Läste nyligen på en vuxenblogg att skribenten både retade sig och liksom inte kunde förståååå varför vissa människor är så intresserade av vad saker och ting kostar och/ eller hur vissa har råd att köpa vad det nu må vara.

Det är inte första gången jag möts av detta oförstående och enligt min erfarenhet är det mest människor (främst yngre) som antingen inte vill kännas vid/ erkänna att de har det gott ställt/ är otroligt ekonomiskt bortskämda av exempelvis föräldrar eller så är de så naiva/ lever i en totalt skyddad verkstad så att de faktiskt inte FÖRSTÅR hur bra de har det och som därför tycker det är så konstigt och irriterande.

Nej, ”gemene man” kan oftast inte prioritera att casha en häst för 150.000, en bil för det dubbla (utan banklån), att handla ryttar och hästutrustning för tusentals kronor så gott som varje månad osv….

JAG tycker inte alls att det är konstigt att ”man” undrar vad saker och ting kostar- det gör jag ständigt.

Frågar man inget får man inget veta och om jag undrar vad saker kostar är det oftast för att jag antingen ska eller vill köpa något liknande någon gång/ om jag har råd eller för att jag är något så enkelt som NYFIKEN :).

Och varför har det blivit så fult att fråga om just priser/ pengar?

Förr hette det att man aldrig skulle fråga en dam om hennes ålder 🙂 men nu får man inte fråga vad saker kostar utan att det ses som fult eller snokande av vissa?!?!?

SKÄMS man för att man har råda att köpa X eller vad är det frågan om? Varför detta hemlighetsmakeri?

Jag har själv växt upp med arbetarklass-bakgrund och fick inte ens börja rida förrän jag var nästan 15 år gammal.

Mina första ridstövlar var morsans gummistövlar som redan då säkert hade 10 år på nacken.

Den första hästen köptes genom att jag sparade 10.000:– och tog ett banklån (mina föräldrar gick i borgen för lånet) på 20.000:–.

När jag började studera på högskola fick jag ta studielån, den första bilen kostade runt 4.000:– och de första åren efter att jag flyttade hemifrån bodde jag i en etta med kokvrå. Och så vidare…

Så jag har verkligen inte fått något gratis och när/ om jag velat köpa något har det oftast varit efter sparande, extrajobb eller genom att jag fått försaka något.

Har man haft en helt annan uppväxt kanske man som sagt (och enligt mig naivt) inte förstår hur det kan vara så intressant för andra att veta vad X kostade eller hur Y har haft råd att köpa Z men jag förstår det absolut.

Det är lite lustigt det där….

Jag kan ibland ”försäga” mig och liksom mena att jag nästan aldrig UNNAR MIG något ”eftersom nästan alla mina pengar går till hästen”.

Sedan hör jag själv hur dumt det låter för nog tusan är en sådan dyr livsstil något man unnar sig :)?!?!?!

Idag skulle jag vilja ta tillfället i akt att tacka alla vänner och bekanta, arbetskamrater, blogg och facebookläsare med flera för ert enorma engagemang sedan jag förlorade Kreon.

Era kommentarer har hjälpt mycket ska ni veta och att bara kunna skriva av sig har underlättat.

Jag kan inte ens räkna de otaliga tips på annonser, uppfödare, hemsidor med mera som jag fått under jakten på min nya häst, responsen har varit överväldigande och jag har inte kunnat följa upp ens hälften av förslagen- då hade jag fått ägna mig åt detta dygnet runt i flera månader tror jag :).

Till slut blev det ju som jag hoppades- att jag hittade en häst genom kontakter vilket jag tycker känns tryggare än att köpa en vilt främmande häst som ingen vet det minsta om (fast är det ens möjligt i alla-känner-alla-i hästvärlden?).

Ett speciellt tack vill jag också rikta till min ”expert-panel” bestående av de kunniga dressyrkvinnorna Lena B, Hedwiginnan, Liv och sist men inte minst AnnH som ju var den som ”fann” hästen.

Denna kvartett har jag antastat med ständiga och otaliga mail och sms med frågan ”den här då???” och ”kan det va´nåt” och de har fått titta igenom gud vet hur många filmer av tveksam kvalité å mina vägnar. Att ni bara orkat engagera er som ni har gjort ger er en stor guldstjärna i min bok!