Fast frågan är hur mycket det är en myt att ston är så himla ”humöriga”?

Ja, jag vet inte vad er erfarenhet är- jag har kanske bara haft tur som har haft 2 ston med otroligt jämnt och ”glatt” humör?

Jag tycker för övrigt att alla mina hästar till banne mig 99,9 % av tiden i min ägo har varit just enbart positiva och glada- det har aldrig varit tjurande, en massa trots i ridningen (här måste jag exkludera Kreon vid uteritter men annars så….) och andra sur-mupperier.

Säkert handlar det mycket om hantering och ”levnadsvillkor”- jag tycker alltid att jag har tagit hand om djuren på ett sådant sätt att de inte har haft anledning av vara sura, arga och må dåligt.

Och enligt mig ÄR hästar generellt både snälla, förlåtande och tåliga.

Ingen har väl missat Valegros (och ryttarens förvisso) 2:a individuella guldmedalj på OS!

Själv tycker jag att hästen är fantastisk om än inte spektakulärt vacker och rörlig som Totilas tex- det ger ett visst hopp ändå tycker jag att man INTE behöver ha en sådan häst för att lyckas :).

Men efter att ha vunnit guld på 2 OS i rad- vad mer återstår att bevisa känner jag?

Nu kan det liksom bara ”gå utför” 🙂  …..

Lite skämt och lite allvar men hur hade NI resonerat om det var ni som red Valegro?

Slutat nu och med flaggan på högsta topp eller fortsatt lite till och kanske ridit några världscuper?

Spontant känner jag att jag hade lagt av eftersom det inte finns mer att bevisa och jag undrar (och hoppas) om det inte är så det kommer att bli?

Läste en tråd på Facebook som började med ”hur många här har försökt få sina pojk/flickvänner till stallet men känner att det nästan behövs tvång” och rös verkligen inombords.

Herregud….ska man behöva TVINGA någon att följa med till stallet för att känna sig nöjd?

Nej fy!

Jag skulle själv sparka bakut (för att använda en hästmetafor) om min partner försökte tvinga iväg mig till ställen där jag inte ville vara och skulle inte heller drömma att göra något liknande mot denne.

Antingen följer man med för att man VILL eller så stannar man hemma, gärna med egna intressen så att man inte ”sitter och väntar”- det hade inte heller passat mig!

Blir lika ledsen när jag läser om efterlysningar kring hur man ska ”hålla gubben glad” när han tjurar över att man tillbringar tid i stallet.

Man ska tydligen stiga upp mitt i natten och rida för att inte inkräkta på den gemensamma tiden är ett råd som ges.

OK om man som jag VILL göra detta FÖR SIN EGEN SKULL men aldrig att jag skulle rätta mig efter en tjurig jätte-bebis som liksom KRÄVDE min närvaro vissa tider på dygnet eller dylikt.

Har vi inte kommit längre i utvecklingen (och jämställdheten många gånger) ????