Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även ett 18-årigt varmblod, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Som ni kan se har min lilla lufs ”loosat” sitt söta täcke- nu får han leva som den urhäst han ser ut som så länge det inte blir för många minusgrader.
Och bara för att nu inte vara orättvis (fast vi vet alla ändå vem som är kungen) så kommer här en bild på Vickster från igår:
Den dagen det finns tävlingar i ”flest bäst uppställningar vid longering/ tömkörning” kommer vår succé att vara total- han nailar det 9 gånger av 10 helt av sig själv 🙂 !?!
Idag blev det ett pass med fokus på travskolor efter att jag hade tinat upp låset till ridhuset som hade frusit fast.
Nu väntar vi på hovslagaren som inte har frusit fast men däremot fått punktering stackarn! Jag bara väntar på att detta ska hända mig på vår grusväg med ibland väldigt vassa stenar.
Jag tycker många gånger att ”Ponnymamman” har kloka åsikter vad gäller en hel del men den här gången tycker jag faktiskt att hon är ”ute och reser” rejält. Eller snarare så drar hon på tok för många hästar och deras ägare över en kam.
Jag kan absolut instämma i att en del säljer/ skänker bort sina gamla hästar för att de inte klarar av den känslomässiga och/ eller ekonomiska biten vad gäller avlivning men därifrån till att peka finger och uppmana hästägare att ”inte sälja sina gamla hästar” så där generellt…nej, det köper jag inte.
Och vad menas med ”gammal” för den delen? När är hästen gammal? Vid 20? Eller tidigare/ senare?
Även här vill jag påstå att det är otroligt individuellt; det finns hästar som tävlar framgångsrikt och på en hög nivå när de är 20 år.
Det som stör mig väldigt mycket när det blir diskussioner efter inlägg som Ponnymammans är alla dessa beskäftiga hästägare som äntligen får chansen att lufta sina åsikter om hur enormt präktiga de är.
”Åhhhh…jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv att sälja min lilla gulleplutt…för man säljer inte sina djur och han/ hon har faktiskt förtjänat att stanna hos mig i alla sina dagar”.
Men kom igen….vakna upp och inse livets realiteter skulle jag vilja säga till dessa blåögda töntar.
Ja ursäkta men om man inte förstår hur otroligt mycket ens liv kan ändras, ekonomiskt inte minst och dessutom verkar tror att man själv är den enda i hela världen som kan ta hand om en specifik häst…tja…då är man en tönt i min värld.
Och enligt dessa hästägares resonemang så antar jag att de menar att tex Baltis aldrig skulle ha sålts till mig utan att han skulle ha fortsatt att vara hos sin fd ägare fast denna inte längre hade något sällskap åt honom efter att hennes inackordering fick ta bort sin häst?
Eller…hon skulle ”så klart” till varje pris ha skaffat en ny inackordering bara för att B skulle ha sällskap eller kanske hade det varit bättre att avliva honom? För han är ju gammal gudbevars och en gammal häst ska inte säljas….
Ja, jag suckar trött för även om jag är partisk så fortsätter jag att hävda att man alltid måste göra individuella bedömningar och för all del ta sitt ansvar som hästägare men varför skulle detta ansvar endast ge utrymme för alternativen behålla eller avliva? Det finns andra lösningar! Ibland svårare/ krångligare- absolut men är det samma sak som att alltid välja det som är lättast och bekvämast för en själv?
Och argumentet att gamla hästar riskerar att fara illa vid en försäljning köper jag inte heller för det gäller alla djur, oavsett ålder!
Nej, det finns onekligen många djur som det absolut hade varit barmhärtigast att avskilja från jordelivet men det finns också fall där man absolut kan sälja en gammal häst som får många år till hos en bra, ny hästägare.
Nu tänker jag inte i första hand på mig själv för ingen vet hur länge B kommer att leva och jag har inte haft honom i ens 1 år men jag vet många, många andra exempel där ”gamla” hästar har fått det hur bra som helst i sina nya hem.
Longering är för mig till 95% förknippat med ”hältkontroll” och således inget jag använder mig av som hästmotion mer än kanske 1–2 gånger om året men idag tyckte jag att det kunde lämpa sig som ett riktigt Kinderägg med många fördelar.
Jag hade gärna använt mig av snöträning regelbundet om den hade legat ”bra” på marken i många veckor men här blir det ju oftast mest slask och den typen av ”massa” är inte alls lämplig eftersom den skapar höga klackar under hovarna= risk för vrickningar.
Men idag fastnade nästan inget under hovarna utan snön bidrog bara till ett extra motstånd som är bra om hästen är tränad.
Jag longerade dessutom i svag lutning vilket också detta bidrar till extra styrketräning och balans.
Som bonus kunde jag få in en välbehövlig variation från ridhusjobbet utan att behöva rida på fläckvis isiga vägar.
Jag har inga broddhål i aluminiumskorna så den extra hjälpen får jag klara mig utan.
Min rutinerade ringräv skötte sig exemplariskt i detta jobbet och det kändes jättebra att kunna utnyttja snön som jag i sak verkligen vill ha bort till något vettigt!
Medan Vickster alltså fick slippa ridhuset idag hade detta andra besökare som ni kan se nedan. Hur söta?
Eller…numera är det faktiskt lite mer ordning än så; de fasta starttiderna när man tävlar dressyr är en otrolig förbättring mot hur det var ”förr”.
När det gäller hoppning är det väl fortfarande lite si och så när det gäller att räkna ut när man ska starta…..
Oavsett har jag aldrig varit förtjust i att ha åskådare med mig eller velat att någon ska komma och titta för ärligt talat….hur roligt är det för utomstående, framför allt om de inte är hästkunniga?
Visst…om det är vackert väder och tävlingen är utomhus men att tex sitta på en iskall läktare i november…njäe…då får man nog vara bra intresserad för att tycka att det är kul 🙂 !
Att vintern är den sämsta årstiden enligt mig tyckte jag bekräftades till 600%, om inte mer idag!
Efter en natt med minst minus 10 grader (vilket är mycket i Skåne och inte så jättevanligt förekommande) kom jag till ett stall där vattnet i spannarna hade frusit, kranen hade frusit (läs: det kom inget vatten), lite spånpellets närmast fönstret hade frusit, ja…jag skulle kunna skriva en lång lista på allt som hade frusit och att fixa med mockningen, fodret, gödselstacken osv tog ungefär dubbelt så lång tid som vanligt.
Som ni kan se på bilden ovan hade i alla fall underlaget i ridhuset inte frusit det minsta vilket förvånade mig en del. Underlaget känns alltid…..kanske inte direkt fuktigt men definitivt inte snustorrt/ dammigt och jag har dessutom inte saltat det vilket var min ursprungliga plan.
Nej, nu får det gärna bli vår precis när som helst för detta frusna ser jag inga alls fördelar med, bara en oro över vrickningar, att man ska halka, köra av vägen och annat som is och knöggel riskerar att föra med sig.
Alltså….ovan är motsvarigheten till när små flickor leker med Bariedockor 🙂 ! Birgitta 6 år bara stod och liksom insöp hur otroligt söt hennes ponny är i sin lilla kappa 🙂 !
Lite skämt och lite allvar….väderleksprognosen för idag stämde tyvärr så det var minus 8 grader i morse och höll sig så i flera timmar. Dessutom påstod samma prognos att dessa 8 grader ”kändes som minus 14” och så kan det ju absolut vara och kännas.
Vicke ”kokar” under sitt täcke fast han är så tunn i pälsen att han har skav både här och där och jag hade inte hjärta att lämna B täckeslös i mörkret medan jag åkte för att träna för Nina.
Vädret kan slå om hur som helst och jag ville inte riskera något när jag inte är hemma och som en vän skrev ”det är ju knappast så att han lider av sitt täcke” medan någon annan tyckte att täcket var onödigt (jag la upp bilderna på Facebook och Instagram).
Egentligen tror jag inte att han hade behövt det för solen strålade härligt hela dagen men dels är jag hellre safe than sorry och dels är det inte så att jag nu kommer att ha täcket på permanent.
Det är för övrigt därför jag tror att vi hästmänniskor så ofta hamnar på kollisionskurs med varandra; för att vi för ofta utgår från oss själva, hur vi brukar göra, hur våra omständigheter ser ut osv.
Och det gäller inte bara täcken så klart utan precis allt!
Hur många timmar hästar ”ska” gå i hagen, hur många kilo kraftfoder de ska äta, om de ska klippas eller ej, vilket strö som är bäst, vilken veterinär eller hovslagare man ska anlita och en miljard andra saker.
Men det går inte alltid att jämföra äpplen och päron. Båda är frukter ja, men de smakar helt olika och kan ibland användas till exakt samma sak men ibland inte alls. Och det är så klart samma sak med hästar.
Man kan inte alltid jämföra en helklippt frusen tävlingshäst som står i en grushage utan mat med en smällfet, oklippt ponny som står i en gräshage, det är skillnad på vad en presterande, svårfödd häst ”måste” äta i jämförelse med en lättfödd ponny med fånghistorik och medan en del hästar har granithovar och kan gå oskodda över eld och vatten kan andra inte skritta utan skor i ett ridhus utan att ömma. Bara några exempel gripna helt ur luften.
Det är ju mycket vanligt att folk frågar efter råd vad gäller allt möjligt på nätet som har med hästhållning/ skötsel/ ridning att göra och jag tror att en stor anledning till att vi blir osams, idiotförklarar varandra och/ eller ger mycket märkliga tips och råd är att vi allt för mycket utgår från vår egen verklighet fast vi bor i ett mycket avlångt land med ibland otroligt olika förutsättningar, klimat osv.
För övrigt gäller detta inte bara oss hästmänniskor utan är ett allmänmänskligt fenomen. Man utgår från sig själv och ”tror”/ tycker att detta går att applicera på ”alla andra”.
Nu fick ni en liten utläggning om något jag har funderat mycket på och som jag själv gör mig skyldig till hela tiden om jag inte tänker efter. Jag är ofta mycket snabb på att ge råd men måste också försöka tänka på hur det ser ut för ”mottagaren”. Ibland lyckas jag bättre än andra gånger….
Känner ni igen det jag beskriver eller är jag helt ute och reser 🙂 ?
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer