Efter att nu ha ondgjort mig över ”dagens ungdom” 2 dagar i rad måste jag som motvikt berätta om ett allt annat än ”slött barn” som vi har på vår anläggning.

Flickan, som är 12 år, hjälpte mig med en del stallsysslor igår och det var en syn för ”sore eyes”.

Hon bar höpåsar, la i lunchmat i hästarnas krubbor, sopade och fejade som en ”hel karl”, ja hon bar till och med 2 halmbalar åt gången (!), något jag själv sällan gör för det känns så otympligt i vår smala stallgång.

Vips så var allt stallarbete avklarat med denna lilla hjälpreda och det är inte första gången jag har skådat hennes effektivitet.

Men bland just stalltjejer så finns det fortfarande dessa energiknippen även om de är ett utdöende släkte även här- det vet jag att vi diskuterade på ridskolan redan innan jag flyttade för snart 5 år sedan.

När jag började rida DOG man av lycka om man blev tillfrågad om man ville skritta en halt häst i ridhuset i 20 minuter- nu för tiden vill en del barn och ungdomar knappt RIDA- de ”har inte tid”, ”orkar inte”, ”har inte lust”.

Men som sagt; man ska inte dra alla över en kam och jag blir alltid lika glad när jag möter pigga, energiska tjejer som tycker att det är kul att hjälpa till, precis som jag själv tyckte en gång i tiden (och fortfarande kan tycka).

Även denna krönika får mig att nicka igenkännande; jag har flera gånger beklagat mig för tex maken och uttryckt oro för att det är dessa ungdomar som kanske längre fram i mitt liv ska ”ta hand om” mig ”på hemmet”.

Jag brukar ibland skoja om att man ska se till att ha en cyanid-kapsel redo att tugga sönder när man känner att man inte klarar sig själv längre för ska man vänta på att dessa ungdomar ska gripa in- tja…då lär man få vänta…

Ja, jag vet att jag är ”extrem” som inte har varit sjukskriven en enda dag på 25 år (helt sant och betyder inte att jag aldrig har varit sjuk utan att jag har släpat mig till jobbet ibland ) och det är inte detta jag begär och tycker vi ska eftersträva generellt men det här jäkla ”känna efter”- det får mig att sucka många gånger.

Skulle jag verkligen känna efter hur jag mår varje morgon och vid minsta antydan till smärta eller obehag i någon kroppsdel stanna hemma hade det inte blivit jobbat många dagar i mitt liv.

Nej för f..n…man får väl ändå bita ihop LITE vilket en del ungdomar verkar fullständigt främmande för och man kan ju undra var dom har fått DEN inställningen ifrån?

Jag vet en flicka som obekymrat berättade för mig att hon och hennes mamma ibland stannade hemma från skola och jobb ”för att mysa” och detta MYSA fick mig att RYSA!

Herregud…är det detta budskap man lär sin barn är det inte konstigt att de vill stanna hemma så fort det tar emot det minsta.

I hästvärlden fostras man enligt min erfarenhet oftare till motsatsen- att släpa sig iväg ”no matter what” och faktiskt i senaste Ridsport (det var ju tusan vad jag åberopar den tidningen mycket….) berättar en del ryttare om hur de ”förstört” sin hälsa genom att inte vara rädda om sig.

Detta är som ovan nämnts inte det jag tycker vi ska eftersträva men lite mer ”djävlar anamma” hade i alla fall jag önskat. Vad säger ni?

Läser följande i senaste numret av Ridsport:

En medlem i en ridklubb i Norrbotten har blivit utesluten ur föreningen och fått sin stallplats uppsagd efter ett inlägg på Facebook.

Enligt Piteå-Tidningen ska medlemmen ha blivit arg för att hästen inte släpptes ut under en tävlingshelg och skrivit ut sin ilska på Facebook.

Skriver man vad som helst på sociala medier får det konsekvenser. Det hade gått att komma till oss och förklara i stället för att vända sig till allmänheten och skriva sin sanning säger ordföranden till tidningen.

Medlemmen hade ringt till ordföranden för att be om ursäkt men ville inte möta hela styrelsen.

Då beslutade en enig styrelse att utesluta medlemmen och säga upp stallplatsen.

Enligt ordföranden har styrelsen stöd från Norrbottens Ridsportförbund beträffande uppsägningen av stallplatsen skriver tidningen.

Jaha, vad säger ni kära läsare?

Var det rätt eller fel gjort?

Jag drar mig till minnes en mycket tråkig incident som ni kanske minns från i höstas då en kvinna jag inte kände men vars vänförfrågan jag accepterade i god tro på Facebook kräkte av sig i ett inlägg där efter att jag blivit placerad i en LB med Zack. ”Du borde kommit sist” skrev hon bland annat, givetvis ifrågasättande min placering och där gick hennes klubbs ordförande in och såg till att inlägget dels togs bort och dels skrev en mycket fin ursäkt till mig (som har tävlat frekvent hos klubben i 20 år).

Men i exemplet ovan har man alltså gått ett steg längre och jag kan inte låta bli att undra om detta kanske handlar om en droppe som fått bägaren att rinna över eller ska det räcka med att man EN gång bär sig åt på detta vis?

Vad tycker ni?

Läser detta jättebra blogginlägg och nickar instämmande….kanske är jag i skrivande stund ”Birgitta, 78 år” som förfasar sig över ”dagens ungdom”?

Jag har verkligen flera gånger förfasat mig i mitt stilla sinne (eller på bloggen) över hur ”fjortisar” framställer sig själva i sina bloggar och/ eller Facebook tex.

Flickor med brösten upptryckta till hakan, med minimala linnen, med make-up och frisyrer som hade platsat på vilken bordell som helst (ursäkta…)- ja, jag kan inte låta bli att undra var i detta deras föräldrar finns?

För vi har ju redan många gånger kunnat konstatera hur enorm genomslagskraft sociala medier kan ha och vilka personer, som är ute i allt annat än goda och oskyldiga avsikter kan locka till sig.

När JAG var liten kunde man på sin höjd låna morsans högklackade skor och svassa runt i dom lite och känna sig vuxen men idag verkar det nästan accepterat att väldigt unga flickor sminkar sig rejält, färgar håret, använder bh (trots att de inte ens har fått bröst) och stringtrosor….ja, jag vet inte men för mig känns det bara så fel.

Låt barnen vara barn- jag trodde att utseendefixering och bantningshets var sådant som kom när man blev i alla fall liiite äldre men det verkar verkligen inte så.