Idag är det 1 år sedan världens finaste Soya lämnade oss!

Det är också 1 år sedan lilla ”Bebbi” (Kaching) föddes:

Dagens diskussion:

Brukar ni rida ut ensamma eller med sällskap? Är detta ett medvetet val eller har ni inget val?

Jag rider oftast ensam vilket framför allt beror på att det oftast inte är någon annan i stallet när jag är där.

Jag rider nästan alltid efter hagintag och då är de flesta fortfarande i skolan/ på jobbet medan jag vill hinna rida och ha några timmar på mig att vila INNAN jobbet (jag jobbar ju natt).

Annars är det roligare att rida med sällskap tycker jag- under förutsättning att man rider med någon som har en vettig häst.

Jag är inte intresserad av ”flängridning” eller att vara sällskap åt busig/ bockande/ stressad/ jättelat/ tittig häst utan vill kunna rida i ett sandat tempo och avslappnat.

Det är nog fler hästägare än jag som har tänkt den tanken ibland 🙂 !

Har skrivit om detta förut men måste fråga mig igen:

Varför tar vissa med sig totalt ”olämpliga” hundar på hästtävlingar?

Igår på tävlingen stod jag parkerad bredvid en bil med tonade rutor så jag såg inte vad som fanns i bilen men hörde däremot ett förtvivlat skällande och ylande nästan konstant och under minst 30 minuter.

Det lät som minst 2 hundar varav den ena skällde och den andra ylande och jag hoppades så att någon skulle dyka upp men såg ingen.

Stackars hundar….

Nej, lämna djuren hemma eller till någon som kan passa dom eller se i alla fall till att ha uppsyn över dom under hela tiden du tävlar om det ska vara på detta viset!

En tant….

Jag tror ju ofta att jag är mycket yngre än vad jag är och känner mig definitivt inte som 50, varken fysiskt eller mentalt.

Umgås mest med yngre personer men gissningsvis tycker DE inte att jag är så ung som jag inbillar mig 🙂 ?

Härom dagen diskuterade vi en provridning i stallet.

”Ja det var en TANT som kom och provred….hon var nog en 45-50 år gammal” fick jag höra!

”Tant” skrek jag….”Hallå…jag står här bredvid”!!!!

Den som så vårdslöst uttalade dessa hemska ord fick snabbt skynda sig att säga att JAG inte var någon tant aaaaalls…jo pyttsan 🙂  🙂   🙂  !

Vet inte hur många läsare jag har som har fött upp en eller flera hästar de senaste åren?

Det jag skulle vilja diskutera och veta är hur LÖNSAMHETEN har sett ut för er- är det generellt en myt eller sanning att hästuppfödning är en förlustaffär?

Pratade om detta med en person som de senaste 10 åren fött upp nästan lika många hästar och hen hävdar att det ÄR en förlust- man föder inte upp hästar för att tjäna pengar utan för att det är ”roligt”.

Det roliga kan ju tyvärr förtas av allt möjligt så som skador, sjukdomar och svårigheter att få det framavlade djuret sålt men det är detta som anges som skäl för att man fortsätter- inte att man tror att man ska tjäna några pengar.

Någon vet jag också avlar för sin egen skull så att säga; dvs man planerar att behålla avkomman för egen del.

Pratar man med hunduppfödare så hävdar de med en dåres envishet att det är en förlust att föda upp doggys- även de där det är vanligt med 6-8 valpar per kull.

Jag har liiiite svårt att tro på detta då renrasiga hundar kan kosta uppemot 15.000:– och man ju i bästa fall bara har dom i 8-10 veckor men det är så det sägs.

Hästar har man ju oftast i minst 1 år och ibland 3-4 så enligt mina amatörkalkyler BORDE man förlora på att föda upp en vanlig ”hobbyhäst” för runt 100.000- i alla fall om man behåller den tills den är runt 3 år och man bekostar en inridning och kanske lite annan träning utförd av någon annan?

Säga vad man vill men jag kan absolut förstå att det är roligt med häst-bebisar- jag har i alla fall roat mig omåttligt med de föl som har fötts på vår anläggning.

Ovan en bild på bebis-Vicke 🙂 !

Då och då hörs röster gällande hur man ska göra dressyrtävlandet mer attraktivt för ”vanliga” ryttare och nu ser jag att en grannklubb provar ETT nytt grepp:

De ordnar inom kort en MSV B-klass som endast är öppen för ekipage som hitills inte uppnått 64 %.

Jag tycker att det ska bli intressant att se utfallet av detta och liknande arrangemang.

Utvecklingen i Skåne har gått mot att man numera kan behöva rida på uppemot 70 % för att placera sig på regional nivå och jag tror inte att detta bara är av godo (om man tolkar ovan som att antalet ”fina” dressyrhästar ökar).

Jag tycker mig redan se en minskning av antalet starter i de klasser jag själv tävlar- numera är det oftast runt 15 deltagare per klass, för några år sedan kunde det vara det dubbla?!?!?

Då kunde man aldrig klämma in mer än 2 klasser per dag som arrangör- idag kan det bli både 4 och 5 eftersom en del klasser inte ens får 10 deltagare (då är nivån oftast MSV A).

Risken med ovan parat med att det numera kostar runt 300-350:- att rida en klass på denna nivå är att en del ryttare aldrig ens vill påbörja en tävlingskarriär- hinderna kan tyckas för höga även om vi inte talar om hoppning 🙂 !

Vad tror ni?

Sitter och läser en tråd om vad frisörbesök kostar vilket får mig att fundera över det här med att ”unna sig” saker  vardagen.

För att tex regelbundet gå till frisör och exempelvis färga håret (vilket man i min värld lätt kan göra själv till skillnad från att tex klippa sig)  är vad jag skulle säga ett exempel på något man unnar sig- lite guldkant på tillvaron sådär.

Eller ni kanske inte alls ser just detta som något speciellt och frågan är då: vad unnar ni er och vad piffar upp er vardag– saker som inte är precis nödvändiga men roliga/ trevliga och får er att må bra?

Själv tycker jag att tex få naglarna målade vilket jag gör ca 2 gånger i månaden eller få ögonbrynen plockade faller under ovan kategori, liksom att äta ute.

Jag vill alltid ha snittblommor hemma- inte heller en nödvändighet i livet precis men fint att titta på.

Utlandsresor är kanske inget som förgyller vardagen på samma sätt eftersom de bara äger rum max 2 gånger om året men är absolut något jag räknar som att man unnar sig.

Konstigt nog har jag aldrig betraktat varken mitt tävlande eller alla träningar (vilka tillsammans KAN kosta både 5000:– och mer per månad) som något jag ”unnar mig”- det är liksom något jag bara gör utan att titta efter hur min ekonomi i övrigt ser ut fast jag misstänker att utomstående och framför allt ”ickehästmänniskor” verkligen kan tycka att detta är en form av lyx?

Å andra sidan köper jag väldigt lite ”saker”- varken till mig själv (kläder, smink) , hemmet eller hästen- tycker jag har ”allt” och skulle snarare behöva ha mindre av en del.

Men som sagt: vad unnar ni er?

Vardagslyx för mig!

En kommentar från en hästvän fick mig att fundera.

Hon berättade att hon inte längre ville träna för XX eftersom hon kände sig deppig och ledsen efter i princip varje träning.

Själv upplever jag raka motsatsen med min tränare (Olof).

Får ofta frågan ”gick det bra på träningen” av stallkamrater och jag ”måste” alltid svara JA!!!!

Och med tanke på vad en träning kostar (i mitt fall 550:-) så är det nästan en förutsättning för att fortsätta att engagera samma tränare; att man är nöjd, tycker att det ger något och inte lämnar träningen ledsen. Man är ju enligt mig en betalande kund- inte någon som kan viftas bort eller i värsta fall skällas ut vilket jag tycker var vanligare när jag började rida för över 30 år sedan.

Sedan är så klart även hästar levande varelser som kan ha ”en dålig dag” liksom man själv eller för all del tränaren men åter igen; det får inte bli ett mönster att man inte är nöjd efter träningen- inte i min värld i alla fall.

Hur brukar ni känna er efter era träningar och håller ni med om ovan eller tycker ni att jag har fel?

Båda dessa gör mig nöjd 🙂 !