Månadsarkiv: augusti 2009

Skrivet

Min grisliga…jag menar GRÄSLIGA hund!

Tänker ni också ibland/ ofta tanken ”Vad gör man inte för sina djur”?

Och att otack ibland/ ofta är världens lön är väl inte heller någon nyhet?

Förra vecka då jag skulle handla mat till maken och mig hittade jag 2 rejäla paket med färska GRISKNORRAR i kyldisken! Kilopriset låg på 20-30 kronor och eftersom jag ville minnas att jag läst att denna gris-del är en delikatess för hundar så tvekade jag inte utan köpte båda paketen (sammanlagt ca 12 knorrar).

Väl hemma insåg jag att jag inte visste hur man lämpligast tillagar dessa svansar så jag kastade mig över internet och sände ut frågan i cyberrymden. Frågade på både ett vinthundsforum och Bukefalos och trodde att jag skulle översvämmas av svar omgående- så tycker jag nog att det brukar vara vad man än frågar om.

Efter mycket om och men kom det några futtiga svar och de flesta gjorde mig inte så mycket klokare. Någon tyckte att jag kunde torka grisknorrarna i pannrummet i några dagar (!) men att hänga rått kött där, och framför allt nu i sommarhettan, tyckte jag inte lät som en särskilt god idé (och maken hade nog kreverat….han är inte så ”härdad” som djurägare än).

Till slut skrev en läsare att jag kunde koka eländet och eftersom det lät som det enklaste sättet så var det precis så jag gjorde!

Medan jag hade väntat på svar från olika insatta hundägare passade jag på att googla på ”grisknorrar” och det jag kunde konstatera var att de i torkad form verkligen betraktas som något av det godaste en hund kan stoppa i gapet så jag hyste väldiga förväntningar på mitt stor-kok. Jag menar…torkat eller kokt…hur stor skillnad kan min asätare tycka att det är?

När knorrarna väl var kokta såg jag med barnslig glädje fram emot hur Soya skulle anfalla mig och grytan i ett försök att slita åt sig så många knorrar som möjligt så när hon bara nosade på den framlagda knorren och sedan vände på klacken och gick iväg trodde jag att jag skulle slänga både kastrull och knorrar på henne!!!!

Tur för den lilla vesslan så kom hon efter ett tag på bättre tankar och började tveksamt slicka på köttet. Och se där….efter ytterligare tveksamheter åt hon upp hela knorren och det var som sagt bäst för henne själv det (det var kanske det hon förstod av min mordlystna blick???)!

Numera är alla knorrarna uppätna men det kommer nog att dröja innan jag engagerar mig i kulinariska färdigheter vad gäller hunden! ”Det finns ett skäl till att torrfodret uppfatts” ska jag skadeglatt meddela om hon skulle drista sig till att efterfråga något annat från köttdisken!

Skrivet

Brun, brunare, Archie eller ska jag en få en fjording i framtiden?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet ”föll” för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som ”den lille svarte” (i passet står han som mörkbrun men enligt ”de som kan” räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm…) bilder. De konstiga ”mönster” man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen….
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?

Skrivet

Morot och piska

Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!

Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.

Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet….).

En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!

När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:

”Oj vad sakta det går…ja, väldigt sakta….oj, oj så långsamt, sakta var det ja….hmmm varför går det inte fortare….saaaaakta” och så vidare och så vidare.

IDAG rider jag så här:

”Oj vad sakta det går” PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. ”SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen”.

Förstår ni skillnaden?

Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta ”hundra år” innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.

Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.

Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie ”handgripligen” (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.

Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer ”i onödan” utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.

Skrivet

Alternativa karriärmöjligheter (eller inte???)- även för mig!

För Soyas räkning har jag sedan tidigare funnit olika arbetsområden där hon troligen hade gjort succé. Hon hade säkert klarat av både knarkspanande, strykkappsletande och likgrävande med glans om hon någon gång hade tvingats lämna det behagliga drönarliv hon lever.

Och nu när jag själv varit ledig några veckor har tanken slagit mig att även jag hade kunnat byta karriär om jag hade velat, fast ärligt talat trivs jag för bra med mitt nuvarande arbete för det.

Och när jag tänkte på vilka jobb som hade passat mig ypperligt så insåg jag att det fanns ännu fler arbeten där jag hade varit ett totalt fiasko minst sagt.

För att börja med den sistnämna kategorin så hade jag nog aldrig kunnat arbeta som:

Hantverkare:
En mer ohändig person går tyvärr inte att finna även om jag verkligen skulle önska motsatsen. Jag är sååå avundsjuk på de som, om inte bygger ett helt hus så i vart fall snickrar ihop en egen stallåda eller åtminstone en sadelhängare men själv är jag som sagt både ohändig och trögfattad så som hantverkare hade jag varit helt värdelös. Det är knappt jag reder ut IKEAS ihopsättningsbroschyrer, så illa är det!

Försäljare:
Lika mycket som jag avskyr när någon försöker truga på mig något jag inte vill ha lika ovillig hade jag varit att utsätta (ansätta) någon annan för samma behandling. Hade jag varit försäljare hade jag diskret frågat ”vill du köpa den här tumskruvsåtdragaren” och så fort presumtiv köpare hade avböjt hade jag omedelbart gett upp. Helt fel försäljningsteknik med andra ord!

Körskolelärare:
Jag antar att man om man vill lära andra att köra bil bör leva som man lär så redan på detta skulle min karriär stupa. För jag kan aldrig tänka mig att en lärare bör sitta och svära över andra bilister, tuta på dom, överskrida hastighetsbegränsningarna och uppfinna egna trafkregler, eller?

Flygvärdinna:
Om jag hade tvingats att ställa frågan ”Kaffe? Te?” trettiosjutusen gånger per arbetspass tror jag att jag hade blivit tokig så även detta yrke går bort.

Veckotidningsskribent:
En av mina mindre bra egenskaper är att jag, delvis på grund av nedsatt syn på mitt ena öga, har jättesvårt för att känna igen folk jag möter. Jag skulle näst intill kunna gå förbi min egen mor (mycket lik mig för övrigt) på stan utan att reagera så hur jag skulle hitta några kändisar att skriva om vete tusan. Och skulle jag mot förmodan få jobb på en veckotidning så skulle jag aldrig någonsin våga yppa detta för en endaste själ av rädsla för att skämmas ihjäl. Jag menar…..vem skulle frivilligt erkänna att man sitter och diktar ihop text som man sedan vill hävda utgör en sanning?

Fotograf/ filmare:
Om jag hade arbetat som filmare skulle man nog snarare kalla det FUMLARE. Till att börja med lyckas jag aldrig få med mig kameran någonstans och när jag väl har den med så glömmer jag att använda den. Eller så tar batteriet slut eller så blir korten/filmen väldigt….hmmm….märkliga!

Nåja…som synes finns det en hel del ykeskategorier där jag hade blivit diskvalificerad utan större diskussioner men däremot har jag faktiskt funnit 3 arbeten där jag hade passat som handen i handsken!

Solfångare:
Jag har alltid haft en oerhörd tur med vädret och säkert 9 av 10 semestrar har tillbringats med strålande solsken oavsett vart jag rest. Jag kan inte räkna de gånger (hundratals) då jag har ridit ut i härligt väder och då det kommit världens störtskurar, orkaner och dylikt ungefär 1½ minut efter att jag lett in hästen i stallet. Samma sak med mina hästars hagtider! Jag brukar nästan alltid ha hagtid fram till klockan 12.00 och de gånger regnet vräkt ner klockan 12.05 eller senast 12.10 (men ALDRIG 11.55) är också de oräkneliga. Med andra ord är jag en riktig solmagnet! En fd stallkamrat hade en teori om att det var min GLORIA som drog solstrålarna till sig (detta sade han dock med en något ironisk ton…jag undrar än idag varför….) .

Chef på GEKÅS marknadsföringsavdelning:
Det finns nog ingen som kan strö så många superlativ över GEKÅS/Ullared som undertecknad och eftersom jag dessutom menar varje ord hade denna post varit som klippt och skuren för mig!

Mäklarutbildare:
Framför allt mäklare som säljer hästgårdar tycks ohyggligt okunniga och ovetande om vad man som köpare av dessa objekt vill se och läsa om i deras annonser. Jag skulle kunna lära dom att fotografera stall, hagar och eventuella ridbanor från alla håll och kanter och skippa bilder på rapsfält, blommande äppelträd och sovande katter på gårdsplanen. Mäklarna skulle också informeras om att de bör ta reda på om det finns intilliggande ridhus i förhållande till gården, hur gödselhanteringen är ordnad samt om stallet är godkänt vad gäller olika mått, takhöjd osv.

Vad säger ni…har jag en framtid i dessa yrken eller bör jag likt skomakaren bli vid min läst?

Skrivet

Veckan som gått

Jaha, så var då mina 4 semesterveckor slut och det är bara att konstatera att en månad går hur snabbt som helst (särskilt när man inte vill det. När Archie hade fång kröööööp dagarna fram).

Jag kan inte minnas när jag senast hade just 4 sammanhängande veckors ledighet, jag brukar vanligtivs dela upp veckorna annorlunda, men det har varit jätteskönt på alla vis och jag tycker att jag har hunnit med massor av roligheter för både makens och min del liksom vad gäller djuren.

Under den gångna veckan var Archie och jag som vanligt hos Ebba och träningen gick mycket bra. Våra skänkelvikningar artar sig även om jag aldrig trodde att detta skulle bli ett sådant jätteprojekt när vi började våra sidvärtsförflyttningar för långt mer än 1 år sedan.

Även med bytena går det bättre och bättre och nu byter Archie så gott som på hjälpen åt båda hållen och oavsett var jag gör bytet. Hans tråkiga bakutsparkar när man byter från vänster till höger har tack och lov HELT försvunnit och det känns skönt.
Vi är nu inne i fasen ”jag kan byta när jag vill och försök inte att hindra mig” om jag gör för många försök under en träning, då blir Archie uppeldad och ska mer eller mindre byta heeeela tiden. Det kan vara lite svårt att parera men jag tror att även detta är en övergående fas som inte oroar mig så mycket (må jag inte få äta upp dessa ord :=)).

I lördags återkom Archies bästis Birk från en månads retreat på annan ort och att de är (var????) just bästisar kunde inte anas vid första hagutsläppet.

Gossarna (kanske någon sådan där ”kärv manlighetsattityd”????) skänkte knappt varandra en blick utan gick bara ut i hagen åt var sitt håll. Hmm???

Själv kunde jag, då jag gick ner med gossarna till hagen konstatera att jag ibland verkligen bara är uppfylld av MINA djur. Det var nämligen först då jag insåg att Birk och Seraching har exakt samma färg (brunskimmlar); inte undra på att Archie fattade sådant tycke för Corres travar-dam.

Så här ser hon ut: Seraching Shadows!

Jag är annars väldigt glad att Archie fann sig så väl i hagen ensam utan Birk i somras för även om jag inte vill att han ska gå utan hagsällskap permanent så är det väldigt mycket värt att han KAN göra det. Heron var jättesvår att lära att gå ensam och efter den segdragna träningen med en häst som sprang som en vettvilling i början är jag glad att Archie inte kräver hagvänner.

Eller så har det varit dessa rackare som har varit hagsällskap under sommaren?

Som synes vimlar det av kaniner kring våra hagar och till och med Soya har blivit blasé och orkar ibland inte jaga dom….. ….vilket framgår av denna bild där hon ligger och väntar på att jag ska fixa färdigt utsläppet så att vi kan gå hem :=)!
För Soyas del har det varit en motionsrik vecka med bland annat 2 uteritter tillsammans med Archie samt en LC-träning i Tolånga utanför Sjöbo i söndags. På träningen sprang Soya 2 mycket fina lopp och hon verkar fortsatt mycket (för att använda ett MILT utryck) intresserad av att springa efter trasan.

Veckan avslutades med med en hundträff på Jägersros hundrastplats och denna gången dök hela 10 (!!!!) hundar upp vilket var jättekul.

För Soyas del är det nyttigt med dessa sammankomster eftersom hon till vardags inte umgås med så många hundar. Hon är ju dessutom väldigt försiktig av sig i kynnet och vågar inte riktigt ”ta för sig” eller säga ifrån på skarpen om någon besvärar henne men redan igår tyckte jag att hon hade morskat upp sig sedan föregående träff.

Kenzo, Soyas självutnämnde pojkvän fick sig ett par åthutningar när han blev för närgången medan hon vid föregående träff mest såg allmänt lidande ut när han höll på med sina sexlekar :=)!

Skrivet

Back on hack!

Hmmm…heter det hack även på engelska tro? Skitsamma- det blev en rimmande rubrik i alla fall!

Härom dagen fick jag för mig att återinviga mitt ponnyhack som slumrat i stallskåpet i mer än 3 år (ser exakt ut som det på bilden ovan).

När jag ägde tungfels-Décima red jag ofta på hacket det sista året eftersom hon med denna betsling, till skillnad mot då jag red på träns och kandar, gick så bra som bara tänkas kan.

Jag kunde rida avancerad dressyr, hoppa, rida ut, tömköra och longera på hacket och förutom att hästen alltså gick magnifikt så slapp jag ser den vidriga rosa slipsen dingla ur hennes mun.

Nu tyckte jag att det kunde vara dags att även Archie fick stifta bekantskap med detta styrmedel, det är ju aldrig fel att byta betsling då och då och skulle han någon gång få något sår i munnen eller dylikt är det ju verkligen ypperligt om han fungerar på hack.

Och det gjorde han utan tvekan…fungerade på hacket alltså!

Min duktiga häst traskade glatt ut i naturen med Soya i släptåg och vi kunde till och med galoppera långa stäckor med hur fin känsla som helst.

Jag har nu ridit ut med hacket 2 gånger denna veckan och det har fungerat helt problemfritt så när det är dags för Lina att skritta ut på måndag kommer jag att gömma undan tränset :=).Fast kunde hon rida ut på Décima i galoppsadel och ponnyhack som 13 åring så ska hon nog 18 år gammal reda ut snälle Archie också :=).

Skrivet

Följ med på en ridtur!

Inspirerad av morgonens fotosession tog jag faktiskt med kameran även då jag red ut med mina älsklingar i eftermiddags!


Söta svanungar!

Vi rider på den skånska stäppen :=)!
Björnbär en masse! Förra året red Lena och jag förbi dessa buskar massor av gånger och de var alltid översållade av bär. Jag hade någon idé om att jag hade förätit mig på björnbär och brydde mig inte om bären tills en arbetskamrat bjöd på björnbärspaj och jag insåg hur gott det var. DÅ körde jag med bil till björnbärsstället i full karriär men DÅ var givetvis vartenda bär plockat! Lika gott åt mig kan man tycka men jag hoppas på bättre tur i år.
Så här nära Archie går Soya OFTA. Inget säkerhetsavstånd med andra ord men jag litar faktiskt på honom till 100%. Det är alltså gossens yviga svans ni skymtar längst till höger i bild :=).

Varje gång Archie ska gå över denna bro är han lika misstänksam och de första gångerna krävdes det MYCKET övertalning innan han satte hovarna på det dunkande träunderlaget.
Observera bajshögen! Den prodcerade Archie i rena förskräckelsen vid föregående uteritt 2 dagar tidigare, han som i princip aldrig bajsar när man rider. Idag lämnades dock inget visitkort!


Vacker vy!

Även här ser skörden ut att arta sig väl!

Nu ska vi strax galoppera en längre sträcka!

Här gäller det att verkligen hålla tungan rätt i mun och titta NOGA efter bilar innan vi traskar över. Soya har tack och lov stor respekt för bilar och verkar till 100 % fatta att man ska akta sig för allt på 4 hjul men det gäller ändå att vara helskärpt!
På hemväg. Lite skritt på asfalt är nyttigt!

Skrivet

Följ med på en promenad!

Som den trogne bloggläsaren kanske har noterat är jag ingen fotograf precis. Jag får nästan aldrig kameran med mig någonstans och när jag väl får det, tja…då glömmer jag ändå att ta några kort.

Ofta när jag och maken är ute och går med Soya kommenterar vi i hur vackra omgivningar vi bor och idag, i skördetider och när luften yr av halmpartiklar, kom jag faktiskt ihåg både kamera och fotografering!

Nedanstående bildserier visar ett av våra vanligaste promenadstråk:

Vi bor som tidigare nämnts utmed väg 108 och om man går över den så kommer man in på denna grusväg. Här bor 2 äldre hushåll med var sin hund och den ena är på detta kortet på väg mot oss.
Ja, här är hon, en av Soyas grannar. En äldre tik som inte orkar med några häftigare aktiviteter vilket Soya insett för länge sedan så de nöjer sig oftast bara med att nosa lite förstrött på varandra.

Vägen svänger här ner mot ett nedlagt järnvägsspår och detta används inte bara av mig och Soya utan även av olika ryttare. Det är här Soya har funnit merparten av sina troféer i form av boots och strykkappor.

Om Soya har tur dyker det här ibland upp en kanin som hon kan jaga i några kilometer. Nog för att det heter ”trägen vinner” men jag kan ändå inte förstå att hon ids springa så långa sträckor för något som hon ändå aldrig är i närheten av att lyckas fånga.


En vacker vy…..

Och se där! Nu kom det ju en ryttare ridande bakom oss!


Fåglarna njuter i solskenet….


Nu börjar vi närma oss vår ”vändzon”, där vi vänder och går samma väg tillbaka hemåt.

På vintern och våren kan man välja att gå denna vägen hemåt i stället men som synes är det aldeles för igenvuxet just nu. Jag provade att gå där för någon vecka sedan och trodde nästan att Soya skulle drunkna i gräset :=).

Det ser ut att bli en bra skörd i år eller vad tror ni?