Ibland läser jag kommentarer från andra hästägare som säger ungefär så här om sina djur: ”men han/ hon är ju snäll i alla fall” för att ursäkta något annat beteende/ förhållande med hästen.

Och det är något som jag reagerade på redan för ”tusen” år sedan då en familj köpte en häst åt sin dotter som skulle gå över från ponny till stor häst.

Den stora hästens ridbarhet skulle jag säga var näst intill obefintlig; gud fader hade inte lyckats rida hästen väl (snacka om urusla förutsättningar när man går från jättelättriden tävlingsponny med massa placeringar….) och på min fråga varför i hela fridens namn man köpt detta djur åt barnet blev svaret just att hästen var så snäll!

Redan då tänkte jag för mig själv ”men det är ju alla hästar” så just denna egenskap är inget man behöver liksom hylla speciellt och visst…även om det så klart finns undantag vill jag idag, många år senare påstå samma sak.

Den absoluta majoriteten av alla ridhästar jag möter på olika vis är snälla om man med snäll menar ungefär ”lätt att sköta om utan att bli biten/ sparkad/ skadad och rida utan risk för att ramla av under normala omständigheter”.

Att hästar kan vara ”svåra att rida” tycker jag inte har med eventuell snällhet att göra så vida hästen inte försöker kasta av ryttaren eller är istadig på andra vis, det handlar så mycket om vad man begär av djuret vs ryttarens egen förmåga. Och att unghästar kan vara ystra/ inte så stabila tycker jag nästan att man får räkna med pga deras ringa ålder.

Men som sagt; av alla djur jag mött på ridskola, i olika inackorderingsstall, på träningar och tävlingar tycker jag att den absoluta majoriteten är snälla varelser som accepterar det mesta utan att vilja skada omgivningen.

Vill man ha en framgångsrik tävlingshäst på högre nivå kräver detta oftast, men inte alltid ”lite nerv” och då ökar ibland också risken för att man ska hamna i backen beroende på var och hur man rider men åter igen vet jag få hästar som på ridbana/ i ridhus slänger av sina ryttare under normala förhållanden.

Håller ni med mig eller tycker ni att det finns en hel del elaka hästar ”out there”? Äger ni rent av en sådan stygging själv eller har gjort det?

Något jag är glad över är att ingen av mina hästar beter sig som en uthungrad gam!

Absolut kastar de sig över kraftfodret direkt och ”slickar skålen” men när det kommer till stråfodret, som ändå är så bra att jag nästan skulle kunna äta det själv 🙂 så äter de lugnt, går ifrån för att beta eller vila och står liksom inte och tuggar konstant tills vartenda strå är borta.

Och faktiskt är det så även med morötter! De äter dom glatt men skulle en liten morotsbit hamna i gräset så kan den ibland få förbli liggande där fast det inte är det minsta fel på den!

Jag har sett många hästar genom åren som ätit näst intill otjänligt foder; av ren hunger eller ”bara för att” men med detta följer också en förhöjd risk för både kolik och annat.

Riktigt hungriga hästar äter ibland sådant som en mätt häst hade ratat för att det är dåligt eller rent av giftigt!

Jag minns en gång hur grannhästen till en tidigare häst jag ägde åt havre som visade sig innehålla råttskit medan min häst gick ifrån krubban direkt (det var så jag upptäckte att det var något konstigt med fodret).

Och så klart kan hästar få både kolik och annat hur noga man än fodrar, även om de inte är ”gamar” osv men jag är ändå övertygad om att tex risken för sandkolik minskar markant om man har en häst som ”sorterar” och ratar.

Att Vicke har varit noga har jag vetat i många år men han har också alltid fått rejält med mat och kunnat äta mycket utan att bli fet men att även lille B, ganska ”ponny-olikt” äter sansat och kan lämna mat, det har förvånat mig mer men också glatt mig mycket.

Ett ämne jag skulle kunna prata om i timmar och skriva en bok om är nyttan av kontakter.

Detta bekräftas för mig i princip dagligen (faktiskt) och för att illustrera det kan jag ge er ett exempel från härom dagen.

Plötsligt plingade det till i min telefon; jag hade fått en swishinbetalning på x kronor.

När jag kollade visade det sig att det var en tacksam person som tack vare mig, dvs på mina rekommendationer hade fått en kund ”värd” säkerligen x tusen kronor.

Att jag fick en liten, mer symbolisk peng betydde verkligen mer än beloppet; jag blir otroligt glad när någon, framför allt oombedd visar sin uppskattning. Och det är något jag själv tycker att jag är bra på; att berömma de som förtjänar det.

Samma dag kom det en fråga från en bekant jag känt i över 20 år på Messenger. Personen ville veta om den skulle ta en viss persons tjänster i anspråk och jag avrådde å det bestämdaste baserat på egen erfarenhet.

”Tack Birgitta…jag litar helt på ditt omdöme” blev svaret och det blev en potentiell kund mindre till en person som verkligen inte förtjänar att ha kunder.

Jag vill påstå att kontakter är grunden till hur mycket som helst och frågan är om det inte är något av det viktigaste när det handlar om olika former av uppgörelser?

Jag har tex fått jobb via kontakter, köpt Vicke via kontakter (han var ej utannonserad eller ens till salu), fått tidigare lägenhet, hittat Nina som tränare och hur många viktiga saker som helst via just…..kontakter.

Jag råder ofta yngre vänner och bekanta som i affekt vill ”be xx att dra åt h..vete” eller annat drastiskt att försöka sansa sig.

”Man vet aldrig när man kan ha nytta av xx” säger jag förnumstigt men så är det!

Givetvis ska man inte tolerera att bli behandlad hur som helst, absolut inte, men kan man låta udda vara jämnt så why not?

Jag har ibland bitit ihop och långt senare varit mycket tacksam för det eftersom den som råkar ut för min vrede inte brukar glömma de svallvågor som översköljer dom…

Och som sagt; man vet aldrig när det kan komma väldigt bra till pass att känna xx, att ha ett bra rykte hos yy eller vad det nu kan handla om.