Månadsarkiv: november 2009

Skrivet

Sömn-statistik (hundinlägg)

Det är inte bara bloggskribenten som njuter av en tupplur i soffan. Jag har fått enorm konkurrens av Soya Sömntuta…

Änu en sov-älskare! Jag ser aldrig detta djur i någon annan position än ihoprullad och med slutna ögon men bara för jag dök upp med kameran för att föreviga slöfocken så öppnade den givetvis ögonen och låtsas se pigg ut. Skenet bedrar absolut!


Jag tycker att man mer eller mindre dagligen läser om att det forskas på alla möjliga och omöjliga ämnen i världen.

En del forskning ter sig otroligt meningslös och ibland också rent av självklar (”ny forskning visar att man kan gå upp i vikt av att äta för mycket”- nähä?!?!?) men eftersom detta verkar vara helt accepterat så tänkte jag lämna förslag på vad någon som inte har något bättre för sig kan forska i:

Hundar sovvanor i allmänhet och whippetars i synnerhet!

Jag har en teori om att just rasen whippet (även greyhound för all del) starkt bidrar till att höja statistiken vad gäller ”antal sovtimmar per dag” för hundar.

Om hundar av annan ras sover i genomsnitt 12 timmar/ dygn (min gissning) så tror jag att whippetar i allmänhet sover i alla fall 16-20 timmar.

Och när ni ändå är i forskartagen kan ni ju forska fram hur många timmar en tamkatt sover (fast det har säkert något snille redan undersökt misstänker jag) !

Med tanke på de slöa sov-bollar jag ständigt ser i stallet skulle jag tippa att även dessa djur har många sovtimmar per dygn på sitt samvete men ärligt talat…kan man klandra dom?

Att sova tillhör i alla fall för mig en av livets njutningar så om jag låter lite bitter över de lata whippetarna och deras lika slöa kattvänner så är det nog inget annat än ren avundsjuka!

Skrivet

Veckan som gått

Den gångna veckan har mer eller mindre varit en repris av den föregående, i alla fall häst och vädermässigt.

På hästfronten inte mycket nytt, dvs jag och Archie skrittar omkring på alla möjliga vis.

Som jag redan nämnde i ett inlägg i veckan så finns det faktiskt massor av sätt man kan variera skrittmotionen på och tur är väl det, annars hade både Archie och jag somnat av leda.

Vi tömkör inne och ute, skrittar inne och ute, skrittar kravlöst på lång tygel eller jobbar ”ordentligt” med både skolor och skänkelvikningar åt alla håll och kanter och vi varierar också betslingen från kandar till träns och hack.

Det enda vi inte ägnar oss åt är barbackaridning för där känner jag ändå att min gräns nås. ”Det finns ett skäl till att sadeln uppfanns” brukar jag säga när folk föreslår att man ska skumpa omkring på sin hästs ryggrad så detta är ingenting för mig även om Archie är både snäll och tämligen rund och ”ovass” att sitta på :=).

När jag tömkörde ute sist passade jag på att trava lite i ultrarapid, ungefär så som de som rider klassiskt brukar göra, ha ha. Obs! Det finns säkert de som rider ”klassiskt” som travar på annat vis men de filmer jag sett hittills brukar visa sömngångartrav där hästen näst intill släpar benen i marken (mina fördomar utifrån det jag SETT är som den vakne läsaren kan läsa mellan raderna ENORMA :=)).

Även Archie fick alltså börja med att trava på detta hemska vis vilket han säkert tyckte var skönt (noll ansträngning) men efter ett tag krävde jag att han skulle lyfta benen lite mer ”stunsigt”, inte som i passage för det behärskar han inte än men det är dit vi så småningom ska komma genom denna trav hade jag tänkt mig.

Samma skritt-träning kommer annars att fortsätta under veckan som kommer och sedan är det dags att börja trava lite mer.

På väderfronten finns inte heller något nytt att rapportera, jag börjar känna mig lika tjatig som det vidiga regn som förpestar min tillvaro mer eller mindre dagligen.

Trodde aldrig att jag skulle längta efter riktig kyla men det verkar vara det enda som kan stoppa regnet även om hagarna inte lär bli roliga om allt detta våta fryser på.

Trots att Archie redan är helklippt 2 gånger har han i veckan sett ut som en svart björn, i alla fall i mina ögon. De som aldrig klipper sina hästar fattar inte vad jag pratar om då han i deras ögon är hur korthårig som helst men jag håller alltså inte med.

I och med att jag bara har skrittat hittills har det gått an med den täta pälsen, särskilt som Archie aldrig skulle få för sig att rulla sig i våra vattensjuka hagar men jag ville ändå bli av med ”skiten”, om inte annat för att få en korrekt bild av gossens hull.

Ju tjockare/ längre päls desto fetare SER hästen ut och Archie har den sista veckan sett lite väl rund ut. Jag ville förvissa mig om att rondören endast var en synvilla skapad av pälsen och att Archie inte åter blivit tjock ”på riktigt” och därmed hamnar i riskzonen för ett nytt fånganfall.

Men efter en rejäl klippning kunde jag konstatera att hullet är som det ska, dvs lagom, så det var ju skönt.

Bara för att jag på frågan ”brukar du klippa benen” (ställd av en tjej i stallet härom dagen) svarade ”Nä…det brukar inte behövas…möjligen att jag klipper frambenen ner till knäna” så insåg jag vid denna tredje klippning att en benvaxning inte skulle gå att undvika om jag inte ville att det skulle se ut som om Archie hade 4 rattmuffar runt extremiteterna.

Som tur är står han alltid stilla som en staty var man än klipper, det är inte som med Décima som avskydde kroppsklipping i allmänhet och benklippning i synnerhet. Där fick man, med livet som insats försöka att klippa allt medan det steppades på stallgången och att klippa hennes rattmuffar (för de var man verkligen tvungen att skala bort annars såg hon inte klok ut….) tog nästan lika lång tid som resten av kroppen.

Archie är som sagt långt, långt snällare så honom klipper min sax på ”nolltid” vilket är tur då maskinen inte bara klipper som en slåttermaskin utan även låter som en sådan.

Ullaredbesöket i fredags renderade några trevliga köp som vanligt och både hemmet och Archies utrustning fick sig en liten ”upp-piffning”.

Nu myser jag med adventsljustakar i alla fönster vilket är det jag gillar bäst med julen nästan.

Julklappar slutade jag att bry mig om för länge sedan eftersom det var många år sedan som jag inte kunde köpa det jag vill ha/ behöver åt mig själv utan att behöva önska mig det som en present. Tja…med kniven mot strupen skulle jag ju kunna önska mig en ny bil tex (även om den jag har duger aldeles utmärkt) men det är ändå ingen som skulle ha råd at ge mig det så…

Julmat är för mig till 90 % att kategorisera som FRUKOST-PÅLÄGG och det är för mig en gåta hur man kan lägga så mycket pengar på att äta just pålägg.

Nä… själv skulle jag välja en god köttbit med sås och pommes frittes framför vilket dignande julbord som helst men smaken är ju bekant som baken…..delad!

Skrivet

Konservativa Birgitta goes wild and crazy!

Som den försiktiga och förändringsobenägna (oj vilket långt ord…19 bokstäver) person jag är tar det oftast lång tid för mig att anamma något nytt eller ett MODE.

När det gäller tex kläder kan jag först förfasas över hur gräsligt fult något är för att sedan, efter att ha sett andra bära plagget och vänja mig, själv köpa samma sak och tycka att det är snyggt.

Då strass-pannbanden dök upp tyckte jag att träns ska vara stilrena och utan detta bling-bling men ”när fan bli gammal blir han religiös” och JAG började efter ett tag tycka att utsmyckade pannband var helt ok.

Och när jag var i Ullared i fredags köpte jag äntligen det pannband jag sneglade på redan förra gången då till och med den ekonomiska Birgitta fick erkänna att TJUGO kronor för dessa var mer eller mindre gratis!

När jag väl kom till stallet och monterade på pannbandet på tränset (det sitter inte så snett som på bilden) så hände det som ibland händer efter ett Ullaredsköp; jag suckade och tänkte ”varför köpte jag inte ett till”! Suck….

Pannbanden fanns bara i brunt (därav det låga priset kanske) men även mitt kandar är brunt så nu har jag lagt in en beställning hos en stallkamrat som ska dit på onsdag :-)!

Skrivet

Ny lag som gäller hästpassen!

Läser i Ridsport att det 1 juli i år tydligen kommit en ny lag vad gäller hästpassen.

Hästägaren är enligt lagen ansvarig för att hästen har ett pass. Detta ska alltid finnas där hästen är, förutom när den flyttas mellan beteshagar, är ute på rid- eller körtur eller transporteras akut till veterinär. I de fallen behöver passet inte följa med hästen, men det ska kunna visas upp inom 3 timmar.

Skärpningen av lagen gör att den som har hand om hästen- hästhållaren- ska kunna visa upp passet omgående ifall en kontroll görs av länsstyrelsens inspektörer. Detta innebär att den ansvariga personen- hästhållaren- till exempel i ett inackorderingsstall ska ha tillgång till hästarnas pass.

Det är lagen om provtagning som reglerar hästpassen och den finns för att snabbt kunna vidta nödvändiga åtgärder vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Straffpåföljden för den som inte visar upp passet kan bli böter.

Av ovanstående följer att vi som har våra hästar inackorderade ska lämna vår hästs pass till stallägaren.

Hur många kände till detta?

Enligt den rundringning som Ridsport gjorde: i princip INGEN.

Jag hade faktiskt själv ingen aning och känner mig i ärlighetens namn inte allt för pigg på att lämna ifrån mig Archies pass.

Jag undrar hur många som kommer att bry sig om denna lag och min personliga gissning blir: INTE MÅNGA.

Vad tror ni?

Skrivet

Nytt Ullaredsbesök!

Trots att Soya inte är någon storkonsument av leksaker är det svårt att låta bli att köpa något när man kan få hur fina grejer som helst för en tia eller maximalt en tjuga :=).

Som synes är utbudet ganska stort och jag har köpt 2 fina koppel här sedan tidigare. Jag vägrar att köpa läderkoppel för 2-300 kronor i ”fina affären” när man här finner näst intill likvärdiga för 69 kronor. Så sällan som jag har Soya kopplad (ha ha) lär de hålla i en evighet:=).

 

Denna avdelning skulle nog Soya tillbringa all sin tid vid. Grisöron är favoritgodiset och det blir alltid några påsar med denna delikatess (hmmm….) när jag är i Ullared.

För 4:e gången i år var jag idag i Ullared och som vanligt flög timmarna iväg allt medan kundvagnen fylldes.

Denna gången handlade jag faktiskt ”bara” för 2700 kronor, mycket beroende på att det bara hade hunnit gå 2 månader sedan mitt senaste besök här.

Min fd hästskötare Petra som var initativtagare till just denna resa handlade långt mer och frågade redan innan vi satt i bilen på väg hem ”när ska vi åka nästa gång”.

Vi enades om att en resa i slutet av mars nästa år kan vara lämplig :=).

Idag köpte jag mest saker till hemmet eftersom det ju faktiskt finns gränser för hur mycket man kan köpa till både hunden och hästen även om mycket är ohyggligt billigt. Men man kan inte lagra hur många täcken som helst tex och jag lyckades denna gången att blunda när jag gick förbi just dessa :=).

Archie fick faktiskt bara nya stigbygelplattor för 15 kronor (som han säkert kommer att uppskatta jättemycket) och ett snyggt pannband för 20 kronor.

Själv köpte jag en stalljacka för 199 kronor och en ridväst för samma belopp. Mina favoritridbyxor som inköptes i våras för strax över 300 kronor var nu prissänkta till 249 kronor och jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ytterligare ett par :=).

Soya fick 3 leksaker, en hel del godis i olika former och en kloklippare som HON säkert kommer att uppskatta jättemycket.

Till hemmet köpte jag förutom de sedvanliga hygien och städartiklarna handdukar, en kastrull, lite badrums-tillbehör (matchande toalettborste, tandborstmugg och tvålpump), liiite julpynt (ljusslinga till en träd utanför vårt hus, en jättefin el-ljusstake och röda blockljus) och flera lampskärmar.

Till mina underbara (NOT!!!!) cykelturer i regn och mörker köpte jag ytterligare en pannlampa för 29 kronor (bra att ha i reserv tänkte jag), ett cykelsadel-överdrag i fårskinnsimitation för 20 kronor och en reflexväst som också kostade en tjuga.

”Vad är det som är så roligt med Ullared” frågade maken mig innan jag begav mig på shoppingen (han skulle inte gå in där ens under pistolhot) och jag försökte förklara att Ullared för mig är som en kombination av IKEA, Hööks, Hennes & Mauritz och ICA MAXI. Nästan allt som man finner i dessa affärer finner man även i Ullared men till långt billigare pris och samlat på ett ställe.

Jag har i princip aldrig varken tid eller ork att springa i affärer om jag verkligen inte måste ha något (som exempelvis mat) och de timmar som många av mina vänner lägger på att strosa runt på stan och kika runt i olika affärer lägger jag på annat (hästen och hunden framför allt).

Därför gillar jag Ullared där jag på några timmar kan avverka alla inköp som andra kan/ vill lägga dagar på i andra affärer.

Skrivet

En låååång presentation av undertecknad (på begäran)

Härom dagen fick jag ett mail från en nytillkommen bloggläsare, Vanja som ville veta lite mer om vem jag är.

Och bara för dig Vanja kommer här en lång utläggning om vem du har att göra med:

Som sidan tydligt markerar heter jag alltså Birgitta, är 43 år gammal och boende i Staffanstorp, en liten håla strax utanför Malmö.

Mitt ena efternamn, Manojlovic, som jag är född med härstammar från forna Jugoslavien varifrån mina föräldrar invandrade året innan jag föddes och det andra, Karlsson tog jag när jag gifte mig för lite mer än 3 år sedan.

Jag och mannen i mitt liv sedan lite mer än 7 år, Micke (säljare med stort flyghistoriskt intresse) bor i eget hus strax utanför Staffanstorp, annars har jag bott och arbetat i Malmö hela livet.

Med Micke och mig bor sedan snart 1 år tillbaka den svarta whippettiken Soya (som för att krångla till det egentligen heter Per-Mobile Zingy Beauty men även kallas för Pippi, Mimmi, Mishi och Kicki).

Min förkärlek till smeknamn brukar skapa viss förvirring IRL då folk kan få för sig att jag har flera hundar men jag lever verkligen efter devisen ”kärt barn har många namn” och ”kärt barn” är nog det minsta man kan säga om Soya. ”Total besatthet” är nog de ord som närmast kommer mina och makens känslor inför detta 14-kilos djur.

Soya är en så kallad omplaceringshund vilket i alla fall i vårt fall låter ”värre än det är” eftersom det verkligen aldrig varit det minsta lilla ”fel” på vår älskling.

Omplaceringen berodde helt enkelt på att den familj som först köpte Soya inte kunde ha kvar henne pga sjukdom och vi, som ville ha en vuxen hund kunde inte ha fått en bättre sådan.

Soya snabbspringare blir 2 år i januari och är köpt som en ren sällskapshund men har trots detta redan provat både lure coursing och att springa på hundkappbana. Planen är att tävla lite nästa år men det får bli i mån av tid. Intresse hos Soya saknas i varje fall inte, att springa på detta vis tycks vara något av det bästa hon vet.

Innan jag går över till den som den här sidan egentligen borde handla mest om, min häst så kan jag bara orda kort om mitt arbete.

Jag är sedan lite mer än 20 år socionom (auktoriserad sådan till och med) och har i många år arbetat med försörjningsstöd (det som gemene man fortfarande kallar för socialbidrag som det hette tidigare) på Rosengård, en av de tyngst belastade stadsdelarna i Malmö

Sedan 6 år arbetar jag i stället på Boendeenheten inom stadsdelen Södra Innerstaden och mina arbetsuppgifter består främst i tillsyn av lägenheter och gruppboende för bostadslösa personer som genom oss fått denna form av boende (lägenheterna hyrs av klienterna i andra hand medan stadsdelen står för kontraktet).

Jag har alltid trivts oerhört bra med mitt arbete som är både omväxlande och fritt och är mycket tacksam över detta.

För att återgå till häst-delen så äger jag idag en 6 årig valack efter Akribori-Bellini som heter Arcimboldo (efter en italiensk konstnär som levde på 1500-talet) men som kallas för Archie eller kort och gott Arch.

Archie är en näst intill svart valack (som blir fult brun på sommaren dock :=)) som är ca 167 cm hög.

Archie är enda avkomman till sin moder Bellisima som själv tävlade lite dressyr innan hon fick Archie.

Archie köpte jag i Borås-trakten när han var precis fyllda 3 (sommaren 2006) och min plan har hela tiden varit att ha honom som tävlingshäst i dressyr.

I dagsläget har vi redan fått över 30 placering varav de bästa resultaten har varit segrar i LA:1 och en 3:e placering i LA:4.

Jag tränar för Ebba von Essen på Hviderups Gods varje vecka och är oerhört nöjd med detta.

Innan jag köpte Archie hade jag ett fuxsto efter Zephyr-Rex. Décima, 170 cm, ägde jag i ca 8 år och sålde då hennes tungfel gjorde att vi aldrig riktigt ”fick till det” i medelsvår dressyr. På denna nivå fick vi bara 2 placeringar men sammanlagt blev det nog ett 50-tal placeringar på lägre nivå, framför allt i LA.

Décima köpte jag som 3 åring och hon skulle idag ha varit 14 år om hon hade levt. Hon dog dock av någon form av kolik något år efter att jag sålt henne.

Kort innan jag köpte Décima hade jag fått ta bort min valack Heron, väldigt lik Archie bortsett från att han var 173 cm. Heron var efter Flyinge Herkules-Hostrup och köptes av mig när han var 4 år och nätt och jämnt inriden.

Heron ägde jag i nästan 10 år och fick ta bort pga förändringar i hovlederna.

Det var med Heron som min tävlingskarriär inleddes på allvar och vi hann tävla hundratals gånger i både hoppning och dressyr.

Allt som allt blev det 99 placeringar varav en handfull i 130-hoppningar och Medelsvår B-dressyr men vi gjorde också en del starter i S:t George där vi dock aldrig placerade oss.

Den första hästen jag köpte hette Menelli och var ett fux-sto efter Ambassadeur- Ganesco och henne ägde jag i ca 1 ½ år. Även denna häst fick problem med benen och fick tas bort.

Vi hann tävla i hoppning och dressyr (lätt klass) lite grann och Menelli var en bussig häst som jag tyckte väldigt mycket om.

Summa summarum har jag alltså haft 4 egna hästar om man räknar bort en häst (Flash efter Oskmolnet-Jovial ) som jag bara ägde i några dagar och lämnade tillbaka till säljaren pga hosta.

Alla hästarna har stått uppstallade på ridskolan Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida knappt 15 år gammal och jag har förblivit klubben trogen sedan dess och fram tills för 2 månader sedan då jag flyttade Archie till Grevie Hästcenter som ligger bara någon kilometer från vårt hus.

Anledningen till flytten berodde inte på något vis på någon kontrovers på ridskolan där jag alltså huserat i över 20 år utan på att det helt enkelt blev mycket mer praktiskt (och långt, långt billigare) att ha hästen närmare bostaden.

Jag kommer dock att fortsätta att tävla för MCR och har även fortfarande kontakt med många hästägare därifrån.

På tal om andra hästägare kan jag bara kort kommentera några som jag ibland nämner vid namn i bloggen och som är ”undantagen som bekräftar regeln” att jag inte ”hänger ut” folk med namn. Det är ju inte alla som är intresserade att figurera på Internet hur som helst och det måste man respektera.

I min blogg händer det således att jag nämner Lena som tillsammans med sin dotter äger D-ponnyn Birk som i några år var Archies hagkompis på MCR. Lena och jag har många gemensamma roliga uteritter på vårt samvete och vi kommer att fortsätta att rida ut tillsammans även nu efter min flytt fast det inte blir lika ofta.

Sally med ponnyn Mulle (som egentligen heter Timon) är en 13-årig tjej som har ridit för mig ett tag och vi har också alltid roligt tillsammans. Mulle är en mycket duktig hopp-ponny (C) som tävlar upp till LA.

Corre som kommenterar här på bloggen ibland har sin häst Searching Shadows i samma stall som Birk och Timon står i (dvs på MCR).

Lina har varit Archies hästskötare under hela tiden på MCR och skötte även Décima innan jag sålde henne. Lina går på gymnasiet och är privat en duktig filmare och fotograf som bidragit till många kort och alla filmerna som publicerats på bloggen.

Många av de som kommenterar inläggen på bloggen känner jag mer eller mindre väl IRL (Aramis, Ann, Keb, Eva tex) och andra har jag ingen aning om vem de är. Lika kul med alla läsare hur som helst och jag hoppas att du Vanja stannar kvar och fortsätter att både läsa och kommentera!

Skrivet

Engagerade läsare!

Vid enstaka tillfällen får jag kommentarer kring något inlägg som jag skrev för typ tusen år sedan eller i vart fall för flera månader sedan eller så…

För ungefär en vecka sedan fick jag en sur kommentar kring ett inlägg som jag skrev redan 22 december förra året (!!!) ”Favorit i repris? Argt inlägg från en läsare om hästleksaker” och när jag gick tillbaka och läste inlägget och alla kommentarerna (ca 20 stycken inklusive mina svar) fick jag mig några goda skratt.

Roligt att något så trivialt som hästleksaker kan roa OCH oroa folk så :=)!

Det är nog en av de livligaste debatterna vi haft här på bloggen och nej…jag har inte ändrat åsikt i frågan.

Är YTTERST tacksam över att ingen i ”mitt” lilla stall har något ”oväsenförande” i boxen som stör gnällspiken undertecknad.

Skrivet

Exempel på en riktigt dålig hästtidning!

Härom dagen fick jag hem ytterligare ett nummer av Svenska Ridsportförbundets medlemstidning ”Häst & Ryttare”.

Även om det på omslaget står att den kostar 30 kronor vet jag inte var den finns att köpa för detta pris eftersom alla medlemmar får den hemskickad gratis.

Och att den är gratis är väl för tursamt för en sämre hästtidning får man faktiskt leta efter.

Bloggaren Havrepappa hade den 8 oktober i år ett inlägg kring detta alster

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm?mode=&date=2009-10-01&filter_horse=

och jag kan bara instämma i hans synpunkter.

Jag brukar faktiskt alltid kunna hitta något läsvärt i allt som publiceras i tidningsform men i Häst & Ryttare är det näst intill omöjligt.

Andra tidningars kvalité kan variera mycket (Ridsport) eller lite (Hippson) från nummer till nummer men Häst & Ryttare har varit lika usel från första numret vilket ju är himla synd eftersom den når ut till så många läsare.

Själv skulle jag nog utse Hippson till den bästa hästtidningen om jag var tvungen att välja och då beroende på att jag anser att det i denna tidning finns ”något för alla” oavsett om man rider på ridskola, har egen häst, tävlar, är ”skogsmulle” eller vad man nu än pysslar med i hästväg.

Jag vill förresten än en gång passa på och rekommendera er att dela prenumeration med någon eller några häst/stallkompisar. Det finns väl ingen anledning till att flera personer i samma stall har var sin (dyr) prenumeration när man lika gärna kan dela kostnaden? Har man läst tidningen så har man ju…eller? Synd att bara slänga efter en genomläsning och så gör jag själv med mina tidningar.

Hippson-prenumerationen delar jag med Birk-Lena och Ridsport prenumererar jag förvisso själv på men ger sedan till Lena som ger den till Sally som ger den till Corre osv….Väldigt fiffigt tycker jag!

Skrivet

Vi skrittar på….

Otroligt nog var det sol i lördags och jag passade på att ta med djuren på en promenad!

Fast vad är det man brukar säga i vissa filmer? ”Don´t try this at home” typ :=).
Lite skämt och lite allvar men som ni kan läsa längre ner rekommenderar jag INTE ”vem som helst” att bege sig utomhus på detta vis….
Jag märker att jag skriver mer och mer sällan om vad jag ”gör” med Archie i det dagliga arbetet, mycket för att jag inbillar mig att det är tämligen ointressant läsning för gemene man.
Hade vi befunnit oss på en mer avancerad nivå ”idag blev det lite piaff och passage och nu går det att byta ner till vartannat ganska lätt….” hade det kanske varit mer ”spännande” men vi är verkligen inte där (än…ha ha….).
Hur som helst tänkte jag ändå uppdatera er liiiite grann, om inte annat för att kanske ge någon annan ryttare ett tips eller två på vad man kan pyssel-sätta sig med om man har en häst som ska vila av en eller annan anledning.
Jag har redan i tidigare blogginlägg förordat skritt-arbete på töm i stället för att man bara ska lufsa omkring med hästen i ett grimskaft och detta är alltså vad jag själv ägnar mig åt för stunden.
Jag tömkör numera dagligen i skritt och tränar då på att hästen ska gå i form på små volter, gå skänkelvikning utmed långsidorna och på diagonalen, göra halt och rygga, gå i öppna och sluta utmed långsidorna mm.
Som synes finns det mycket man kan prova på och även de som tycker att det är jobbigt att hålla reda på 2 tömmar kan genom att utföra allting i skritt hinna med och slippa trassla in sig.
Om man under en viloperiod dessutom gör detta flera/ många dagar i rad så hinner man få in ”känslan” och hur man ska bära sig åt för att få hästen att göra det man vill och gå i den riktning man önskar.
När man har tröttnat på att gå bakom hästen kan man sitta upp och göra samma saker från hästryggen och på så vis kan man få 2-3 veckor som annars ur träningssynpunkt kan kännas tämligen bortkastade och tråkiga att ändå gå snabbt och göra lite nytta.
Att tömköra på ”icke-inhängnade områden” typ på grusvägar, i skogen eller dylikt vill jag däremot verkligen avråda den ovane från.
Skulle hästen bli skrämd eller man av någon annan anledning tappar hästen/ linorna är detta en enorm risk man utsätter både hästen och omgivningen för.
Jag har själv tappat Heron på detta vis då jag var ute om tömkörde på Jägersros träningsbanor och det var mer tur än skicklighet som gjorde att en förbipasserande hästägare fick tag på honom långt innan hann han springa ända hem. Den gången var inte en strå krökt på hästen och linor och all annan utrustning var helt intakta men det kunde ha slutat hur illa som helst om linorna hade fastnat i något tex.
Nej, är man det minsta osäker och/ eller har en väldigt hetsig/ lättskrämd häst bör man enligt mitt förmenande hålla sig inom 4 väggar.
Och på tal om tömkörning och för all del longering också så glöm inte att röra på er så mycket ni kan, inte bara när ni skrittar utan framför allt när ni travar och galopperar med hästen.
Det finns inget värre än en ridbana/ ridhus där någon har stått fastcementerad på en fläck och tömkört/ longerat och gjort ett enormt cirkelspår som sedan andra ska tvingas att rida igenom eller runt om.
Både stillastående longering och tömkörning sliter oerhört på en botten och jag vet att man i vissa ridhus inte ens får använda sig av dessa motionsformer just för att man kan förstöra underlaget.
Minns med fasa en tjej på ridskolan som hade för (o)vana att i tid och otid longera hästen hon hade hand om.
Om ridhuset/ paddocken var nyharvad när hon satte igång hade hon snabbt förstört alltihop genom en stor cirkel som hästen grävde sig djupare och djupare ner i.
När hästen flyttade blev det stor skillnad på underlaget faktiskt!

Skrivet

Archie ”hjälper till” och myntar ett nytt uttryck

Inget att leka med!

Härom dagen när jag skulle gå in i stallet sa två av tjejerna fnissande att jag skulle få se något ”nytt” när jag kom in.Jag hann tänka att de kanske hade pyntat på något vis eller rent av bytt boxplats på någon av de 7 hästarna innan jag gick in och förstod varför de på min fråga ”kommer jag att bli glad” inte hade svarat alltför översvallande :=)!

Det visade sig nämligen att Archie, som även sedan tidigare visat att han kan roa sig på de mest oroande vis (ni minns väl när han tryckte sönder en fönsterruta i sin box när han hade fång) hade dragit ner/ loss gallret som skyddar just rutan till fönstret i hans box.

Sägas ska att detta galler är BLY-tungt och uppenbarligen hade gossen både stått på det och BAJSAT på det enligt tjejerna! Jag undrar bara om han hann få det i huvudet först?

Att sätta tillbaka detta galler visade sig inte vara något som man bara gör i en handvändning (bland annat krävdes en rejäl borr för att borra nya hål i väggen) och jag försökte muntra upp stallägaren genom att skoja och säga att vi kunde ändra uttrycket ”har man inte jobb så får man” till ”har man inte jobb så ordnar ARCHIE jobb åt en”. Tyckte inte stallägaren såg alltför road ut dock och ärligt talat så förstår jag honom :=):