Vad väcker TIGERN i dig :=)?

Minns ni tv-reklamen för någon sorts frukostflingor som skulle ”väcka tigern i dig”?

För egen del vet jag vad som väcker tigern, eller snarare TIGRINNAN inom mig och så har det alltid varit; mina djur!

Man kan tycker preciiis (nåja….) vad man vill om mig som person men gud nåde den som kritiserar mig som hund/hästägare eller ännu värre….har något negativt att säga om mitt djur. Skulle ett verkligt eller verbalt hårstrå krökas på tex Archie eller Soya blir det synd och syndaren :=)!

Och detta är ett mycket vanligt fenomen bland djurägare har jag märkt. Man är som sagt som en tigrinna som försvarar sin avkomma med verkliga eller verbala klor och det ska ibland inte mycket till förrän man tänder ”på alla fyra”.

Själv har jag varit medveten om detta fenomen för egen del i många år.

Något av det värsta som hänt i den vägen (och som jag berättat om i ett tidgare inlägg) var då en tidigare inackorderad sade att h*n inte skulle kvällsfodra Archie tillsammans med övriga hästar på schemat eftersom jag var en idiot….typ (vi hade haft en kontrovers om en…enligt mig…bagatell).

När jag frågade om personen verkligen avsåg att låta ett oskyldigt djur ”lida” (läs: bli utan foder) för att jag var dum så bekräftades detta: ”ja, det är ju synd om Archie som har en sådan ägare som dig” blev svaret ungefär.

Sådant är näst intill oförlåtligt i min värld!

För ett tag sedan fick jag uppleva att till och med snälla maken har en tiger inom sig! En mer förälskad/besatt hundägare går knappast att finna och när nu en person dristade sig till att fälla negativa omdömen om hundar i allmänhet och Soya lite så där ”när vi ändå pratar om hundar” så vaknade hans rovdjursinstinkt!

Den ilska maken arbetade upp mot kommentargivaren var inte nådig och det kommer nog att dröja länge innan han smält det som sades. Han är inte en lika luttrad djurägare som undertecknad men han lär sig säkert vad det lider….

En annan intressant debatt har startat (om hundar och back-on-track)…

Jag som är en flitig internet-läsare har nu åter hittat ett intressant ämne att fundera över:

http://www.skk.se/ovrigt/hundvast20090414.htm

Tydligen är det alltså så att ”back-on-track-täcken” till HUND klassas som doping?!?!? Karensen är 14 dagar.

Flera debatter har redan blossat upp på nätet:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=965581

http://www.vinthund.net/forum/index.php/topic,6561.msg53853/topicseen.html#msg53853

Man ifrågasätter bland annat, och fullständigt logiskt enligt mig, HUR man ska kunna kontrollera om en hund haft på sig denna form av täcke innan tävling?

Varför skapa regler som är oerhört svåra/ omöjliga att kontrollera att de efterlevs?

Frågan är om back-on-track-produkter för HÄST också kommer att gå samma öde till mötes snart/någon gång?

Ni som har koll på produkterna har väl noterat att det snart finns ett back-on-track-”plagg” till i princip varenda kroppsdel för både hästar och människor.

Själv har jag paddar med kardborreband till Archie som jag använder som stallbandage till frambenen ibland och i förebyggande syfte efter lite mer ansträngande ridning. Skulle absolut klara mig utan dessa om det blev klassat som doping och kan inte påstå att jag märker någon skillnad mot ”traditionella” stallbandage men det känns ändå som väldigt överdrivet om det blev förbjudet.

Det finns en sysselsättning för alla (minsann)!

Jag har länge skojat om att det vore trevligt och bra om Soya kunde göra lite nytta när hon är med mig i stallet och inte bara sno Archies morötter, äta hästbajs och jaga småfåglar.

Och härom dagen såg jag ljuset!

Nu vet jag vad Soya kan förtjäna sitt levebröd på!

Tryffelhundar har ni säkert hört talas om men tyvärr har vi ingen tryffel vid stallet och dessutom är det markägaren som äger tryffeln så där hade vi inte haft något att hämta.

Men en benskyddshund….det har ni aldrig hört talas om tidigare va?

I närheten av där jag och maken bor finns det en nerlagd järnväg och många ryttare utnyttjar banvallen till att rida på. Jag vet inte hur slarviga dessa ryttare är för den mängd boots, senskydd och bakbensstrykkappor som Soya kommit släpandes på tycks oändlig.

Och när Soya följde med till hagen med mina hästar häromdagen insåg jag hennes kall!

Vi hann inte mer än komma fram till gossarnas hage förrän Soya flög in i den och kom utrusande med en av Birks boots som vi varit av med ett tag (den har väl legat nertryckt i gyttjan).

Så nu kan man hyra Soya om man har blivit av med något under sin ritt så kommer ”Birgittas benskyddspatrull” och letar upp föremålet. Tyvärr tror jag inte att det är så mycket pengar i affärsidén dock, Birks boots kostade tex 29:– paret i Ullared :=)!

Fanatiker är vi allihopa :=)!

I ett av förra (eller var det förr-förra?) veckans blogginlägg var jag inne på att ”vanliga, normala människor utan djur” kan ha lite svårt att förstå de av oss som kan lägga så mycket tid, pengar, engagemang, you name it på våra älsklingar.

Om man någon gång känner sig lite udda kan man dock trösta sig med att det inte bara är hästmänniskor som ibland kan ses som lite besatta/ fanatiska: det gäller säkert de flesta som har olika hobbys/specialintressen.

Min man har ett stort flyghistoriskt intresse och innan VI träffades hade jag ingen aning om hur utbrett detta tydligen är (bland karlar framför allt). Det ordnas olika träffar, det finns diskussionsforum på nätet (FLYGHYSTERIKERNA kallar min man dom- det säger väl en del :=)), man kan prenumerera på tidningar, årsböcker osv och det finns flera bloggar som handlar om flyghistoria.

Hur stort som helst…Redan då jag var hundägare ”första vändan” för 20 år sedan blev jag snabbt varse hur mycket av det man möter inom ”hästeriet” som även finns bland hundägarna.

Jag bodde vid denna tid i ett höghusområde i vars närhet det finns en mycket stor park = väldigt många hundägare att studera och interagera med.

Bland hundägarna fanns det ”självutnämna ordningspoliser” liksom dito EXPERTER, det fanns hundägare man såg upp till, de man snackade skit om, vissa hundar och raser sågs som finare/bättre än andra osv osv.

Jag minns än idag Bernard, självutnämnd hundpsykolog och expert som hade åsikter om ALLT. Själv hade han en hund (stor blandras) som han hade lärt att klättra över flera meter höga stängsel vilket jag aldrig sett någon hund göra varken förr eller senare :=).

En av mina arbetskamrater har en chihuahua. För ett tag sedan skulle hon visa mig en bild kring något som hade med denna ras att göra och gick då in på ett chihuahua-forum som fick mig att brista ut i skratt och säga ”Ja, herregud…NI är ju lika knäppa som VI” (läs: hästmänniskorna).

På detta forum diskuterade VUXNA människor olika out-fits man kunde klä sina hundar i, olika trick de hade lärt hunden, det berättades korta anekdoter om de små liven osv.

För VISSA icke-hundägare skulle nog dessa diskussioner/berättelser framstå som rena LARVET men för hundägarna var det på fullaste allvar liksom när vi hästägare kan diskutera olika foder och analyser för våra hästar i veckovis samtidigt som vi själva kan käka snabbmat 5 dagar i veckan och leva hur ohälsosamt som helst :=).

Och btw: självklart finns det även vinthundsforum, whippetforum, trettioelva bloggar och denna ras osv :=)! Fråga mig….jag läser dagligen :=)!

Nu har jag ändrat min hästförsäkring!

Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:

”På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.

Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning.”

Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).

Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.

För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.

Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).

Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:– per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.

Att få ytterligare 30.000:– från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:– extra som detta kostar per år.

Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.

För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:–/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.

Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.

Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.

Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).

Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett ”milt njurstensanfall” som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).

Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.

Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!

Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.

Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.

Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur ”startboxen” så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva ”springandet” hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville ”stanna och lukta på blommorna” heeela tiden :=).

När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa…..ingenting……

Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång….när nu det blir!

Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte ”till det” lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).

Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag ”bara” rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.

Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!

Vad ska man skriva om i en blogg (mail från en läsare)

Idag har jag fått ett intressant mail med anledning av gårdagens inlägg som handlade om när/om man skulle ”ingripa” om man såg exempelvis ”ojuste ridning”.

Här kommer mailet och nedan min kommentar:

”Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett ”fel” sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?”

Ja, du….

Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.

Men jag förstår absolut din ”point”.

Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att ”hålla tungan rätt i mun” ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.

Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).

Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag ”hänger ut” dom.

Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.

Jag berättar ibland historier (oftast kallade ”tillbakablickar”) som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).

Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.

Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).

(När) ska man ingripa?

Som läsare av andras hästbloggar kom jag härom dagen i kontakt med en ”delikat” frågeställning.

Bloggskribenten beskrev i sin blogg hur hon hade bevittnat hur en annan inackorderad hade ridit sin häst på ett inte så trevligt och väldigt bryskt vis. Enligt skribenten hade det förekommit både skrik och mer handgripligheter och hästen hade varit genomsvettig och löddrig redan innan skribenten inte ville vara kvar och bevittna det fortsatta eländet.

Skribentens fråga var hur man ska förhålla sig till när man ser saker enligt ovan och det kan man ju verkligen fråga sig.

Efter att ha tänkt på detta ett tag anser JAG att det ”helt enkelt” (knappast….) måste bli ens SAMVETE/ vad man kan leva med som avgör när/ om man ingriper då ju ridning och över huvudtaget hantering av hästar är något väldigt subjektivt.

Det som jag skulle anse vara ”aldeles för hårda tag” tycker någon annan är OK och vice versa. Det finns hästägare som anser att alla former av sporrar är ett otyg som borde förbjudas, personligen har jag inget emot detta hjälpmedel och ser inte annat än att sporren aldrig blir skarpare än den fot den sitter på = även en ”snäll” sporre kan skada hästen liksom en till synes mycket skarp sporre inte alls behöver göra det.

Någon tycker att spö är lika med misshandel, andra tycker att det är helt ok beroende på hur hårt man piskar till hästen, i vilket syfte och på vilken kroppsdel (de flesta skulle nog säga att det är långt mer fel att piska en häst i huvudet än på baken tex).

Så med andra ord finns det inget givet facit eller exakta regler för ”när en ryttare har gått för långt” eller när man bör ingripa som åskådare om/när man ser något som man tycker är fel.

Tyvärr handlar det i vissa fall också om ren FEGHET, man tycker absolut att något är fel men vågar inte säga ifrån av rädsla för att stöta sig med ryttaren/ att bli utfrusen/whatever.

Jag har själv i ett tidigare blogginlägg berättat om då jag lät en mycket namnkunnig ryttare straffa min dåvarande häst aldeles för hårt. Dels var jag faktiskt ”i chock” och reagerade inte fullt ut förrän efteråt (och då var det så dags) och dels så var jag på ett plan ”rädd” för denna person som kunde visa upp extremt obehagliga sidor och till vilken jag stod i ett visst beroendeförhållande till. Jag hade dessutom sett andra människor råka ut för denna persons vrede och utbrott och är man ung och inte har det skinn på näsan som jag ändå skaffat mig genom åren så är det kanske inte så lätt att öppna munnen. Det är mitt försvar i alla fall och jag har än idag dåligt samvete för det som hände. Idag finns det inte på världskartan att någon hade fått behandla Archie på detta vis.

Så som sagt; när och om man ska ingripa om man ser ”otrevlig ridning” måste tyvärr ankomma på var och en att avgöra. Som med det mesta i livet är inget svart eller vitt. För MIG är det viktigaste att jag kan leva med mig själv efteråt även om min ibland aldeles för öppna mun har gjort att det jag yppat inte alltid mottagits med pukor och trupeter.

Vad ÄR whippets för hundar egentligen :=)!

Soyas uppfödare har också en blogg och idag när jag kollade den

http://pm.webblogg.se/

så fick jag mig ett gott skratt.

Titta på den översta bilden där en tjej håller….hur många är det egentligen…minst 12 i alla fall…whippets i koppel!

Jag tycker att den bilden verkligen illustrerar rasen whippet.

Min egen teori är nämligen att man skulle kunna ta 20 vilt främmande whippets och släppa in dom i ett vardagsrum varpå alla 20 hade trängt ihop sig i soffan och eventuell fåtölj och somnat.

Hade man däremot föst ihop 20 vilt främmande….säg….schäfrar eller rottweiler så hade minst 10 av dom börjat bråka eller i vart fall gnabbas direkt.

Fördomar? Kanske det :=)……

Nytagna bilder på Archie

Prick efterfrågade nytagna bilder på den lille svarte eftersom jag ju påstår att han numera är så slank och fin och dessutom har loosat sin jättehingsthals.
Lina har som vanligt varit framme med kameran och det tackar jag för.
Om man vet hur svårt det är att få gossen att inte käka upp fotoapparaten under dessa övningar så beundrar man fotografens tålamod ännu mer :=).