I morse när vi steg upp sa maken till mig att han hade sovit jättedåligt och avslutade ”och när jag väl lyckades somna fick jag Soyas tass rakt i ögat”.
Riktigt så våldsamt brukar det inte gå till i vår sänghalm, snarare brukar jag faschineras över hur ”samspelta” vi ändå är- 3 varelser i en 160 säng.
Visst får man ”fälla ihop sig” ibland för att snabbspringaren sträcker ut sig i SIN fulla längd (och för att väga 14 kilo är hon lååååång) men jag tycker att det borde vara lätt hänt att man både sparkar till henne, lägger sig på henne och allt möjligt annat eftersom hon alltid ligger under täcket.
Men precis som maken och jag aldrig sparkar på varandra eller som småbarn kan sova i föräldrarnas säng utan att skadas så klarar sig fastrunner också för det mesta.
Någon enstaka gång har jag hört att hon ramlat ur sängen men om det har berott på maken eller mig eller varit självförvållat vet jag faktiskt inte.
Och oftast sover hon vid våra fötter- inte i ansiktshöjd så att man riskerar att få ögonen utpetade även om hon vid något enstaka tillfälle kan hasa sig uppåt i sängen, lägga huvudet på någons kudde och se så människolik ut att maken och jag givetvis inte kan göra annat än sucka hänfört över vår ”bebis”.
Senaste kommentarer