Fast i ärlighetens namn så kan jag tycka att utklädda djur kan se jättesöta ut (sa Birgitta, 6 år).

Vuxen-Birgitta brukar dock inte klä ut sina egna djur om man bortser från Soyas täcken som ENBART fyller en värmefunktion (tror du på det själv frågar Birgitta 6 år).

Igår berättade jag för er om hur lika jag tycker att Kreon och Vicke är på många sätt och tyvärr har jag upptäckt ännu en likhet som egentligen inte förvånar mig men som inte känns desto mindre tråkig ändå: det ibland ”elektriska” beteendet i hagen.

Kreon hade i perioder jättesvårt att verkligen slappna av i hagen- så fort någon häst togs ut för att ridas så blev han liksom på sin vakt, kunde komma fram till grinden ”är det min tur sen” osv.

I de små grushagarna märktes det inte alls lika mycket som när han gick i våra större gräshagar och denna oförmåga att slappna av, som också ibland resulterade i rejäla ruscher, gjorde att jag förra hösten/ vintern fattade beslut om att han inte skulle få gå i gräshagarna så länge de var leriga (extremt stor risk för att halka som jag såg det).

Nu har jag fattat samma beslut gällande Vicke och efter att ha sett honom ”flyga” omkring i en gräshage medan leran sprutade högt upp på mage och ben på honom.

Jag VÅGAR helt enkelt inte riskera att han halkar, fläker sig, vrickar ett ben- för tro mig: han kan springa! Ingen liten strutt-trav där inte eller en försiktig galopp- det hade väl gått an.

Och eftersom vi har så ont om gräshagar och använder dom endast i nödfall höst och vintertid så blir det så sällan han skulle få gå där att varje gång skulle bli för mycket ”nyhetens behag” och risk för ruscher.

Så tyvärr; det får bli liten grushage tills hagarna torkar upp och gräset distraherar, dvs till våren.

Inte för att jag känner att jag har riskerat att bli SKJUTEN precis 🙂 men nog har jag upplevt att det konstigt (?) nog har provocerat en del att jag i perioder tex har ridit väldigt tidigt på morgnarna.

På ridskolan gick det så långt en gång för en massa herrans år sedan att någon ”bror Duktig” gick runt med en namninsamlingslista bland de andra hästägarna för att förhindra att jag red innan stallets ordinarie öppet-tid ”för att hästarna blev störda”.

Det ska då sägas att jag och en annan stallkamrat hade ridit på detta vis i några år- inte varje dag men tämligen ofta och nu säger jag inte detta för att det var jag som gjorde det men jag upplevde VERKLIGEN inte att hästarna ”blev störda” av detta.

Alla hästarna stod helt tysta medan jag gjorde i ordning min egen häst och under tiden jag red hann ordinarie personal komma och börja jobba.

Nej, jag fick verkligen känslan att det bara RETADE en del att jag ORKADE rida innan jobbet och om inte andra orkade så skulle minsann jag inte heller ha denna möjlighet.

Trist var det och en starkt bidragande orsak till att jag i sinom tid bytte stall efter ca 20 år.

Och jag fattar som sagt inte det där med att man ska anses som sååå konstig eller för den delen DUKTIG bara för att man stiger upp tidigt på morgonen.

Man har ju olika dygnsrytm och jag skulle tex aldrig i livet orka rida efter klockan 19.00 som hur många människor som helst gör men rider man på morgonen så är man tydligen hur konstig som helst.

Ser också ibland att någon bloggar om att de minsann har ridit innan klockan 8 på morgonen som om detta var en världssensation typ. Inte det minsta märkvärdigt för mig alltså utan bara något man kan göra om man känner för det och har möjlighet.

Dödens käftar!

Jag får ganska ofta frågan hur det går med min nya häst och om jag är nöjd med köpet och efter ca 4 månader som Vicke-ägare måste jag säga att jag är JÄTTENÖJD!

Till skillnad från många som inte alls förstod vad jag såg hos Kreon tyckte jag att han var superfin och därför var jag också mycket ledsen över att mista honom.

Att jag nu har en värdig efterträdare som på många sätt är mycket mer lik honom än vad man kan tro vid första anblicken är mer än vad jag vågade hoppas på när jag började min hästjakt och inte heller jag såg i början hur lika dessa hästar egentligen är (och då pratar jag inte om deras utseende).

Jag skojar ju ibland och säger att Vicke är ”Kreon gone soft” och med det menar jag att Kreon nog I SINOM TID hade blivit som Vicke redan är- energisk, arbetsvillig, känslig OCH snäll.

För Kreon var ju inte alls så ”allmänt snäll” som Vicke är- han var mycket besvärlig att rida ut ensam, spände sig ohyggligt på tävling och var för oerfarna människor inte ens lätt att tex leda in från hagen.

Så länge man red dressyr ensam i ridhuset visste man i princip med 100 %-ig säkerhet att man skulle få ett pass to die for men så fort det kom till andra aktiviteter fick man ständigt vara på sin vakt, ligga steget före, aldrig slappna av.

Efter årets höst och vintermånader med Vicke har jag märkt att han har samma känslighet som Kreon men han döljer det på ett helt annat sätt och behärskar sig också på ett sätt som Kreon inte alls gjorde.

Vicke SER till att börja med långt mer avspänd ut än vad han ibland är- han har ett väldigt näpet ansikte som fångar mångas uppskattning och tittar man bara på DET så förstår man inte alltid vad som utspelar sig i kroppen på honom.

För mig blev det så tydligt när fysioterapeuten besökte oss senast och Vicke skulle undersökas ensam i stallet (han hade haft en kompis som sällskap gången innan).

Till och med jag, ägaren, tyckte att han såg lugn ut där han stod i uppbindningarna men fysioterapeuten KÄNDE att han var spänd som en fiolsträng av att ha blivit lämnad ensam kvar i stallet.

I tex detta fallet hade Kreon försökt att RIVA STALLET medan Vicke bara stod stilla men som en hård boll, hela han.

Och jag har ju redan flera gånger berättat om vilket helsike jag hade med att sitta ner i traven på honom de första veckorna- nu är jag helt övertygad om att detta berodde till absolut största del på spändhet och inte en rörlig rygg tex.

Hur kan man annars förklara att Vicke idag travar bättre än någonsin (sedan jag köpte honom i alla fall)  men att jag ändå sitter fullständigt obehindrat på honom- precis som på vilken häst som helst?

Nej, där är mer nerv i detta djur än vad hans söta lilla ansikte avslöjar och om inte annat märker man det i ridhuset- varenda jäkla gång man kommer dit.

Delar av vårt ridhus ena kortsida används till halm och hinderförvarning- vi har alltså ganska många storbalar halm uppstaplade där samt diverse hindermaterial som används regelbundet (se bild).

VARJE GÅNG jag rider förbi denna kortsida de 5-10 första varven ska Vicke glo, gå på snedden, någon enstaka gång nästan hoppa till innan han slutligen accepterar att ”ok, jag kommer inte att bli uppäten av halmbalarna idag heller”.

Nu ska det sägas att väldigt många av de hästar som rids i vårt ridhus BRUKAR ”glo”- mer eller mindre men jag har ändå liiite svårt att förlika mig med att min sååå snälla häst liksom ”måste” ha detta lilla mini-drama där varenda eviga gång.

Och nu ska ni höra något konstigt; Kreon brydde sig ALDRIG någonsin om dessa balar/ hinder- inte ens förra hösten när så gott som ALLA hästar i ridhuset fick riktiga tokryck då och då när deras ryttare ville rida förbi (vi gissade i efterhand att det kanske låg kattungar eller andra djur som hästarna hörde men inte såg i halmen).

Men bortsett från detta ”kortside-gloende” som jag suckar trött åt varje gång jag börjar rida så tycker jag att Vickes känslighet bara är av godo- i alla fall om vi ska komma någon vart i vårt dressyrtävlande.

Jag har haft ”okänsliga” hästar så att det räcker och blir över och har verkligen insett att jag aldrig mer vill ha det så- att man sedan får ta det onda med det goda när känsliga hästar ibland reagerar lite ”för mycket”/ fel får man acceptera och använda känsligheten till sin fördel- så tänker jag.