Att min ridhusbotten inte ens varit i närheten av att frysa trots många minusgrader har jag redan berättat för er och är så klart väldigt glad över.

Vad är vitsen med att ha ett ridhus om man inte kan/ vågar rida i det liksom?

Och att salta är inte gratis….

Vad som däremot frös så det stod härliga till var några läskburkar som jag hade både uppe på och inuti ett köksskåp som jag har på läktaren.

Att frusna läskburkar kan explodera har jag inte faktiskt inte vetat men låt mig säga så här; nu vet jag!

Om jag inte visste det förut så blev jag varse detta när jag öppnade köksskåpet och fann att alla ytor var täckta av frusen Pepsi och Coca Cola!

Detta kostade mig inte så mycket innehållet i burkarna som besväret med att rengöra skåpet i minusgrader men som rubriken säger; man lär av sina misstag!

Ända sedan jag började blogga för långt över 10 år sedan har x läsare över tid försökt att skuldbelägga mig över hur jag har valt att ha mina hästar i hagen.

”Man” har tyckt att hagtiderna har varit för korta, hagarna för små eller utan gräs, hästarna har gått ensamma osv.

Ibland har jag instämt i kritiken, ibland inte.

Jag tycker alltid att jag har försökt att ha ett helhetsgrepp på min hästhållning där jag varken betraktat hagvistelse eller annat som det allena saliggörande för hästens trivsel och mitt eget välbefinnande.

Jag har tex aldrig övervägt att flytta någon häst hur många mil bort som helst ”bara” för att få mer hagtid/ bättre hagar om allt annat varit bra i det stall jag stått i.

En del av mina hästar har gått med sällskap, andra inte…det har berott på olika omständigheter så som att tex Kreon var väldig aggressiv mot andra hästar i hagen och hans egen uppfödare (tillika veterinär) avrådde mig från ihopsläpp efter att han skadat några hästar hos henne.

Vicke har i perioder haft sällskap och i perioder gått ensam och det har berott på ”tillgången på lämpligt sällskap”.

Att ha hästar ihop i hagen är en risk, så är det bara.

Min tidigare häst Archie fick tex tas bort pga en sparkskada i hagen, en bloggläsare råkade för ett tag sedan ut för samma sak med sin häst.

Ska jag ta denna enorma risk ska jag känna att sannolikheten ändå är liten att häst X ska skada Vicke eller vice versa även om det inte behöver gå till ytterligheter som avlivning.

Nu sedan jag själv äger 2 hästar förstår jag om vissa förutsatte att jag skulle släppa ihop dom och när jag inte har gjort det så ifrågasätter vissa mitt agerande.

Jag behöver givetvis varken förklara eller försvara mig i sak; jag är 54 år gammal, äger hästarna själv och gör som jag vill med just detta men jag ska ändå slösa lite tid och bokstäver på att bemöta tex skribenten ”Anna” som under inlägget som heter ”Skitiga boxar” kände sig nödgad att göra en för mig märklig jämförelse. Så här skrev Anna:

”När man tycker att det är viktigare att det är rent än att hästarna ska få umgås med varandra…”

Jag har redan svarat Anna men för den som missat mitt svar så kommer det här nedan. Jag hoppas att jag därmed har klargjort min ståndpunkt igen och tycker ni fortsatt att jag gör fel får ni så klart göra det men behöver inte slösa tid på att försöka omvända mig eller komma med x argument för varför jag enligt er/ forskningen eller Gud fader gör fel.

Jag anser att jag känner mina egna hästar bäst och gör vad som känns bäst och säkrast för både dom och mig.

Innan man ojar sig ska man kanske också fokusera på att mina hagar är byggda så att hästarna alltid, var de än står i sina mycket stora hagar, kan se varandra och som sagt även röra varandra på många platser om båda vill medan de också är skyddade från varandras eventuella sparkar/ bett genom ett staket.

Ingen av mina hästar behöver den andre för motion och uppbyggande lek så som en unghäst kräver men däremot blir det ohyggligt sårbart om tex den lille skulle skadas så att jag måste köra iväg honom för vård. Att de kan smågnabbas över staketet anser jag är fullkomligt tillräckligt och inget någon av er skriver kommer i dagsläget att ändra min åsikt; hur mina hästar mår är långt viktigare än hur alla möjliga tyckare anser att jag bör göra. Nedan mitt svar till ”Anna”:

”Det handlar verkligen inte om att väga dessa två saker mot varandra.

Mina hästar kan ”umgås” fullt tillräckligt med varandra om de önskar. De har 2 av 4 sidor på sina hagar där de lätt kan nå varandra om båda vill, över ett lågt staket utan ström (det är mycket, mycket sällan jag har strömmen påslagen).

Jag tycker detta är både fullt tillräckligt och så säkert som jag önskar för mina hästar.

Båda är extrema ”gamar” vad gäller kraftfoder och skulle säkert slåss rejält kring detta och möjligen om stråfodret också. 

Jag kan inte veta säkert så klart eftersom jag inte är en häst men det verkar för mig som om hästarna trots allt gillar varandra även om Vicke är snabb på att ge den lille tjuvnyp så fort han kommer åt. Jag tycker detta är fullständigt onödigt och genom att ha ett staket mellan dom kan båda välja om de vill ”umgås” med den andre eller ej.

Ibland står de och ”tjafs-nafsar” varandra i huvudet/ på halsen över staketet men jag får ju förutsätta att båda är med på denna valack-lek för annars skulle väl i alla fall den ena gå sin väg? Detta räcker som sagt fullkomligt gott för mig och merparten av hagvistelsen går/ står hästarna inte ens nära varandra vilket de väl borde göra om de suktade så efter den andres sällskap?

Nej, du Anna….din kommentar känns bara som ett försök att skriva något elakt om saker du inte har full koll på. Att jämföra hagvistelse med hur man har det i stallet ser jag ingen som helst relevans i?

Jag är måhända FÖR överbeskyddande mot mina hästar men jag sover gott om natten och gläds åt hur otroligt fina de båda är och hur enormt harmoniska de är.”