Då och då stöter jag på hästägare som påstår att deras häst blivit istadig eller ”dum” på olika sätt och ska jag vara ärlig så är det enligt mitt sätt att se det väldigt ofta hästägarens eget ”fel” även om det väldigt sällan uppfattas så av ägaren själv.
 
Ofta är det i början av hästägandet som dessa problem uppstår- när hästen har blivit lite ”varm i kläderna” och kanske även den tidigare skickliga ryttarens utbildning börjat ”gå av” som hästen gör några ”testningar” som om den nya ägaren inte lyckas stävja kan göra att hästen snabbt uppfattas som just ”dum”.
 
Erfarenheter har många gånger visat att just ett ägar/ryttarbyte kan medföra en ganska utökad risk för att hästen blir sjuk/ skadad- man rider annorlunda, på annat underlag, med annan utrustning och med andra intervall än den som haft hästen tidigare och allt detta sammantaget eller var för sig kan göra att hästen tex blir halt väldigt kort tid efter inköpet.
 
Men inte bara finns risken för skador utan alltså även för att hästen vill testa den nya ryttaren och är man då inte påpasslig och kan reda ut detta så kan den nya hästen bli en tråkig erfarenhet för en.
 
Mitt råd till alla som har en, vad de tycker ”dum” häst- dvs en häst som plötsligt börjar bete sig oförklarligt ”icke-önskvärt” är att först rannasaka sig själv.
 
Rider man hästen tillräckligt ofta/ mycket så att den får den motion den behöver?
 
En konstig fråga kan tyckas men min erfarenhet är faktiskt att detta kan vara den enkla förklaringen till att hästen börjar bråka vid ridning- den är helt enkelt stallmodig, oriden och känner inte tillräcklig respekt för sin ryttare.
 
Om man med gott samvete kan bocka av ovanstående som en trolig anledning till hästens fjanterier så tycker jag att nästa steg är att kolla upp hästen veterinärt.
 
Jag skulle kunna rada upp hur många hästar som helst som ryttarna först tyckte var dumma på olika vis (vägrar på hinder, bockar vid ridning, vill inte gå fram, kör upp huvudet osv osv) där det sedan visat sig att hästarna haft olika skador av varierande grad där några till och med lett till utdömning!
 
Och när man anlitar veterinär så tycker jag verkligen att man i första hand ska tillfråga den som känner ens häst sedan tidigare och om man inte har någon sådan så kontakta en HÄST-veterinär, inte vilken allmänpraktiserande veterinär som helst.
 
Att diagnosticera en ”dum” häst kan vara svårt nog även för en skicklig hästveterinär så då är det bara dumt att börja med något annat- det är vad jag tycker i alla fall.
 
Om inte veterinären hittar något fel på ens häst är det all idé att ta hjälp av någon annan hästmänniska och kanske till och med lämna bort hästen för tillridning.
 
Väljer man det sistnämnda alternativet tycker jag att det är absolut att rekommendera att man själv också försöker komma ut till denna person och rida själv ibland- då har man möjlighet att få hjälp för egen del också för det kan mycket väl vara det som är det egentliga problemet- att det är något man själv gör som stör hästen.
 
Och får man inte den hjälpen så är ju risken jättestor att problemet återkommer ganska snart efter att utbildaren lämnat ifrån sig hästen och så börjar eländet om från början igen….

Jag har nu på kort tid hört talas om 3 olika hästar som sålts men där köparen sedermera velat lämna tillbaka hästen för att man inte klarar av den.

Har detta blivit en trend undrar jag- att man tror att det bara är att returnera en häst likt en tröja som inte passar?

Jag misstänker att dessa ”icke-passande” hästar i många fall köpts av orutinerade ryttare som rent ut sagt tagit sig vatten över huvudet och så står de där med en objektivt sett helt normal häst som DE dock inte klarar av.

Och visst har det förekommit rättsliga tvister där en säljare HAR fått ta tillbaka en häst men dessa är så ovanliga vill jag mena att man verkligen inte ska inbilla sig att det ”bara” är att reklamera sin köpta häst och så har man köpesumman åter på sitt bankkonto lätt som en plätt.

Fast oavsett hur svårt det är att lämna tillbaka en köpt häst så är nog detta en av mina värsta fasor om jag skulle sälja tex Archie.

Han är anser jag, om inte annat genom denna blogg, dokumenterat super- snäll men tänk om någon köpte honom och efter en viss tid påstod att han var istadig, slängde av, inte gick att rida på osv.

Även om jag inte kunde/ ville ta tillbaka honom så skulle jag ju heller inte vilja att han var hos någon som inte ville ha honom!

Så var det till viss del när jag sålde Decima.

Hennes nya ägare ville ju sälja henne 5 månader efter köpet, dock av anledningen att hon hellre ville ha en islandshäst ( DET kommer jag aldrig att komma över men det är en annan historia….) och då kände jag bara ”men se till och sälj så fort du kan- jag vill inte att ”min” häst ska vara hos någon som inte vill ha henne”.

Sedan undrar jag också om inte utvecklingen mot allt mer ”elektriska” tävlingshästar bidrar till att de som köper dom därefter inte reder ut ridningen?

Man kanske inte förstår att ens kunskap och engagemang inte räcker till för att klara av en känslig individ som man har gjort upp stora tävlingsplaner för och så blir det som det blir- en ledsen och besviken ägare, en ”dum” häst som bråkar och en fd ägare som inte fattar någonting?