Funderar på att köpa häst men gillar unga hästar bäst. Men då jag är en gammal tant hade jag nog behövt en del hjälp. Finns det någon som vill kan och har kunskapen tiden samt att hjälpa till. Jag har en hel del kunskap och vet hur jag vill att hästen tränas men tänkte höra om någon vill göra utan en massa pengar.

Detta inlägg fick mig att fundera över ett scenario jag sett/ hört talas om en hel del gånger och där äldre, rädda ryttare envisas med att köpa för explosiva hästar (oftast unga sådana) som de sedan knappt vågar rida och/ eller där allting bara blir allmänt tokigt, ibland väldigt snabbt.

Hästen kan snabbt börja testa ryttaren, bli ”otäck” att rida, ryttaren förmår inte alls få hästen att göra som ryttaren vill, det börjar letas fel hos hästen och eftersom det ibland också är så att ”den som söker han finner” så behandlas hästen av veterinär och allehanda equiterapeuter och dylikt innan den i värsta fall döms ut.

Att ta hjälp av andra om man är osäker är mycket klokt men att göra sig beroende av andra för att rida ( annat än att rida för tränare mot betalning) skulle jag verkligen akta mig för – den beroendeställningen skulle jag inte vilja hamna i.

Inte bara för kostnaden utan för att hjälpen kan utebli och vad gör man då?

Samma sak kan absolut hända med en tränare men det är enligt min erfarenhet lättare att hitta en tränare man betalar än någon som kommer hem till ens stall och som vill hjälpa till gratis eller mot en ringa kostnad.

Nu när det börjar bli kyligare ute bestämde jag och Henke oss för att äntligen inviga kaminen i huset som fanns här redan när vi flyttade in.

Föregående hyresgäster lämnade kvar en hel del ved i ett förråd utomhus och där har jag också samlat allt överblivet spill från brädorna vi byggt boxarna med.

Nu blev det bra fjutt i eldstaden med det obehandlade träet och det kom till vettig användning!

Om du vill ha en boxdörr som ingen annan har…..

Dagens funderingar vad gäller sporrar och spö på tävling:

Det skulle vara intressant att veta (med omöjligt att säkert ta reda på) hur många fler eller färre ekipage som hade tävlat dressyr om man

a) var tvungen att rida med spö

b) kunde välja att rida med spö

c) om man var tvungen att rida med sporrar

d) om man INTE fick rida med sporrar

Tror ni alls att det hade gjort någon skillnad?

Jag tror att det hade blivit störst skillnad vad gäller b- fler hade tävlat och en hel del som redan tävlar hade tagit med spöt in på banan.

Näst störst skillnad hade d utgjort tror jag.

Läste detta inlägg på en ”dressyrsida” på Facebook nyligen:

Vad har hänt med tävlingsverksamheten? Bor i Stockholm och ser tävling efter tävling som får ställa in pga för få anmälningar, kanske framförallt lätt klass och MSV C. Vår lilla klubb Orlångens RS har 12 av Max 40 starter. Har vi slutat tävla eller är det för många tävlingar samlat under kort tid pga pandemin? För 2 år sedan fick man hänga på låset när en tävling släpptes…

Detta är ju ett ämne jag tagit upp flera gånger på bloggen med utgångspunkt från Skåne och jag ser att trenden fortsätter även sedan tävlingarna släpptes fria efter Corona-restriktionerna.

Jag trodde att dressyrryttare skulle ha ett enormt uppdämt behov av att tävla men så har det inte alls blivit, det är fortsatt små klasser i många fall.

En person jag diskuterade detta med tror att risken är att en del arrangörer slutar att ordna tävlingar eftersom lönsamheten är obefintlig med så få startande.

I Skåne tänker jag att det spelar mindre roll eftersom det tidigare nästan var en överetablering av tävlingsplatser men utveckligen är ändå oroande.

Andra jag pratat med anser att bristen på startande i dressyr (på hoppsidan ser det annorlunda ut) beror på flera olika faktorer varav en del verkar svåra att komma till rätta med:

* Allt dyrare startavgifter och de lär ju inte bli billigare om arrangörerna inte ska gå med förlust pga få startande. Dyrare licenser. Dyrare bensin.

*Hårdare konkurrens parat med att ”fina” hästar idag kostar flera hundra tusen kronor.

*Hårdare regler kring hästens välfärd! Numera kollas hästarna i munnen liksom hur hårt nosgrimman är spänd och minsta sporrmärke medför uteslutning. Det fanns säkert de (ett fåtal får man hoppas) som innan dessa kontroller red med både småsår och dragna nosgrimmor men som kanske inte vågar sig ut idag.

* Överdomare som uppfattas som rabiata och delar ut gula kort och är allmänt otrevliga och stör på framridningen. Detta har jag inte alls reflekterat över skulle påverka tävlandet men togs upp som en anledning av en mycket rutinerad ryttare jag pratade med.

* Allt fler Pay and ride där ryttare både enklare och billigare kan få en domares bedömning.

Ja, detta är vad jag har hört och själv tror till viss del- vad tror ni?

Diskuterade ”hovtvätt” med en annan hästägare och vi konstaterade båda att detta är något vi aldrig lägger tid på eftersom det känns ”onödigt”.

Detta fick mig att fundera på annat pyssel man kan ägna sig åt med sin häst och det är bara att erkänna; jag är ingen pysslare alls och har inte varit sedan jag köpte egen häst.

Jag står inte och ryktar, borstar i en evighet, kammar manen eller dylikt utan för mig är det en mer funktionell avborstning som gäller och that’s it.

Mina hästar har alltid varit mycket rena (ofta tack vare täcken) men att liksom borsta för borstandets skull, eller smörja hovar och dylikt…nej…det är inget jag lägger tid på.

Jag prioriterar hagtid och när hästarna väl är inne så låter jag dom äta i fred och stänger stallet så att säga.

Jag tror inte heller att någon av mina hästar direkt älskar att bli ompysslade; inte så att de skulle protestera men de saknar det säkert inte heller (vilket så klart kan vara ren inbillning från min sida).

Men hur är/ gör ni? Står ni ofta och pysslar/ borstar/ prioriterar hästskötsel framför något annat?

Eftersom jag är ganska aktiv på sociala medier har jag haft många tillfällen att observera och reflektera över många ryttares behov av bekräftelse från omgivningen.

Det räcker för dessa absolut inte att vara nöjd själv, ha en bra känsla osv utan detta måste visas upp och bekräftas av omgivningen på olika vis; på träning, tävling, genom blogginlägg, bilder på Instagram och inlägg på Facebook.

Vi känner nog alla igen oss mer eller mindre, i alla fall jag men jag kan ändå ibland tycka att det går lite för långt men vem är jag eller någon annan att döma något så subjektivt?

Jag läste nyligen en fråga på Facebook där någon undrade om man fick en förstapris-rosett om man var den enda startande i sin klass; en helt obegriplig fråga för mig. Vem skulle man ha vunnit över liksom? Sig själv?

Men för många är rosetten viktig; det har framkommit i diskussionerna om tex de ”rosettklasser” som infördes för några år sedan.

Nu har jag själv tävlat i så många år att jag inte ens skulle vilja ha själva rosetten om jag ”bara” fick den för att jag uppnått en viss procent även om jag skulle råka komma tex sist i klassen men man är verkligen olika där och jag har också insett att det inte alls handlar om tex barn/ ungdomar eller en vuxen som precis börjat tävla utan det kan lika gärna vara någon +50 med hur många placeringar som helst ”i bagaget”.

Det är måhända en (av flera) förklaringar till att vissa ryttare fortsätter att rida samma klasser i hur många år som helst även fast de redan har rosetter på den nivån så de kan tapetsera ett vardagsrum?

Jag ser också hur vissa ryttare konstant lägger upp bilder och filmer på sina prestationer, inte bara när de lyckats bra på tävling utan när de genomför ett helt vanligt ridpass hemma.

Att tävla i en ”för låg klass” (eftersom det dessutom är fullt tillåtet) för att få en rosett kan tyckas harmlöst men när jag läser om att det även tex inom parasporten och på hög nivå kan hemfallas åt ”överkvalificering” blir jag mer beklämd.

Hur långt är man villig att gå liksom, inte bara för att tävla på egentligen betydelselösa tävlingar utan även låta sig bli uttagen till stora mästerskap, kanske få sponsorer osv utan att skämmas och bara för att synas?