Som jag ser det finns det 3 strategier vad gäller att hantera en ”förlåt-människa” och vilken man väljer tänker jag bland annat beror på vilket förhållande man önskar ha till personen.

VILL man fortsätta att ha personen i sitt liv, BEHÖVER man personen eller kan man lika gärna avsluta relationen?

Säg tex att det handlar om en person som står i samma stall som man själv och som man brukar rida ut med.

Om man finner det FÖR irriterande att ständigt drabbas av personens förseningar, inställda uteritter och dylikt kan man helt enkelt välja att inte rida ut med denna person framöver.

Man kan också välja att försöka ”uppfostra” personen om man trots allt vill ha sällskap ibland och då säger man till att ”har du inte kommit till klockan 15.00 så rider jag ut själv”. Och när personen kommer för sent så har man redan ridit ut och slipper irritation. Kanske skärper sig personen framöver- kanske inte.

Om man verkligen BEHÖVER hjälpen med att rida ut (dvs behöver sällskapet av vilket skäl det än må vara) så kan man också välja att ”ta det onda med det goda”, dvs vara medveten om att personen högst sannolikt kommer att komma försent men då KALKYLERAR man med detta och säger ”vi rider ut 15.00” men inom sig planerar man uteritten till 15.30 i stället. Lite förenklat.

Så har i alla fall jag gjort- vissa människors hjälp har jag behövt så mycket att jag har fått överse med att de är krångliga som f..n att ha att göra med- andra har jag avpolleterat eftersom det verkligen inte passar ”my way of life” att varken sitta och vänta eller att ständigt bli åsidosatt och avbokad.

Jag tycker att jag här på bloggen ständigt förser er med alla möjliga berättelser ur mitt både pågående och tidigare hästliv.

Då ska ni ändå veta att det finns MASSOR som jag så att säga sorterar bort och som jag väljer att inte skriva om av olika anledningar.

Det finns mycket som ni säkert hade tyckt hade varit läsvärt; dråpliga, roliga, pinsamma, skrämmande och lärande fragment ur mitt liv men eftersom jag vet att det också finns dom som hade kunnat känna igen sig i dessa berättelser och blivit ledsna, sårade och/ eller arga så låter jag bli.

Och det är detta dagens inlägg ska handla om: hur man enligt mig MÅSTE försöka att bita sig så hårt i tungan ibland att man inte alltid säger (eller skriver) det som man har lust med, oftast i affekt och utan eftertanke.

Jag har tidigare berättat om en man som för flera år sedan, enligt mig fullständigt oprovocerat, kallade Soya för ”djävla hunddjävel” och för mig är detta det absolut effektivaste sättet att stoppa en fortsatt KONSTRUKTIV dialog med mig.

Börjar man en ”konversation” på ett så vulgärt vis så har jag inget mer att säga en sådan människospillra- i alla fall inget som den vill höra.

För ett tag sedan fick jag också av en vuxen kvinna höra att jag skulle ”hålla käften, djävla kärring”- detta då jag påtalade en skriftlig, mångårig regel som gäller på den plats där vi befann oss.

Det sorgliga i detta sammanhanget var att kvinnan vid tillfället var i sällskap med sitt barn- vilket ”föredöme” hon måste ha känt sig som inför sin avkomma….

Medan jag aldrig fann mig inför mannen som kallade min hund för hunddjävel så hann jag i alla fall informera den vulgära kvinnan om att jag fortsättningsvis undanber mig sådana ”fasoner” från hennes sida (vi lär träffas igen…) men det är enligt mig inte klokt att man ens ska behöva utsättas för sådant?!?!?

Så dagens råd från en som själv kan ”glappa” lite väl mycket med käften ibland är att bita ihop och först tänka efter vad de sagda orden kan få för en konsekvens.

Och skulle du ”råka” bete dig så illa som i tex exemplen ovan så är mitt enda råd att bara ”lägga dig platt” och be tusen gånger om ursäkt. Inga undanflykter eller försök att skylla ifrån sig hjälper så effektivt som en ärligt menad ursäkt- tro mig.

Och skulle just den man eller kvinna som jag berättat om här på något outgrundligt vis få kännedom om detta inlägg så är det BARA BRA tycker jag- dom behöver lära sig allmän hyfs och ska inte oemotsagda tillåtas att trakassera sin omgivning enligt ovan.