De som känner mig sedan många år tillbaka och framför allt mina hästar skulle nog hålla med om att de alla varit väldigt väluppfostrade och i vissas ögon kanske ”hårt hållna”.

Och jag gillar verkligen inte det jag själv uppfattar som ouppfostrade djur men ni vet hur det också kan vara; det man stör sig på hos andra accepterar man lätt hos sig själv…som ”mina barn och andras ungar” ungefär.

Och Fluff-B är ett ypperligt exempel på detta.

Det här med hans fullständiga mani på att försöka smita ut ur boxen så fort dörren öppnas en centimeter….det hade jag aldrig accepterat om jag tex hade haft en inackordering.

Men den sööööta ponnyn…honom kan jag inte bli arg på!

Var tvungen att fråga fd ägaren om han höll på likadant hos henne eller om detta är någon form av gammelgubbe-idé som fötts hemma hos mig men nej då…hon bekräftade att detta box-smitande absolut inte är något nytt.

Man får helt enkelt välja sina strider och ska man få bort ovanan har jag en känsla av att man får stå beredd med ett spö (eller en machete 🙂 ) och ha en jäkla swing i handen och vid mer än ett tillfälle för bota djuret. Och det har jag inte den minsta lust med eller planer på.

Det är ju bara jag som hanterar hästarna här och vill en 24-årig ponny försöka smita ut så får han väl fortsätta med försöken utan att lyckas för det mesta 🙂 .

Och Vickster det stora livet….han gör aldrig sådana utbrytningsförsök och skulle han mot förmodan sätta hoven utanför boxen räcker det med att jag harklar mig så åker benet snabbt in igen 🙂 !

En läsare tyckte att jag skulle skriva lite om hur länge man kan ha utrustning av bra kvalité och tog som exempel att hennes chaps är 31 år, det bästa tränset är minst 25, ett Rambotäcke är åtminstone 18 år i år, hennes förra läderridstövlar hade hon haft i 25 år varav de första 10-15 dagligen inklusive när hon mockade och grejade med hagar.

Jag känner igen detta och har själv en del utrustning som jag haft i många år och som känns nästan outslitlig. På bilden ovan ett täcke som nog är 20 år gammalt om det räcker. Används så klart inte dagligen men ändå….

Men jag har också en känsla av att de där ”evighetsgrejerna” inte tillverkas länge utan att mycket som säljs idag, oaktat pris inte håller speciellt länge.

Detta gäller inte bara hästrelaterade produkter utan tex elektronik och vitvaror; numera förutsätts man nästan byta dessa efter bara några år.

Och ibland kan det kanske vara roligt att uppgradera sig med en ny modell av whatever men frågan är hur kort livslängd man ska acceptera på saker utan att reklamera dom?

Som ni vet är det här med reklamationer något som jag har tjatat mycket om på bloggen genom åren och jag hävdar med en dåres envishet att detta är vår chans som konsumenter att försöka få stopp på ”skitprodukter”.

Men det är tyvärr på konsumenters lathet, att man tycker det är pinsamt, jobbigt osv som vissa företag kan fortsätta att prångla ut skräp.

Pratade med en hästägare nyligen som berättade att ett värmeelement hen hade köpt hade gått sönder efter 1 år.

”Men det måste du reklamera” tyckte jag medan personen inte ville göra detta nu i ”Corona-tider”. Och där gör man så klart som man vill men då blir producenten inte heller varse att varan är dålig.

Hittade nedanstående påståenden på Fejjan och det stämmer förvånansvärt bra eller hur? I alla fall jag känner igen det mesta….

HUR DET VAR ATT VÄXA UPP PÅ 80-TALET:

• Vi trodde på fullt allvar att George Michael var hetro. Snygg var han iaf.
• Vi köade utanför telefonautomater varje kväll vi ville ringa efter skjuts hem. Oftast fick vi ändå ta cykeln.
• Hemtelefonen skulle se ut som något annat; som en hamburgare, en banan eller en pussmun.
• Telefonnummer hittade man i telefonkatalogen som ”Televerket” delade ut till alla en gång om året. Skulle man ringa någon utanför sitt län fick man ringa nummer-upplysningen.
• Sms fanns inte. Blev klassresan inställd fanns en telefonkedja där man skulle ringa nästa person på listan.
• ”Hockeyfrillan” fanns på var mans huvud – gärna i kombination med en synthtofs.
• Seglarskon betraktades som ”klassisk och tidlös”.
• En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr – både på tjejer och killar. ”Platt hår” var ett stort och vanligt problem.
• Ett Lycra-plagg vid namn ”Body” (som knäpptes i grenen, fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol) ansågs vara ett basplagg i varje kvinnas garderob.
• Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig v-siluett.
• Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen – blå, grön eller brun.
• Plastörhängen och pumps i klara färger som gul, cerise, turkos eller jadegrön.
• En bit kassler med ost och ananas betraktades som exotisk och rätter med ananas hette något med ”Hawaii-”.
• Den lyxigaste förrätten var ”räkcocktail” och den coolaste efterrätten ”glace au four” (glass i ugn).
• Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik – då blev det hack i skivan.
• Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren och kassettdäcket på, som kallades stereobänken.
• Vi gick med i bokklubbar, skiv-klubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella plastboxar i köket.
• Det gick rykten om att Michael Jackson och Janet Jackson var samma person.
• Det vita mirakelmedlet ”Tippex” var det enda sättet att åtgärda ett stavfel.
• Vi trodde att vi kunde få HIV ”AIDS” vid blotta anblicken av Jacob Dahlin eller Sighsten Herrgård.
• Tights och storskjorta med brett bälte var en helt naturlig kombination.
• Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande barn eller clowner och galopperande enhörningar.
• Alla gympade framför tv:n tillsammans med Susanne ”Kniiip” Lanefelt.
• Vi tränade och kände oss snygga med stringtrosor utanpå gympadräkten.
• ”Jag skriver en check” var en vanlig replik i shoppingsammanhang. Dåtidens swich!!
• Snabbmat var detsamma som ”en grillad med mos”.
• Vi minns när det bara fanns två kanaler utan reklam men med tv-hallåor och det blinkade en liten triangel uppe i högra hörnet när ett program började på den andra kanalen. Lyckan var stor 1987 när TV3 kom.
• Dåtidens Facebook var ”Heta linjen” där upp till hundra personer talade samtidigt i ett enda samtal. Helgalet!
• Overheadprojektorn. Minuterna som gick innan läraren fattade hur plasten skulle vändas på lysbordet och hur skärpan skulle ställas in.
• Fluortanten. Gurglandet tog aldrig slut och blev bara äckligare ju mer saliv som blandades med fluorshoten.
• Selfies tog vi i fotoautomaten på ”Domus” eller ”Epa”
• Att köpa godis var inte snabbt gjort på 80-talet. Lösviktsgodis/ självplock fanns inte, istället fick man stega fram till en kiosk, lägga fram mynten och börja peka genom glaset. Expediten fick sedan plocka bit för bit med en liten tång i en liten papperspåse. ”En rund, två röda, en sur” osv. Frågan vi ställde var ”hur mycket har jag kvar att handla för?”