När jag höll på med att försöka sälja Archie kom jag i kontakt med ett fenomen som jag tidigare faktiskt inte stött på men som egentligen inte borde vara något konstigt.
 
En presumtiv köpare ville att vi vid en eventuell affär skulle ta ett blodprov på Archie för att utesluta att han var dopad och det hade jag givetvis inget emot.
 
Köparen berättade om erfarenheter av hästar som skickats upp till en ridskola köparen kände till i Norrland där det visat sig där hästarna fått smärtstillande och dylikt och det hade ibland blivit dyrköpta erfarenheter.
 
Att transportera en häst från Skåne till Norrland kostar idag med transportfirma ca 8.000- tur och retur således över 15.000 och då kanske någon chansar på att ”går det så går det”.
 
Problemet med dessa dopingprov är att de enligt i alla fall min veterinär kostar flera tusen kronor- kanske inget man bara betalar sådär rakt ut ur fickan.
 
Men den köpare jag pratat med hade en lösning även på detta:
 
Man låter en veterinär ta ett blodprov på hästen man vill köpa och sedan ber man samma veterinär att SPARA provet, dock utan att skicka det på analys.
 
Först om man misstänker att något är ”galet” med hästen efter x dagar/ veckor skickar man iväg provet och betalar och är allt frid och fröjd så gör man det inte och sparar kostnaden.

Eftersom många varit nyfikna och frågat tänkte jag idag berätta, om inte alla detaljer så i alla fall relativt kortfattat om hur det kom sig att jag köpte Kreon:

Redan när jag annonserade ut Archie bestämde jag mig för att INTE börja läsa annonser eller åka och titta på andra hästar innan han var såld- andras erfarenheter hade lärt mig att det kan ta många månader innan man får sålt sin häst och att då hinna hitta x antal hästar som man vill köpa men inte KUNNA göra det måste ju kännas hur frustrerande som helst.

Ja, så gick mina tankegångar när jag besökte NN dagar efter annonseringen och hon sa att hon precis hade fått hem en häst som var till salu och som hon tyckte att jag skulle köpa.

Visst kunde jag titta på hästen tyckte jag, den stod ju ändå på plats men då jag såg den riden av en välridande tjej tappade jag intresset på typ 5 sekunder.

Kreon STRUTTADE omkring i en fullständigt gräslig symaskinstrav och även om galoppen var fin så tänkte jag i mitt stilla sinne att en häst med så urusel trav ville jag VERKLIGEN inte ha.

1-2 dagar senare frågade NN om jag inte skulle rida på Kreon trots allt och det gjorde jag, i ett ridhus utan speglar.

Jag kunde därför inte SE något men min KÄNSLA sa mig att jag absolut inte satt på en symaskin, tvärtom travade hästen hur normalt som helst.

Jag frågade också NN hur det såg ut och hon bekräftade att strutt-traven var borta och därmed var mitt intresse väckt.

För Kreon kändes rak och följsam, inte det minsta unghäst-vinglig och verkade snäll och med lagom bjudning.

Att han symaskinstravat så illa i början måste ha berott på han precis kommit till stallet och kanske var nervös och spänd för jag har aldrig någonsin mer sett denna trav och tror inte jag får se den igen heller.

Jag red Kreon ytterligare någon gång och longerade också för att själv se hur han rörde sig innan jag slutligen meddelade att jag ville köpa honom men då återstod fortfarande problemet med att jag redan HADE en häst, Archie.

Veckorna gick, jag blev mer och mer nervös att Kreon skulle hinna bli såld och var sååå glad då NN åkte för att hålla kurser och tävla på meeting; ”bra…då hinner hon inte visa honom för någon på x dagar” tänkte jag alltid.

Och jag måste säga att både NN och Kreons ägare varit mer än justa mot mig- de visste hur mycket jag ville ha honom och NN har också hela tiden tyckt att han skulle PASSA mig så de har inte precis jagat spekulanter utan faktiskt väntat på mig.

Archie hann också nästan bli såld till vad jag tror hade varit en PERFEKT köpare som dock drog sig ur ”fem i tolv” och det var verkligen en enorm TUR att NN, genom sina kontakter, lyckades hitta en ny köpare ytterligare veckor senare.

Så sammanlagt har jag nog väntat på Kreon i gott och väl över en månad men nu står han i stallet och det är jag mycket glad och tacksam över!

Jag vet inte hur era erfarenheter ser ut vad gäller veterinärbesiktning inför ett (förhoppningsvis) stundande hästköp men själv upplever jag att det är relativt vanligt att hästar inte ”går igenom” utan större eller mindre anmärkningar.

En bloggläsare har fått backa på 2 efter varandra planerade hästaffärer, båda hästarna hade för mycket/ för stora anmärkningar vid sina besiktningar.

En vän som tävlade sin häst på en ganska hög nivå fick också tummen ner hos veterinären och samma sak var det när jag skulle sälja Decima som hade en liten böjprovsreaktion på ett bakben, något jag givetvis inte hade en aning om (då skulle jag aldrig ha låtit besiktiga henne utan behandlat i stället).

Hur som helst, för att slippa samma scenario med Archie och på det sättet kanske förlora en bra köpare och i stället bli stående med en häst som först måste behandlas och vila i x antal veckor valde jag att göra något som jag skulle vilja rekommendera alla säljare att göra: besiktiga hästen innan du ens annonserar ut den!

Visst är det en extra kostnad men då vet du till en början var du står så att säga och slipper lägga tid och allt annat som en försäljningsprocess innebär om hästen sedan inte ens GÅR att sälja pga någon ”dold” hälta eller vad det nu skulle kunna vara.

Som KÖPARE hade jag också attraherats av att redan i annonsen kunna läsa att hästen nyligen är besiktigad ua.

Jag har hört mer än en sann historia om köpare som åkt halva Sverige för att på plats hos säljaren direkt kunna konstatera att det utannonserade djuret är synligt halt!

Även om säljaren själv är både blind och döv och har missat detta (fast jag undrar hur många som har så dålig koll EGENTLIGEN och hur många som rent ut sagt försöker luras) så är man alltså lite mer på den säkra sidan om man vet att hästen nyligen kollats av veterinär även om i alla fall jag aldrig hade nöjt mig med detta utan även låtit besiktiga hästen vid köp och då av en veterinär jag själv valt eller i alla fall godkänt.