Genom åren har jag sett något som inte är helt ovanligt; ryttare som av främst 2 olika anledningar gör allt för att slippa rida sin häst.

Antingen beror det på att man tröttnat och tycker att hästen på olika sätt är ”trist” att rida (stel, ovillig, olydig, inte tillräckligt begåvad, seg, för hetsig) eller för att man av någon anledning har blivit rent ut sagt RÄDD för densamma.

Och i båda fallen ser jag samma, oundvikliga onda spiral; ju mindre/ mer sällan man rider desto mer ökar problemet.

Jag har hittills aldrig upplevt en tex istadig häst som av att enbart ridas mindre plötsligt och av sig själv blivit snäll och foglig och inte heller har jag sett styva och otränade hästar uppnå mirakulös smidighet av att stå i boxen och gå i hagen enbart.

Nej; lösningarna ser helt annorlunda ut och stavas framför allt (mer) TRÄNING, inte mindre.

Och vill eller vågar man inte själv ”måste” man ta hjälp annars finns till slut risken att hästen rent av kan bli farlig, inte bara när ordinarie ryttare väl försöker sig på att rida utan i all möjlig annan hantering.

Den av överskottsenergi laddade hästen kan sparka efter andra hästar i hagen, försöka slita sig från den som leder den dit eller hitta på allt möjligt till och med i boxen och därmed skada sig.

Tyvärr är min erfarenhet i dessa sammanhang att den av olika anledningar ridovilliga ryttaren ofta saknar självinsikt och dessutom kan det vara otroligt känsligt att som betraktare drista sig till att påtala att ”du måste rida mer” eller ”du behöver hjälp” och liknande.

Så den onda spiralen bara snurrar vidare och ingen blir gladare allt eftersom tiden går; varken ryttare eller häst.

Slutligen kanske det händer en olycka eller så inser ryttaren långt om länge att ”nej, det här går inte längre” men det är synd att det ibland tar på tok för lång tid- synd för alla parter.

För en tid sedan köpte jag ungefär ganska samtidigt ett par John Whitaker-ridbyxor för runt tusenlappen och ett par snarlika byxor i Ullared för ungefär en tredjedel av detta pris.

Båda ridbyxorna är mörkblå, helskodda och har använts och tvättats ungefär lika mycket.

När jag nu betraktar byxorna kan jag konstatera att båda slitits för ögat exakt lika mycket- skinnet i baken och vid knäna är ”sandpapprigt” och känns tunnare än då byxorna köptes.

Att Gekås-byxorna för runt 300 spänn ser ut och känns på detta vis kan jag tycka är helt ok- jag har trots allt använt dom en hel del och priset var ju minst sagt modest.

Att däremot JW-byxorna genomgått samma slitage kan jag inte tycka är lika OK med tanke på priset.

Nog borde tyget hålla lite bättre än som om jag suttit över en gammal trästock i stället för i min supermjuka Equipe-sadel, eller?

Nåja…det är som det är och jag kan bara än en gång konstatera att man inte alltid får det man tror att man betalar för- billigt kan hålla i en evighet och dyrt kan slitas fort, typ.

Dagens fråga till er är om ni har exempel på hästsaker ni köpt där ni verkligen varit nöjda med kvalité och hållbarhet, oavsett pris? Vad har det handlat om för utrustning?

Själv vill jag nog framhålla mitt ena schabrak från Mias som kostade mellan 500 och 600 kronor om jag minns rätt.

Schabraket (vitt så klart) har använts till både träning och tävling och tvättats massor av gånger men är fortfarande i utmärkt skick, bara lite slitet precis under sadelgjorden. Passformen har inte ändrats en millimeter vilket jag i princip inte upplevt med några andra schabrak, billiga såväl som dyra, som framför allt brukar krympa så att man till slut får använda dom på hoppsadeln i stället.

Så Mias är en favorit- absolut!

Men nu vill jag veta era erfarenheter om saker ni köpt!

Ja, efter helgens sammandrabbningar och tumult i Malmö måste jag ställa rubrikens fråga.

Jag läser om demonstranter som på olika sätt har försökt att skada polishästarna, det talas om ballonger fyllda med ammoniak- extremt frätande som man kastat mot dessa stackars djur.

Och med det djurskydd som vi har, eller FÖRSÖKER ha i Sverige idag måste man väl ändå i alla fall ställa frågan om det är rätt att utsätta oskyldiga djur för dessa galningar som verkar gå till mer och mer extrema åtgärder för att hävda sin sak?

Samhället hårdnar och personligen tycker jag absolut inte att vi stillatigande ska titta på utan att agera men frågan är om det är med hjälp av just polishästar som en del av agerandet ska ske?

Jag har ju dagligen varit omgiven av dessa djur under mer än 20 års tid eftersom ”min” ridskola är granne med Malmös polisrytteri och vi till och med delade stall under en herrans massa år så jag vet hur noga hästarna sköts på alla sätt och vis.

Med vad hjälper det mot huliganer och andra dårar som ger sig på hästarna?

Jag undrar om det inte är stora mått TUR och inte bara skicklighet som gjort att vi HITTILLS inte fått läsa om riktigt allvariga skador på hästarna eller till och med dödsfall men kanske är det bara en tidsfråga?