..jag tycker inte längre att Arch ser så gigantisk ut. Fast om det beror på att han ändrat färg eller att jag har vant mig låter jag vara osagt :=).

Igår tjuvlyssnade jag på en annan diskussion mellan två barn i stallet.

”Jag har så svårt att skilja på Archie och Upsala” sa det ena barnet (Upsala de mas du Bois är ett sto vars enda likhet med Archie är FÄRGEN).

”Jo men HON Archie är mer lik Black Beauty” svarade det andra barnet!

Ibland överträffar verkligheten dikten med hästlängder, även när det gäller KOMIK!

Skrivet

Det glömda kandaret

Idag kom jag äntligen ihåg att använda mitt kandar igen!

Jag provade Décimas kandar på Archie vid en uteridning för ungefär ett halvår sedan bara för att se hur han skulle reagera på denna, lite annorlunda, typ av betsling. Och Archie reagerade inte nämnvärt (pust….Décimas tungfel blev ungefär dubbelt så påtagligt med kandaret).

Sedan dess vet jag inte hur många gånger jag har TÄNKT att jag skulle rida med kandaret igen men hur otroligt (senilt) det än kan låta så har jag glömt det gång på gång.

Jag packade till och med ner kandaret och tog med det till Yddinge men det hängde oanvänt på en krok i 2 månader. Hur kan man vara så vimsig?

Jag får ursäkta mig med att jag bara har velat prova kandaret vid en kortare uteridning eller om jag bara skulle skritta ut och det händer liksom inte så ofta.

Jag har alltså tänkt några dagar innan att ”på onsdag när jag skrittar ut så tar jag på kandaret” men sedan har jag ändå redan suttit i sadeln innan jag har kommit på ”javisst ja, jag skulle ju ha kandaret”….

Hur som helst så fick jag alltså till ett nytt provtillfälle idag när jag var ute och klättrade och det var inga konstigheter.

Även om man numera kan tävla högre upp i klasserna på träns än när jag hade Décima (så himla typiskt…..DÅ hade jag jublat över denna ändring i TR) så tycker jag att det är lika bra att introducera kandaret under lite mer lättsamma förhållanden.

Har förresten en internet-bekant vars häst heter KANDAR. HON lär inte glömma att använda sitt kandar :=)!

Skrivet

Facebook, Archie och hundar

Om dateringen på kameran stämmer är Archie här 3 dagar gammal. Skulle man kunna äta upp honom? Absolut! Är han världens sötaste? Utan tvekan! Den som inte håller med har ingen smak :=)!

Archie med en minst sagt ”intresserad” hund, Märtha.
Jag har redan flera gånger nämnt hur fantastiskt jag tycker att Internet är och vilka möjligheter man har med detta världsomspännande verktyg.
Jag var igår inne på Facebook och kollade runt lite….visste ni att Alexander Zetterman har över 700 vänner :=)? Populär gosse!
Eftersom jag också har blivit vän/ friend med Archies fd ägare kollade jag runt på hennes sida och hittade då ovanstående bilder varav den ”omfamnande” bilden var helt ny för mig.
Och efter att ha sett ovanstående bilder står det ännu mer klart för mig varför Archie alltid är så vänlig mot alla ”små-djur” (mindre än honom själv)- han är ju fullständigt invand redan från födseln! Dessutom fanns det både en rottweiler och en jack russel i stallet där han är uppvuxen så hundar är verkligen inget konstigt för Arch.
Inte katter eller ankor heller för den delen; jag som själv älskar de flesta djur brukade släpa på både katterna och ankan ute i Yddinge i somras och Archie nosade alltid så försiktigt och fint på dom.
Hästskötar-Lina har förresten en hund….kan för mitt liv inte komma på vad rasen heter (ovanlig) men den ser ut ungefär som en skotte med längre ben…..och jag har många gånger önskat att jag hade en kamera när Archie och Zvante möts.
Zvante, som också har varit med i stallet sedan ”barnsben” och därmed vants vid hästar, kan slicka Archie i huvudet och Archie å sin sida snusar så lätt i Zvantes päls. En härlig syn!
Själv har jag haft 3 hundar i min ägo även om det var nästan 20 år sedan sist. Jag hade först en långhårig schäfer från statens hundskola och därefter 2 greyhounds efter varandra (ingen av dom tävlade).
Nu är detta en hästblogg annars skulle jag nog kunna skriva hur många inlägg som helst om mina 3 hundar och visa massor av bilder därtill. Det kanske jag gör också en dag när jag har ork och tid….av någon anledning känner jag ett visst motstånd mot att skriva om hundarna, kanske för att de alla tre avlivades i relativt unga år av olika orsaker (schäfern fick höftledsfel, den ena greyhounden blev oförklarligt halt i många många månader och den andra greyhounden bröt benet vid en uteritt).
Nåväl…jag kan hur som helst konstatera att för mig så hör hundar och hästar ihop och jag har sällan och aldrig varit med om att de inte kan acceptera varandra.
Skulle jag en dag bli ekonomiskt oberoende skulle jag sluta arbeta och då också köpa mig en hund igen. Men så som mitt liv ser ut idag så tycker jag inte att det finns utrymme för en hund och med allt som ett hundägarskap innebär för mig.