Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: Birgitta tappar humöret och vinner sin klass

Funderandes över gårdagens inlägg om ”high-lights i hästlivet” kom jag att tänka på precis raka motsatsen skulle man kanske kunna säga- den gång jag tycker att jag gjorde bort mig som mest i hästsammanhang.

Nu har jag förvisso gjort bort mig många gånger genom åren, sagt klumpiga saker, gjort ännu dummare ting osv men den händelse jag tänker på får mig alltid att rysa inombord och jag skäms verkligen än idag.

Händelsen utspelade sig när Archie precis hade börjat tävlat LA, jag tror att det var hans 2: eller 3:e start på denna nivå (han var 5 år gammal).

Jag minns inte alls VARFÖR men jag var otroligt missnöjd efter vår ritt inne på banan och var för en gångs skull riktigt rasande när jag hoppade av hästen.

Jag som för många år sedan slutade att tappa fattningen på ett så omoget vis SLET in Archie i transporten och när han inte genast ville skena in i densamma så ryckte jag tag i honom rejält och sa också några väl valda ord.

Nu vet jag inte hur många som bevittnade detta raseriutbrott (förhoppningsvis inte så många för detta var dagens sista klass och jag red typ sist) men det är ju ändå ett helt oacceptabelt beteende.

Fortfarande arg som en furie gick jag bort till sekretariatet för att ta min kritik innan jag kunde åka hem bara för att konstatera att jag hade VUNNIT klassen?!?!?!

Jag fattade ingenting, domaren var mycket positiv i sin kritik och det var bara att svälja ilskan och gå ut på prisutdelningen.

Jag kände mig sååå dum och tänkte att de som eventuellt hade sett mitt utbrott tidigare måste ha tänkt att jag antingen var världens diva eller idiot (eller båda delarna).

Stå och slita och dra i en häst som precis har vunnit sin klass….gapa och skrika…nä…usch…

Har ni några pinsamma minnen ni vill/vågar dela med er av?

Tillbakablickar: när Archie mötte folkets jubel

Häromveckan följde NN:s sambo med till en av våra träningar och då han försökte filma Kreon lite när vi stod stilla så ville Kreon inte alls visa upp sig utan stod mest med öronen spretandes åt var sitt håll vilket NN:s sambo kommenterade med ”HAN BEHÖVER MEDIETRÄNAS”.

Och denna roliga (och sanna, ha ha ha) kommentar fick mig att tänka på när jag försökte medieträna en annan gosse, den gode Archie.

Precis som med mina tidigare unghästar löshoppade jag Archie ganska ofta i unga år och han var väldigt duktig på det och tyckte nog att det var ganska lätt och kul.

Här måste jag göra en utvikning och berätta att jag finner det smått komiskt att alla mina unghästar (Heron, Décima och Archie) blivit lovande HOPP-hästar på kvalitets trots att de köpts som DRESSYR-hästar.

För övrigt var detta något jag var mycket noga med att påpeka under de många åren som Heron hopptävlade; när folk sa ”Åh vilken fin hopphäst” så rättade jag dom alltid med ”Nej, det är ingen hopphäst, det är en DRESSYRHÄST SOM HOPPAR”.

Nåväl…för att återgå till Archies löshoppning så brukade jag ofta hoppa honom på morgnarna, i min ensamhet, med vid ett tillfälle skulle vi i stället träna en helgeftermiddag.

Det var en hel del barn på ridskolan just då och de ville så klart se hur söta Archie hoppade.

Jag tyckte att detta var ett bra tillfälle att vänja honom vid publik inför kommande tävlingskarriär (så mycket publik det nu finns på min nivå när man tävlar dressyr ha ha ha).

Hur som haver så bad jag barnen att de efter avslutad hoppning skulle APPLÅDERA- så att Archie ”SKULLE VÄNJA SIG VID FOLKETS JUBEL” som jag så putslustigt uttryckte mig (tror dock denna humor gick barnen förbi).

Och efter en lika fint genomförd hopp-omgång som alltid så gjorde barnen som jag bett om, de applåderade lite lagom högljutt och Archie det lilla livet….han blev så förskräckt över detta plötsliga ljud att han hoppade till och RAMLADE OMKULL!?!?!?

Inte riktigt den medieträning jag kanske tänkt mig eller önskat men men….han blev ju dock stensäker och iskall i alla lägen på tävlingar, lyckligt applådtränad eller ej!

Tillbakablickar: när jag såg världens kortaste dressyrritt

Fick nyligen ett mail från en vän som berättade om en av hennes vänner som hade dråsat av en stegrande häst på asfalt!

Som tur var hade ryttaren inte alls blivit skadad men det gjorde ju inte upplevelsen något annat än fruktansvärt obehaglig ändå.

Och detta med stegrande hästar fick mig att minnas en incident som jag blev vittne till på en dressyrtävling för många år sedan även om just DEN ryttaren stannade kvar i sadeln.

Dressyrtävlingen hölls utomhus och inte alls långt ifrån själva tävlingsbanan fanns en enorm parabol uppställd till de flesta hästars mer eller mindre stora fasa.

Det tittades och hoppades till både här och där men den som verkligen utmärkte sig var hästen jag tänker berätta om.

Hästkraken kom in på banan, dvs ryttaren red in på medellinjen och gjorde halt, hästen sirrade med skräck bort mot parabolen och så pang bom stod den så högt på bakbenen att det ena stiglädret lossnade från sadeln och så var den ritten slut.

Ryttaren fick lämna banan med bara en fot i stigbygeln och jag undrar än idag vad som for genom huvudet på människan.

Var hon lättad att hästen inte hade gått över, förbannad över stegringen, undrande till hur stiglädret kunde lossna eller vad tänkte hon?

Ja…det får jag aldrig veta men jag fick i alla fall se hur snabbt man ibland kan behöva lämna en dressyrbana.

Tillbakablickar: världens kortaste hästspekulantbesök

Gårdagens inlägg och Pricks kommentar till detta fick mig att minnas en av de få gånger jag haft med hästspekulanter att göra för egen del.

Händelsen utspelade sig i slutet av mitt ägande av Heron (som sedermera blev utdömd men det anade jag givetvis inte DÅ) när jag hade bestämt mig för att försöka sälja honom.

För att göra en mycket lång historia något kortare var det en dressyrdomare som på den tiden även ägnade sig åt hästförmedling som fick veta att Heron var till salu och eftersom hon var ganska förtjust i hästen ringde hon upp mig och sa att hon visste en tjej som ville komma och provrida.

Jag hade ingen erfarenhet av detta sedan tidigare, detta var första spekulanten men jag minns att jag ”gjorde mig till” och ryktade och flätade hästen så det stod härliga till.

Vita lindor virades på och sedan stod jag och väntade förväntansfullt.

På utsatt tid SVASSAR en ”Paris Hilton-kopia” in i stallet, kastar ETT ÖGA på Heron (det kan inte ha tagit 10 sekunder) och säger med snäsig och ”överklassig” röst:

”HAN ÄR FÖR STOR”.

Och jag, som redan då inte tog vilken skit som helst och definitivt inte vad gäller mina djur sa med istappar droppande runt orden:

”DÅ BEHÖVER DU KANSKE INTE RIDA HELLER”.

Och Paris Hilton vände på klacken och gick.

Jag var så arg så jag kokade- hur kan 173 cm bli något annat än 173 cm liksom?

Hade hon sagt att han var ful (han var mycket vacker), hade dåliga gångarter eller vad fan som helst som är SUBJEKTIVT hade jag inte sagt något men att klaga på mankhöjden- nä…där gick banne mig gränsen!

Tillbakablickar: Birgitta sommarjobbar

Idag tänkte jag alltså berätta om 2 olika sommarjobb jag haft, båda under tiden som jag studerade till socionom vid Lunds socialhögskola.

Det första sommarjobbet var på en fabrik som bland annat paketerade bacon- det var det jag skulle ägna 8 veckor av mitt sommaruppehåll åt i alla fall.

Trots att det är över 20 år sedan minns jag bara alltför väl den första arbetsdagen.

Nästan det första jag såg var ett enormt väggur i fabriken och mina ögon skulle därefter vara fastnaglade vid denna klocka allt för många och långa stunder därefter. ”När är det slut” var en ständigt återkommande fråga till mig själv.

Redan då undrade jag hur jag skulle stå ut i så många dagar innan jag fick återvända till skolbänken och det var kanske inte så konstigt.

Min frusenhet är vida känd och jag skulle alltså arbeta i ett fryshus och paketera iskalla baconskivor med endast tunna bomullsvantar på händerna.

Bullret var öronbedövande och man fick skrika till varandra för att göra sig hörd och arbetet var så monotont som ett ackordarbete vid ett löpande band bara kan bli.

Jag ska inte trötta er med allt för detaljerade skildringar av detta nödvändiga ont för att kunna betala hyran och ha mat på bordet men roligt var det inte.

Det jag levde för var de mycket goda, rikliga och billiga måltiderna i personalmatsalen, den råa och roliga jargongen mellan oss sommarjobbare under rasterna och så givetvis LÖNEN :)!

Jag minns hur beklämmande jag tyckte att den ordinarie personalen var, de flesta gick faktiskt omkring som zombies på fabriksgolvet och det mest tragiska tyckte jag var deras samtalsämnen eller BRISTEN på desamma snarare.

Det enda personalen tycktes förmögen att prata om var vad man hade sett på tv kvällen innan och vad man skulle göra på sin semester- jag rös över detta, som det tycktes mig, torftliga liv.

Till denna fabrik återvände jag aldrig mer men när mina klienter då jag blev färdig socionom några år senare kunde häva ur sig ”du sitter där på din fina stol och vet inte hur det är”- då kände jag bara alltför väl att jag verkligen hade fått en inblick i hur arbetslivet kan vara om man inte är nöjd.

Nästa sommararbete var långt lättsammare måste jag säga och var också på en fabrik, dock en fullt normaltempererad sådan.

Min uppgift blev här att framkalla foton, också det på löpande band faktiskt.

Detta var ju långt innan digitalkamerornas tid och det var mycket vanligt att folk skickade in sina fotopåsar till detta företag för framkallning.

Och vilka framkallningar!

Jag vet inte om folk trodde att fotona aldrig granskades av ett mänskligt öga eller så struntande de i vilket för motiven var bland minst sagt…..tja…BARNFÖRBJUDNA skulle man kanske kunna säga.

Nu har jag tex aldrig varit någon gurkätare ens innan detta sommarjobb men efter att ha sett bildbevis på vad man kan göra med denna grönsak så kan jag ju säga att min aptit inte ökade precis.

Minns också en stallkamrat som bad mig att med min personalrabatt framkalla en filmrulle åt henne.

Jag kommer ihåg att jag när jag ögnade igenom korten efteråt var ganska förundrad- HELA rullen bestod av kort hon hade tagit på sin häst i hagen.

Dels var hästen inte någon skönhet i sig själv men framför allt så såg i princip alla 36 korten nästan identiska ut- hästen hade möjligen flyttat något ben eller öra här eller där men mycket mer var det inte :)!

Ja, detta var alltså en liten sammanfattning av några sommarjobb jag haft- har ni själva haft minnesvärda arbeten får ni gärna berätta om dom och roa oss andra :)!

Tillbakablickar: hästen som åt för mycket salt

Gårdagens diskussioner på bloggen om hästar som behöver extra salt eftersom de inte slickar på sin saltsten fick mig att minnas en ponny jag kände för en herrans massa år sedan.
 
För medan tex Archie kan låta sin saltsten helt ”damma igen” så hade detta djur motsatt problem- den åt salt som en galning!
 
Ponnyn brukade få ett sådant där stort ”salt-block” (fyrkantigt nästan i storlek med en fotboll, man brukar väl sätta ut dom på beten/ i hagar tror jag) och det käkades upp på ingen tid!
 
På den tiden var jag för oerfaren och brydde mig i ärlighetens namn inte heller- annars borde jag egentligen ha påtalat detta för ägarna, ja inte att hästen föråt sig på salt för det såg dom nog själva men att detta, lika lite som att få i sig för LITE salt inte är nyttigt.
 
Och jag kan mycket väl också tänka mig skälet till att hästen ”roade” sig med sin salt-diet; den hade helt enkelt inte mycket annat att äta.
 
Ponnyn hade någon form av luftvägsproblem vilket gjorde att den dels stod på pappers-strö och dels endast fick grönpellets att äta. Dessa tog ju inte många minuter för en glupsk ponny att äta så när dessa var nersköljda återstod endast saltblocket.
 
Ponnyn gick aldrig heller i gärshage utan endast i en gruspaddock så det skulle inte förvåna mig om den magra kosten (fast ponnyn var i gott hull förvisso) som gick så snabbt att äta upp gjorde den till en saltstensmarodör.   

Tillbakablickar: hur jag stiftade närmare bekantskap med Björn Skifs

Året är 1975, jag är således 9 år gammal och poserar (till vänster i bild) stolt med min goda vän Paula.

Vad kan väl passa bättre som inlägg under påsken än ett av mina första minnen av just denna högtid?

Jag var 9 år gammal och en klasskamrat som bodde några hus från oss och jag bestämde oss för att agera ”påskakärringar” i grannskapet.

Vi spökade ut oss som ni kan se på bilden ovan och begav oss sedan på vandring i trapphusen.

Hur mycket pengar vi fick ihop minns jag inte men däremot minns jag vad jag använde min andel till.

Jag promenerade iväg till Värnhemstorget där det på den tiden fanns 2 stora matvarubutiker; Tempo och Epa (som dagens City Gross ungefär).

Inne på Epa köpte jag mitt livs första skiva; en singel där Björn Skifs sjöng ”Michelangelo”.

….”kan du komma hit o ta med stafflit o måla av min vän….”

:)!

Tillbakablickar: att ha haft en kolikhäst har satt sina spår

Häromdagen hände det igen och trots att jag vet varför så blev jag ändå lite förvånad- det var nämligen ett tag sedan nu tack och lov och jag skulle gärna vilja att det försvann helt och hållet.
 
Min I-phone ringde och jag kunde på displayen se att det var en stallkamrat och genast började hjärtat att dunka.
 
Innan ärendet, fullständigt harmlöst, framförts hade jag hunnit arbeta upp en stegrande puls och jag hoppas att inte uppringaren hörde att jag kanske lät lite darrig på rösten.
 
Bakgrunden till denna snabbt uppflammande telefonrädsla härrör sig från tiden då jag ägde Décima, stoet jag hade i 8 år innan jag köpte Archie.
 
Som jag har berättat om tidigare lever hon inte numera, hon dog något år efter försäljningen i kolik hemma i sitt nya stall- man hann inte ens få dit en veterinär.
 
Och där har ni orsaken till min ibland galopperande puls- Décimas kolikanfall!
 
Något år efter att jag köpt Décima som 3-åring började hon då och då få oförklarliga kolikanfall.
 
Anfallen var oftast tämligen milda och gick att longera bort så för det mesta behövde jag inte ens tillkalla veterinär utan löste (observera ordvitsen) det själv så att säga.
 
Dessa förbannade kolikanfall inträffade alltid antingen på kvällen eller helgen- givetvis höll jag på att säga för det vet väl varenda hästägare att hästen aldrig blir dåligt på icke-jourtid.
 
Hur som helst blev jag alltid varse anfallen genom att TELEFONEN ringde och att vår ridskolechef meddelade mig att Décima var dålig- IGEN!
 
Då var det bara att flyga ut i bilen, köra som en idiot till stallet och sedan försöka avgöra hur kass hästen egentligen var.
 
För det mesta verkade Décima fullständigt OK om man gick ut och gick med henne- då skulle hon stanna och beta och gick helt utan problem men man hann inte mer än ställa in henne i boxen förrän hon började skrapa och lägga sig.
 
Longering var oftast räddaren i nöden även om jag ibland fick gå upp till ridhuset både 2 och 3 gånger men, som jag också har berättat om tidigare, vid ett tillfälle var det så illa att jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus där hon blev akut buköppnad.
 
Ingen hittade någonsin svaret på varför hästen fick dessa anfall- buköppningen visade inget onormalt mer än den grovtarmsomvridning som man rättade till och jag tycker nog att jag provade det mesta för att förhindra magont hos Dessan.
 
Jag provade att byta från halm till spån, jag hade en stor vattenspann hängande i boxen för att hon skulle dricka mer, hon fick mycket stråfoder, motion och så mycket hagvistelse som det bara gick att åstadkomma på ridskolan och jag tog bort allt kraftfoder och ersatte det med ett speciellt foder (”Mash”) som skulle vara bra för känsliga magar, jag gav matolja, betfor, linfrökaka- ja listan kan göras hur lång som helst.
 
Men anfallen kom med oregelbundna intervall- de gick aldrig att förutspå eller i efterhand ”vara efterklok” på.
 
Det enda som hände var att jag fick världens telefonskräck när jag såg att det ringde från stallet och dom gångerna kunde jag knappt lyfta luren och prata- så mycket bultade hjärtat och så rädd blev jag.
 
Nu var det ju inte så att ALLA samtal från stallet handlade om att min häst hade kolik men det kunde jag ju inte veta i förväg och till slut fick jag förklara för ridskolechefen (som oftast var den som ringde i olika ärenden) att jag mer eller mindre höll på att dö av skräck varje gång numret kom upp i displayen.
 
Den förstående ridskolechefen började därefter vid kommande samtal att säga en fullständigt ihoptryckt mening utan en sekunds paus mellan orden, allt för att jag inte skulle hinna elda upp mig och då lät det ungefär så här:
 
”HejBirgittadetärLottadetharintehäntdinhästnågot”.
 
Tyvärr hann jag ju bli rädd ÄNDÅ eftersom numret visades när hon ringde men tanken var god även om min rädsla aldrig gick över så länge jag ägde Décima.
 
Sedan jag köpte Archie, och det är nu snart 5 år sedan, har jag för det mesta lyckats arbeta bort den där skräcken för samtal från stallet och de kommer numera i princip aldrig heller eftersom nästan alla skickar sms.
 
Men ibland ringer någon och ibland slår mina primintiva mekanismer till och jag undrar om det någonsin kommer att sluta?                       

Tillbakablickar: den glada hunden var inte alls glad- ”bara” förtvivlad

Som ni säkert har förstått är min lilla Soya mer eller mindre ofelbar i mina ögon och det finns inte mycket hon kan ställa till med som jag ogillar.

Men en sak är vi inte överens om och det är vurmandet för att rulla sig i illaluktande saker, ibland SKIT på ren svenska.

Jag kan inte förstå att det ska vara så attraktivt och även om det inte händer så ofta så är det ju verkligen inte trevligt och det slutar alltid på samma vis: med en snabbspringare i badkaret, indränkt i schampo.

Man skulle tycka att Soya skulle ha lärt sig något av badkarsscenerna men tyvärr icke.

Senast i helgen, då vi red i skogen hände det igen.

När vi var nästan färdigridna och framme vid bilen stannade hon till och verkade nosa intresserat på något.

Jag skrittade vidare i förvissningen om att hon skulle komma efter och det gjorde hon också men hon såg då inte ut som hon gjorde 2 minuter tidigare.

Soyas lilla reflexväst var plötsligt inte så iögonfallande gul utan hade förmörkats av något jag från hästryggen trodde var LERA.

Och kanske var det någon form av gyttja men i så fall den mest stinkande ni kan tänka er och tyvärr var det inte bara västen som hade fått
sig en släng av ler-sleven utan Soyas hals var också vackert insmord.

Nåväl….denna stink-incident fick mig att tänka på en annan bajs-rullare som jag ägt tidigare, min schäfer Ketty vars preferens främst var
ank-skit (!).

Om ni inte vet det luktar ankskit….ja, just SKIT och jag vet inte hur många gånger jag fick försöka att få ren den LÅNGHÅRIGA Ketty från detta elände.

Ketty tyckte bäst om att rulla sidan av huvudet i ankskiten och just där hade hon extra mycket päls så det satte sig verkligen ordentligt.

Det värsta jag varit med om i äckel-rullning är jag säker på dock hände av misstag och det var inte bara äckligt utan riktigt obehagligt.

Jag hade varit ute och gått med Ketty vid en liten bäck som hon var nere och doppade sig i och när hon kom upp ur vattnet blev hon efter en stund otroligt sprallig och sprang runt som en tok.

Det ska sägas att Ketty vanligtvis var väldigt lugnt och verkligen inte en hund som rusade runt som skjuten ur en kanon och jag och mitt sällskap hade först väldigt roligt åt denna plötsliga glädjeyttring som vi inte kunde förstå varifrån den kom.

Men när vi hade slutat att skratta och tittade närmare på hunden insåg vi att hon var täckt av någon oljeliknande vätska och det var väl denna som SVED på huden och fick hunden att bete sig så märkligt.

Vid en titt ner i bäcken såg vi att det flöt just olja (eller i alla fall något snarlikt) och då fick vi väldigt brått hem för en ordentlig hundtvätt kan jag lova.

Tvätten hjälpte helt och hållet och Ketty fick inga men av händelsen, kanske för att hennes mycket tjocka päls ändå skyddade ganska mycket.

Men att hälla ut olja i en bäck där barn ofta leker och folk går med sina hundar är naturligtvis vansinne och kunde ha gått riktigt illa.

Tillbakablickar: var tog taxen vägen?

Denna annons på de underbart söta taxarna fick mig att tänka tillbaka på min uppväxt då det var otroligt vanligt med taxar, framför allt de långhåriga.

Har ni tänkt på att man nästan aldrig ser dom nu för tiden?

De har väl blivit utkonkurrerade av exempelvis chihuahuor och amstaffar- 2 mycket vanliga raser i Malmö-regionen i alla fall varav den sistnämnda rasen var fullständigt okänd när jag var barn.

För egen del tycker jag att de korthåriga taxarna är otroligt fina men tyvärr har väl taxar över lag fått lite stämpeln ”tant-hund” vilket egentligen är mycket konstigt eftersom de snarare är jakt-hundar än något annat.

Men eftersom det mest var äldre damer som gick och drog på dessa på stadens gator så var det kanske inte så konstigt ändå att man tänkte att detta var en knähund och inget annat?