Inlägg av

Skrivet

Käkade min hund en elefant igår?

Ni vet väl att vissa saker aldrig får sägas högt eller ens skrivas?

För många år sedan deltog jag i en diskussion på nätet kring skoning. Vi ”pratade” om hur ofta våra hästar fick tappskor och jag konstaterade glatt att något sådant aldrig drabbade mig, eller rättare sagt min häst.

Tja…ni kan ju själva lista ut vad som hände bara några dagar senare…

Man ska inte heller se fram emot en tävling allt för mycket för då går det antingen åt skogen eller så kommer man inte ens dit- hästen blir halt!

Osv osv….

Igår pratade jag med en kvinna i stallet som också har hund. Vi konstaterade att våra fyrfotingar ibland är riktiga asätare som säkert hade överlevt länge i det fria och tyckte också att det var bra att deras magar vande sig vid inte bara 100 % kliniskt testad föda.

”Ja…tack och lov måste jag säga att Soya nästan aldrig blir dålig i magen” dristade jag mig till att säga och det skulle jag ju givetvis inte ha gjort insåg jag i natt klockan 24.00, 01.00, 03.00 och 05.00 för det var nämligen då jag fick stiga upp för att släppa ut hunden.

Soya är tyvärr (i vissa sammanhang i alla fall) tyst som en mus- när hon behöver gå på toaletten, hur akut det än är, är ett sådant exempel.

Hon bara hoppar ut ur sängen och springer ner på nedervåningen men det räcker för mig- då vet jag att det är ”något”. Tur att man likt en småbarnsförälder vaknar av dessa subtila tecken och kan släppa ut henne.

När jag var ute sista gången hade det hunnit ljusna och jag tänkte att jag skulle försöka hitta högarna i trädgården för att se riktigt hur kass Soya har varit i magen.

Döm om min förvåning då jag inte hittar några ”sörjor” (ursäkta uttrycket) utan 3 i konsistens helt normala men megastora högar från nattens äventyr.

Därav rubriken- jag måste fråga mig vad i hela fridens namn hunden har ätit som har utlöst denna bajs-frenesi :=)?

Skrivet

Lördag- gräsänkan tog en rejäl stalldag

Denna helgen är maken på något flyg-event och jag och Soya har lämnats åt vårt öde.

Detta låter värre än det är; jag tycker faktiskt att det kan vara skönt att få rå om bara mig själv ibland, maken och jag träffas ju annars varje dag sedan många år tillbaka :=).

Morgonen inleddes som många andra lördag-morgnar med ett dressyrpass i ridhuset och nu kan jag nog säga att jag rider som vanligt. Archie kändes fin och vi avslutade efter 45 minuter och tog en kort skrittrunda med Soya.

Idag skulle jag också tömköra Rocky, Mys häst, och det gjorde jag gärna vilket ni förstår om ni läste föregående inlägg :=).

Efter hagutsläpp, lädervård, matfix och lite annat smått och gott körde jag och veckohandlade och begav mig därefter hem för en sen frukost och en låååång power-nap :=).

Väcktes i min slummer av ett sms som lät meddela att Sally varit nolla i sin debut med nya ponnyn; mycket roligt så klart och något vi får prata mer om vid morgondagens träning.

Gräsmattan hann bli klippt och huset städat innan jag åter begav mig till stallet för att släppa ut Archie och Rocky en andra omgång- Bröta är på kurs så Rocky får agera hagsällskap, dock på vad jag kallar ”dubbelt säkerhetsavstånd”, dvs med en hage mellan våra kaxiga valacker.

Medan hästarna stod och solade sig fördrev jag tiden med diverse stallsnack, framför allt med vännen Liv som var lika glad som alltid. Idag kanske extra glad efter en fin placering i LA:4 i Klippan.

Visarna på klockan hann snurra på rejält innan magen knorrade att det var dags att åka hem och nu återstår bara slappande i soffan- en underbar sysselsättning om ni frågar mig!

Skrivet

Buhu- nu har jag hittat en häst jag vill ha!

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?

Jag tror att det kan inträffa men att det inte är detta överreklamerade tillstånd man ska leta efter utan snarare satsa på känslor som mer växer fram. De är nog mer tillförlitliga i det långa loppet- det första intrycket man får av en person eller något annat för den delen kan lika gärna vara otroligt missvisande.

Jag har nu insett att jag har stirrat på drömhästen (sorry Archie) hur många månader som helst utan att just begripa att det är en drömhäst, för mig i alla fall.

Som vanligt, vad annars, finns det bara två småååå ”aber” med detta djur:

a) hästen är mig veterligt inte till salu men framför allt

b) det är VE OCH FASA en ponny!!!

Även om jag hade lyckats övertala/ be/ böna/ hota ägaren att sälja hästen till mig så kvarstår det faktum att ponnyeländet är många centimeter för liten för tävlingsbanorna med MIG :-(!!!

Föremålet för min insikt och habegär är alltså valacken Rocky som står i ”mitt” stall och som jag bara blir mer och mer förtjust i.

Jag har tömkört honom flera gånger och det har aldrig varit några problem men dessutom går han bara bättre och bättre för varje gång och visar fler och fler kvalitéer.

Nu vet jag ju inte hur Rocky är att varken rida eller framför allt tävla men jag kan lugnt konstatera att om jag hade fått honom att gå inne på en bana så som han går när jag tömkör; ja, då har han allt jag önskar mig.

Rocky har ett otroligt flott steg när han blir lite uppeldad, han flyger fram med väldigt fina gångarter och bibehållen takt och det går faktiskt numera att lugna ner honom även om han från början vill springa i ”hundranittio”. Detta upphetsade springande utlöses oftast av ljud utifrån- idag en traktor som harvade utebanan- men som sagt; det går att ha kontakt med hästen ändå och han ser ut som ”en miljon” när han dansar fram i ridhuset.

Att han är otroligt lätt-tömkörd och har en väldigt vacker sida är ytterligare egenskaper jag skulle värdera inne på en bana- alltså om de gick att överföra till ridning- men tyvärr….det är alltså bara att fortsätta att drömma om detta djur.

Min fråga är som så många gånger förut: VARFÖR ÄR LIVET ORÄTTVIST och den spontana följdfrågan måste bli

HUR MYCKET TILLVÄXTHORMON KAN MAN GE EN PONNY TRO????

Skrivet

Hur mycket kiss innehåller en hund…egentligen?

Lustig fråga kan tyckas men jag undrar verkligen ibland :=)!

Jag har ju en tik och har fått för mig att de inte är lika revir-märkande som hanhundar men antingen har jag fel eller så är Soya lite speciell?

Framför allt när vi är ute och går på okända platser kan hon stanna och småskvätta ”tusen” gånger och jag har många gånger tänkt ”tar kisset aldrig slut” :=)?

Allt detta småskvättande förvandlas till raka motsatsen hemma- Soya tycks aldrig bli ”nödig”.

Vår rutin är att varje kväll innan sänggående släppa ut Soya i trädgården för att hon ska kissa. Detta brukar ske vid nio-tiotiden och då går hon ut, kissar det snabbaste hon kan för att sedan flyga in i huset igen.

Vid enstaka tillfällen vägrar hon att resa sig ur soffan då kommandot ”ska vi gå ut” ges- hon vet mycket väl vad det betyder men hon vill helt enkelt inte och då låter vi henne vara.

De gånger Soya vägrat att gå ut och kissa kan hon utan problem hålla sig från kanske 19.00 till hur sent som helst nästa morgon, hon sover alltid tungt i vår säng och går aldrig självmant upp.

Väldigt praktiskt förvisso så jag klagar inte, jag är mer förundrad över revirkissandet vid långpromenader.

Görel: hur är dina tikar?

Skrivet

Fredag- köldchock och lite bilder

I morse fick jag åter igen en köldchock (när ska det sluta????) – det var bara 2 grader varmt (dvs kallt) när jag åkte till stallet.

Vädret var i alla fall otroligt vackert, solen var redan uppe och man kunde ana att det skulle bli en strålande dag- vilket det inte blev; det har ösregnat länge därefter….

Jag tog ut djuren på en lättare uteritt, det blev mycket skritt men även lite trav i olika tempon och försök till lite mer samling och kandens och en härlig galopp.

Archie bevisade än en gång hur stencool han är och det upphör jag aldrig att vara tacksam över.

I början av ridturen var vi tvungna att rida förbli ett helt menageri med byggjobbare som höll på med något grävarbete utmed en av grusvägarna som vi brukar rida på (de är tydligen lika morgonpigga som undertecknad?). 3 grävskopor var i full gång med att flytta jordhögar och de svängde med sina ”armar” hit och dit.

Visst tittade Archie till men vi tog oss förbi utan minsta problem och det var som sagt verkligen skönt.

Jag hade i annat fall fått rida tillbaka och rida en helt annan, mycket längre omväg för att kunna rida på annat än asfalt och klockan 05.15 har man inte riktigt tid med sådana plan-ändringar, inte när man har ett jobb som väntar på en i alla fall.

Jag rider faktiskt i otroligt vackra omgivningar som bilderna tagna med min I-phone tyvärr inte kan göra riktig rättvisa (den tar bättre kort på riktigt nära håll).

Lite John Bauer över denna bild tycker jag….

Ännu en vy…

Här försökte jag att ta kort på grävskoporna mm på hemvägen (då jag tog en annan längre väg för att slippa rida förbi dom igen) men avståndet blev för stort.

Skrivet

Är min blogg en klubb för inbördes beundran?

Tänk vad ”lustigt” (eller inte….) det kan bli ibland.

Jag har ju någon gång raljerat över att jag tycker att vissa andra bloggar är ”klubben för inbördes beundran” där skribenten mest får kommentarer i stil med ”åhhh vad fin din häst är” och” gud så bra du rider” och svarar sina läsare på liknande vis men nu har jag faktiskt själv blivit anklagad för att ha just en sådan blogg?!?!?

I ärlighetens namn är jag tämligen konfunderad då jag inte känner igen mig i beskrivningen men så kan det ju vara ibland; det måste vara upp till varje läsare att få lov att känna och tycka just det som den tycker och känner.

Så här skriver signaturen ”mimmis” till mig:

”Jag tackar för mig att vara på din sida. På grund av saknad respon, jag har som regel att alltid svara mina bloggare tack för visat intersse tycker mest det verkar vara en klubb för inbördes beundran. ”

Till både dig mimmis och andra vill jag förtydliga att jag i görligaste mån försöker svara alla på alla kommentarer de ger förutom om jag kanske verkligen inte har något att tillföra, om kommentaren så att säga ”står för sig själv” eller om jag rent utav glömmer att svara (dvs jag tror att jag har gjort det men det senare visar sig att jag har glömt det).

Om minnet inte sviker mig var det du mimmis som föreslog att jag skulle köpa mig en nordsvensk (!!!) och det svarade jag på men vad du mer känner att jag har ignorerat från dig har jag faktiskt ingen aning om.

Sedan kan jag väl tycka att man, om man väljer att sluta att läsa en blogg efter några veckor för att bloggskrivaren missat att svara på någon kommentar som man har sänt…tja, det säger nog mer om ens eget bekräftelsebehov än om mig som bloggare. Men det är min åsikt det!

Hur som helst….ni som läser får läsa om ni vill, sluta om ni vill och hemskt gärna kommentera allt vad ni orkar.

Som jag redan har berättat flera gånger förbehåller jag mig rätten att inte publicera kommentarer som jag finner oförskämda eller av annan anledning inte värda ”trycksvärta” men det är så sällan sådana kommentarer dyker upp (har nog bara raderat 3-4 stycken genom åren vad jag kan minnas) att vi inte behöver orda mer om det.

Skrivet

Torsdag- å ännu mer dressyr

Även idag blev det dressyr i ridhuset och en kort skrittrunda efteråt.

Efter jobbet blev det också sedvanligt hagutsläpp och en rolig pratstund med Liv, flitig bloggkommentator.

Fick be henne att ändra sina stalltider- är vi på plats samtidigt kommer jag aldrig hem utan vi fastnar i allehanda diskussioner om allt mellan himmel och jord- idag hus och gårdsletande för att anknyta till ett av dagens blogginlägg :-).

Skrivet

En bild på min snabb-snigel!

Min senaste favoritbild på en flygande Black Beauty tagen av Jonathan Hertzberg på en träning i Landskrona för ca 3 veckor sedan.

Om det hade varit Birgitta, 6 år som hade skrivit inlägget så hade hon förklarat för er att man bara genom att titta på Soyas täcke förstår 2 saker:

1. den röda färgen visar att hon är en TJEJ och

2. Siffran visar ju så klart att hon är NUMMER 1.

Vad bilden inte visar att Soya blev 4:a, dvs….hmm…sist i detta träningslopp.

Notera förresten hur otroligt lååååång en whippet in action kan bli- för övrigt även då den sträcker ut sig och tränger ut sina ägare ur sängen….

Skrivet

Speciella annonser, del 86 (nästan drömgården…..)

http://bovision.se/description/description.aspx?guid=101060485

Denna gård verkar det ha gått troll i!

Jag såg att den var till salu redan för ganska exakt 2 år sedan och om jag inte minns fel kostade den då 3, 5 miljoner.

Efter att ha stått tom och osåld i över 1 år sänktes priset något och därefter har jag inte sett den på annons förrän nu igen då man begär 2, 9 miljoner.

Av bilderna att döma har något bott på gården sedan i somras/ höstas (kanske har den bara varit uthyrd och inte såld?) men nu är objektet alltså åter till salu.

Det jag hela tiden har tänkt med denna gård är att det måste vara en säljares värsta fasa att själv hitta ett nytt boende men att sedan inte få det gamla sålt.

Jag menar….hur många har råd att månad ut och månad in betala för lån i miljonklassen?

Och man kan ju inte bara skänka bort ”eländet”….som givetvis inte blir i bättre av att stå tomt under tiden….

Det som känns så himla retligt för mig är att just denna gård i så gott som alla avseenden skulle passa mig och maken perfekt om det inte vore för en liiiiten detalj som man säkerligen inte noterar när man tittar på mäklarens bilder.

Gården och utebanan ligger typ 50 meter från samma väg som vi bor utmed nu; en otroligt trafikerad 90-väg.

Idag har vi där vi bor höga träd, häck osv som dämpar vägljudet som i sanning inte upplevs som störande alls av oss ( vi är väl vana) men därifrån till att sitta och rida dressyr så nära en väg…nä….

Jo, jag hade säkert klarat av det på alla vis men frågan är hur irriterande jag då hade funnit trafiken och framför allt är väl frågan vem jag hade kunnat ha som inackordering på sådana premisser?

Har väldigt svårt att tro att vem som helst vill/ vågar rida så nära lastbilar som dundrar förbi osv?

Att man dessutom inte äger marken som hagar och utebana ligger på känns ju inte det minsta säkert; vad gör man om det skulle ”skita sig” med arrendet?

Nej, jag är övertygad om att både detta och kanske även annat är orsaken till att en så här fin gård är så svårsåld, jag har sett objekt i otroligt sämre skick som kostat det dubbla.

Det som känns ännu retligare idag än då jag såg gården för första gången är att det sedan dess har byggts ett stort ridhus på andra sidan vägen, dvs typ 500 meter längre bort.

Detta ridhus tillhör den fina anläggningen där Archie och Birk stod 2 somrar i rad och jag kan inte tänka mig annat än att jag, hade jag köpt gården, hade fått lov att rida där- bara jag hade lyckats ta mig över vägen vill säga.

Men inte ens jag med min stensäkra häst skulle faktiskt få för mig att rida över och utmed en 90-väg- där går till och med min gräns och att lasta för att köra en halv kilometer skulle kännas minst sagt märkligt.

Nej, jag får glömma denna gård och trösta mig med att man bör sky så svårsålda objekt som pesten. För skulle man köpa det och sedan själv behöva sälja en dag- tja…då vet man vad som väntar….

Skrivet

Dagens LC- träning

I kväll har Soya och jag varit på LC-träning i Sjöbo och som vi hade hoppats på var Soyas kille Ville den förste vi stötte på.

Som vi redan hade bestämt i förväg sprang kärleksparet det första loppet ihop och det gick väl hyfsat. Soya tog en väl stor omväg efter luren i starten men sedan rättade hon sig och som den gentleman Ville är lät han henne komma först i mål.

Det andra loppet sprang Soya med sin väninna Lilli som därmed fick sin licens.

Att just Soya hjälpte Lilli till licensen kändes extra roligt eftersom Jonathan var den första whippetägaren jag lärde känna efter att vi skaffat Soya.

Vi lärde känna varandra genom ett vinthundsforum där jag efterlyste kompisar till Soya. Jonathan skulle då precis köpa en valp, Lilli och nu är hon alltså så stor att hon har tagit licens.

Känns lite som att cirkeln har slutits….

Lite roligt var det att domaren tyckte att båda hundarna sprang mycket bra och hans kommentar om Soya ”hon är ju så SNABB” fick mig att le och tänka på snigelfarten hon har på hundkappträningarna.

Men LC är ju lite annorlunda och kräver inte sådana överljudshastigheter som just hundkapp.