Igår pratade vi om härliga hästminnen men jag antar att vi alla har haft vår beskärda del av diverse jämmer och elände också?

Så idag undrar jag om ni vill dela med er av det värsta ni har varit med om i ert hästliv?

Själv har jag i flera inlägg berättat om diverse fasor jag varit med; när Heron fick en böld på halsen som fick skäras upp och där varet sprutade ut som ur en fontän, när han fastnade i ett fast hinder utomhus och fick sågas loss, när Décima blev buköppnad och när Archie fick fång.

Kreons sårskada var också en fasa som ni fick som en följetong- där förstod jag tack och lov inte hur lång konvalescensen skulle bli från början och tur var väl det….

När han i somras fick tas bort var det också fruktansvärt men gick i alla fall väldigt snabbt.

Ja, nog har man varit med om en del och om det inte är för jobbigt för er hade det varit intressant att läsa om vad ni har upplevt!

Idag undrar jag om ni har något (eller flera) extra underbart hästminne ni vill dela med er av?

Den där gången när det kändes alldeles underbart, när ni var sååå nöjda, överlyckliga?

För visst är det för dom glimmande ögonblicken man lever och offrar så mycket, eller?

Ska jag själv nämna något minne tar jag, som så ofta fram Heron i rampljuset- han gav mig verkligen så mycket.

Jag ägde honom i 10 år, han var som en bästa vän och vi upplevde verkligen otroligt mycket tillsammans.

Om jag bara får ta ett minne väljer jag nog när han tog sin första placering i 130- det var stort (och då menar jag inte bara hinder-höjderna).

Jag hade från början anmält till en LA (om jag minns rätt) den ena dagen och till LB och LA nästa.

Eftersom det gick så bra den första dagen fick jag i ett anfall av hybris för mig att byta LB-klassen mot MSV B-klassen nästa dag och jag minns att personen i sekretariatet fällde någon halvspydig kommentar om detta och tyckte (med all rätt?) att det var lite konstigt.

Själv hade jag min strategi klar för mig; jag skulle hoppa ett hinder i taget och se hur långt jag kom- typ.

Det var många startande i klassen och i princip alla föll ifrån som käglor. Det var bara en handfull som kom runt felfritt och EN AV DOM VAR JAG?!?!?!?

Jag tror vi var fyra eller fem som gick till omhoppning och det var fler placerade än så, så jag visste redan när jag red in till omhoppningen att jag skulle få rosett.

Hur det gick i omhoppningen minns jag faktiskt inte- jag tror att jag valde att utgå efter något stopp men den första placeringen var vår och jag var såååå lycklig.

Jag minns att jag kände en nästan hysterisk glädje i några dagar- att Heron därefter blev (kortvarigt) halt….tja..det är en annan historia…..(och hästlivet i ett nötskal skulle jag vilja säga).

Men ni då; fram med era historier nu!

Fast i ärlighetens namn så kan jag tycka att utklädda djur kan se jättesöta ut (sa Birgitta, 6 år).

Vuxen-Birgitta brukar dock inte klä ut sina egna djur om man bortser från Soyas täcken som ENBART fyller en värmefunktion (tror du på det själv frågar Birgitta 6 år).