Den 17 november skrev jag ett inlägg med rubriken ”Man glömmer så lätt” där jag berättade om hur inte ens godmodige Archie alltid varit en stensäker klippa.

Jag menade i inlägget också hur lätt i alla fall jag kan ha för att glömma sådant som en gång i tiden vållat mig huvudbry- så fort problemet försvunnit.

Och häromdagen slogs jag av samma tanke igen- detta efter att Mini stannade Kreon för att hoppa av.

Hon gjorde ingen medveten ”dressyrhalt” men ändå ställde gossen upp sig helt korrekt och det var då jag mindes; hur halterna såg ut när jag först köpte honom.

Jag hade nästan aldrig sett på maken till mer ”kropps-omedvetna” halter; Kreon kunde stanna med frambenen nästan i kors medan bakbenen befann sig på var sin sida om ridhuset typ.

Samma tanke SLOG (obs: ordvits!!!) mig vad gällde hur Kreon gick i början; han SLOG i sko heeeela tiden; det bonkade och klonkade ständigt när man red, både i skritt och trav. Nu hör man det nästan aldrig.

Det tredje ”problemet” som jag inte stött på på ganska länge (må jag inte ångra dessa ord) har nog aldrig haft med Kreons BALANS/ kroppsuppfattning att göra som de 2 föregående utan där handlar det om ren olydnad och det har varit det jag kallar hans VÄGGPRESSANDE.

Inte varje ridpass men då och då i början kunde Kreon plötsligt få för sig att han inte ville gå och då liksom pressade han sig mot sargen, ungefär som i en otroligt överdriven öppna utmed långsidorna kan man säga.

Samtidigt som han gick och tryckte baken allt vad han orkade mot sargen så bröt han av från trav till skritt och så gick han några meter tills man hade återtagit kontrollen så att säga.

Turligt nog var det bara sin egen bak han pressade- det hade inte varit så bra eller skönt om han hade kommit på ett sätt att klämma in mitt ytterben mot sargen och numera är som sagt detta dumma beteende ett minne blott. For now ska jag kanske tillägga för säkerhets skull, skrockfull som jag är. TVI TVI.

Häromdagen nämnde jag på bloggen att jag provat att rida med graman i en situation som jag bedömde KUNDE bli stökig (det blev den tack och lov inte) eftersom jag fått tipset att prova av en person som gjort erfarenheten att hennes häst blev lugnad av att vara inramad av en graman (eller om det lugnade ryttaren ha ha).
 
Oavsett vilket så tyckte jag det hjälpte och skrev sedan på bloggen något i stil med att jag inte ser varför man ska välja den svåra vägen om det finns en enklare- det behöver inte alltid vara att ”ta en genväg” eller att fuska.
 
Och detta är något jag har pratat om och funderat kring i samband med att Mini började hjälpa mig med Kreon, dvs sedan NN (Minis tidigare arbetsgivare och min tränare) flyttade.
 
Jag låter ju numera Mini rida Kreon 2 dagar i veckan och hennes huvudsakliga uppgift som vi har formulerat den är att lära honom galoppombyten.
 
För säg 10-20 år sedan hade jag nog aldrig gått med på att någon annan än min tränare satt och red på MIN häst på detta vis, nej för jag vet ju gudbevars också hur man lär hästar att byta galopp så varför skulle någon annan få klänga på min häst?
 
Ja…så hade jag tänkt och styvnackat hållit på att ”jag utbildar min häst själv” och det hade jag ju kunnat göra, troligen utan större problem.
 
MEN: mina många år som hästägare och eftersom jag alltid har köpt outbildade unghästar har lärt mig precis det jag skrev ovan; att det finns enkla och det finns svåra sätt att göra saker på och numera ser jag ingen ”prestigeförlust” i att låta någon annan göra något med min häst om den personen gör det lättare och/ eller bättre än jag själv.
 
Tidigare hade det gått lite min ära för när och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att resonera på detta lite barnsliga vis.
 
Men att vara barnsligt envis kan också ha sina nackdelar och den läxan blev ganska dyrköpt för mig med mitt sto Décima.
 
Denna häst satt jag och tränade galoppombyten på ensam en del och tyckte att det fungerade bra. Jag berömde hästen mycket för vad jag trodde var RENA byten tills dessa visades upp för dåvarande tränaren som konstaterade att bytena ibland/ ofta/ av och till (det gick aldrig att hitta ett mönster) var vad man brukar kalla ”ett halvt efter bak”.
 
Som alla initierade vet är detta både jättesvårt att känna och minst lika svårt att arbeta bort- om man överhuvud taget lyckas.
 
För att göra en lång historia kort, för det är inte just detta inlägget handlar om, så lyckades tränaren och jag aldrig till fullo få bukt med detta problem vilket så klart hade varit väldigt trist om jag hade velat tävla på högre nivå (vilket jag ville men det är också en annan historia).
 
Så numera vet jag hur viktigt det är att göra allting rätt från början för att inte få en massa bekymmer längre fram; när jag lärde Archie byta satt jag tex aldrig ensam med detta i början.
 
Skulle jag idag försöka lära Kreon att byta ser jag redan scenariot framför mig:
 
Han gör då och då vid bytesträning diverse hopp åt sidan, sparkar bakut osv- inte alls ovanligt då man lär in byten men oavsett vilket inte så lyckat om ryttaren inte har en bra balans.
 
Varje gång Kreon hade gjort en bakutspark eller hoppat åt sidan hade min balans rubbats, jag hade varit tvungen att stanna hästen, ”plocka ihop” mig själv och eventuellt tappade stigbyglar, för långa tyglar osv och så hade det liksom blivit ett onödigt avbrott i träningen i bästa fall eller så hade jag ramlat av i värsta fall.
 
Nu överdriver jag lite och det låter kanske som att jag är som en fullständig trasdocka i sadeln och så är det givetvis inte men I JÄMFÖRELSE med Mini så VET jag att hon sitter stadigare och mycket bättre och fortare tar sig ur dessa ”hopp och skutt”-situationer och kan fortsätta arbetet mer oberört.
 
Nu står jag tryggt på marken ha ha men är ändå delaktig i hästens träning, jag ser hur Mini gör, vad hon eventuellt behöver rätta till och jag vet också att jag kan göra samma sak själv om det kniper men så länge det inte gör det så ser jag alltså ingen som helst anledning att göra det hela svårare för varken Kreon eller mig.
 
Vad jag med inläggets rubrik skulle vilja säga är alltså att man enligt mig bör ta sig en funderare på om man länge haft något problem, eller känner sig osäker inför något om det inte finns någon annan som skulle kunna hjälpa en med detta och då inte nödvändigtvis en tränare.
 
Man gör bara sig själv (och oftast hästen också) en otjänst genom att tycka att det är pinsamt eller retligt eller vad man nu kan känna om man ber andra om hjälp- så tycker jag i alla fall.