Månadsarkiv: december 2012

Dagens (uppoffrings)fråga

En kommentar från Cia i förra veckan då hon berättade om hur hon gick med sin häst 5 kilometer genom skogen för att vara med på dressyrträningar fick mig att fundera på olika saker man (kanske) gjort eller gör för sitt hästintresse- sådant som man i efterhand inte fattar att man orkade med/ klarade av och som någon utan häst aldrig skulle utsätta sig för.

Själv minns jag med både fasa och förundran hur jag för ca 15 år sedan hade ett arbete som lokalvårdare på ridskolan där jag skulle städa omklädningsrum, kontor och toaletter 5  dagar i veckan.

Arbetet utfördes på morgonen innan mitt ordinarie jobb och ibland skulle jag hinna rida också (!!!) vilket innebar att jag för det mesta var igång runt klockan 5 på morgonen.

Hur jag orkade med detta under många månader begriper jag inte idag men dels var jag singel då och bodde på gångavstånd från stallet och dels behövde jag pengarna.

Att jag fick en restskatt på många tusenlappar året efter eftersom både jag och ridskolan missat att dra rätt skatt på min lön kändes så fruktansvärt orättvist efter allt mitt slit och som sagt; att jag stod ut fattar jag idag inte!

Har ni gjort liknande uppoffringar eller gör ni dom idag rent av?

När verkligheten är som dikten :)!

exakt

Ni som INTE har någon whippet undrar kanske om det verkligen kan gå till på detta vis IRL eller om både serietecknaren ovan och jag ÖVERDRIVER lite grann?

off the

Tja…hemma hos Kicki Gustafson överdrivs det i alla fall inte- här ligger en del (!) av hennes hundar samlade 🙂 !

Om ni inte kan räkna dom så är det enligt Kicki 8 whippets på bilden.

Onsdag- 121212

Om ni inte vill läsa ett riktigt neggo-inlägg så kan ni sluta titta typ: NU (ha ha…bara för jag skrev så kan ni säkert inte låta bli att fortsätta att läsa….).

Ja, jag hoppas att ni ”åhhh vad det är härligt med snö och vinter”-älskare är riktigt nöjda nu- jag är det INTE!

Idag var det runt minus 14 grader på morgonen- jag har aldrig sett Soya kissa och bajsa med sådan rekordfart och slå nytt sprintrekord tillbaka till huset. Hon var alltså ute i typ….1½ minut-braaaa rastning där Birgitta!

På eftermiddagen var det samma visa- då var vi nog ute i 2 minuter.

När det var dags för kvällsrundan tyckte nog Soya själv också att det kunde vara skönt att röra lite på sig men eftersom det även då var minus 14 grader fick hon kramp i sin ena tass och haltade fram innan det släppte. Jättekul….jaaaaa!!!!

Kreon red jag ett lätt pass i ridhuset vars vanligen utmärkta ridhusbotten kändes stenhård eftersom den gissningsvis höll på att frysa.

För en gångs skull red jag med ett tunt ländtäcke hela ridpasset och själv hade jag på mig både termobyxor, termostövlar och en väst utanpå den tjocka tröjan- jättesmidig outfit- NOT!!!

Hemma är det varmt och skönt men jag kan ju bara tänka mig vilken trevlig elräkning vi kommer att få om denna äckelkyla håller i sig.

Så…nu har jag gnällt färdigt….nu väntar jag bara på att min hallonpaj ska bli färdig så att jag kan tröstäta lite (läs mycket).

Over and out från neggo-Birgitta

Låtsas-sömn

Precis så gör Soya när vi försöker få upp henne tidigare på morgonen än hon önskar. Och kunde hon klamra sig fast under täcket hade hon absolut gjort det!

Kreon berättar

En läsare (Sofia M) kommenterade nyligen att det var länge sedan Muppman hörde av sig och skrev på bloggen och att det kunde vara intressant att läsa om vad han tycker om både det ena och det andra.

När jag berättade detta för honom satte han sig genast ner och plitade ihop nedanstående rader- fantastiskt att man har en häst som kan skriva får jag säga 🙂 !

Hej alla dressyrälskare!

Hörde att ni frågat efter mig och det kan man ju förstå.

Inte många hästar som kan skriva (fast den där trögmuppen Archie var också duktig måste jag säga…) och det är väl klart att ni vill veta hur jag har det nu för tiden.

Tja…tackar som frågar…jag har det utmärkt!

Nu har jag varit hos Birgitta i över ett år och det har verkligen hunnit hända grejen på den tiden vill jag lova.

I våras hände det en liten…harkel…olycka…

Ni måste förstå att jag trodde att de där fåren som kom rusande i full fart var UTE efter mig och därför var jag tvungen att slita mig loss och springa hem utan Birgitta.

Tyvärr råkade jag tappa balansen och ramla precis utanför stallet- DET hade jag inte räknat med…jag som verkligen vet att stå stadigt….och OJ vad jag slog mig!

Min förra ägare veterinären fick komma och hälsa på mig MASSOR av gånger och det var ju förvisso kul men att hon petade i mitt sår, skar i mig med sin skalpell och satte stora bandage på mig tyckte jag inte om.

Sedan jag blev frisk har jag fått jobba ordentligt- den där lilla flickan som Birgitta tyckte så mycket om och som lärde mig att byta galopp försvann (hon hette visst Mini…fakt var hon så liten egentligen?) och Birgitta började samarbeta med en man som jag minsann lärde känna redan när jag var en ung hingst.

Den här mannen som tydligen är hemlig på något vis och kallas X är en riktig cooling.

Jag har försökt att visa honom vem som är KINGEN flera gånger men han verkar inte bry sig eller så tror han att det är han?!?!?!

Några gånger har jag sparkat bakut och trixat allt vad jag har kunnat när han har ridit för det fick i alla fall Birgitta att förstå att jag gör som jag vill, när jag vill men den där grabben verkar ju helt omöjlig att rubba.

30 meter långa ben har han till att börja med; helt omöjlig att kasta av gissar jag och ska jag vara ärlig så börjar jag tröttna på att ens försöka.

Dessutom är det så…och nu ska jag berätta en hemlighet…..att jag faktiskt GILLAR att jobba med den här X och även med Birgitta för den delen.

Det är bara ibland när de vill att jag ska liksom ANSTRÄNGA mig som jag måste visa att jag tycker att dom överdriver- jag förstår inte vitsen med detta.

Tänk er tex att man galopperar: jag har märkt att det är mycket lättare att göra det om man slirar lite med något bakben men det påstår både Birgitta och X att man inte FÅR göra?!?!? Why undrar jag?!?!?

Förresten tjatar den nya ridläraren Christina om samma saker; rakrikta, rakrikta hör jag henne oja sig och bara för att slippa hennes tjat har jag bestämt mig för att göra som hon tvunget vill- det blir väl bäst så?

Men som sagt; för det mesta gillar jag att dressyra; framför allt om jag får göra det ensam i vårt ridhus.

Då får jag ofta höra hur braaaaa jag är och ni vet hur det är; vissa saker, hur uppenbara dom än är kan man bara inte höra för ofta.

Birgitta är för den delen helt såld på mig och jag fattar ju varför.

a: jag är snyggast i hela världen och b: jag är så himla härlig att rida på när jag inte visar mina cirkuskonster- vem hade inte velat ha en sådan häst?

Sedan vet jag att hon tycker att jag ska skärpa mig när vi rider ut och inte stanna  hela tiden om vi är ensamma men jag ÄR rädd- jag lovar!

Man vet banne mig inte vad som kan gömma sig bakom alla häckar, plank, buskar och annat vi rider förbi och tro mig; man har ju fått vara med om hur mycket konstiga saker som helst på våra uteritter så det är väl inte konstigt att man blir rädd?

Jag kan inte lova att jag kommer att bli helt lugn någonsin men när jag är med min tjej Hera eller min kompis Landmann håller jag mig i alla fall i skinnet.

Fatta vad pinsamt om dom skulle se hur rädd jag är, det skulle ju totalt förstöra min image som cooling om inte annat!

Nej gott folk…nu får det räcka med skrivandet för idag; jag lovar att återkomma någon gång….

Ni undrar säkert hur det ska gå med Birgittas eget tävlande av mig och det har jag medvetet valt att inte berätta för er om hur jag tänker. Liite spänning får ni ha tills vi hörs igen…tjingeling!

Tisdag- träning

Yepp- tisdag och träning som vanligt.

Vi jobbade vidare med det gamla vanliga höll jag på att säga- det är mycket fokus på grunderna och det tycker jag är jättebra.

När det sitter som det ska är det inga problem att krumelura och under tiden arbetar jag gärna med saker som tempoväxlingar, rakriktning, övergångar osv.

Idag blev det också en del skänkelvikningar med fokus på att kontrollera bogen i dessa.

Jag måste förresten kommentera en sak som inte har med mina träningar specifikt att göra utan som är mer än allmän reflektion:

Jag hör ibland att vissa ryttare tycker att dressyr är TRÅKIGT och/ eller att de inte vet vad det ska ”hitta på” när de rider ensamma.

För mig är det precis tvärtom; hade hästen bara orkat hade jag kunnat rida i TIMMAR. Det finns ju hur mycket som helst man kan träna på, faktiskt även på helt gröna/ orutinerade hästar- man behöver verkligen inte bara rida ”runt runt”.

Håller ni med eller har ni också svårt med fantasin?

Bet-satt

Ja, som jag berättade om nyligen älskar Soya sockerbetor- hon är helt besatt (fattade ni ordvitsen i rubriken 🙂 )? Jag får henne knappt att lämna platsen där betorna låg och där det fortfarande går att hitta en och annat krossad beta.

3 själar- samma tanke

Ha ha ha…igår blev jag tipsad om denna länken av 3  bloggläsare oberoende av varandra…undra sa flundra vad DET kan bero på 🙂 ?

Ja, ja…jag börjar väl bli känd för min aversion mot täckes-narkomani :).

Just denna flicka påstår att de hästar hon sköter har denna mängd täcken på sig eftersom de står i utestall trots att det är minus 15 grader ute och det må så vara men jag undrar hur många som har sina hästar under sådana premisser?

Oavsett vilket kan jag bara hoppas att hästägare inte slutar att använda det sunda förnuftet och gärna läser lite rön också.

Ett annat tips är att köra in handen under hästens täcke och känna efter- den värme som hästar alstrar brukar räcka långt även utan 3 täcken ovanpå varandra.

Förresten måste jag VERKLIGEN hålla med den person som förundrade sig över hur vissa hästägare kan slänga på 2 täcken på hästar som på senhösten/ tidig vinter går ute i 6-8 gradig ”kyla” när det inte alls är ovanligt att det är lika kallt vissa sommarmorgnar då samma hästar utan problem står helt UTAN täcken?!?!?