De första månaderna jag ägde Frenchie skulle jag inte drömma om att rida ut i skogen på helgerna eftersom han var så oberäknelig och periodvis istadig.

Och ”min” skogs besöksfrekvens ser verkligen annorlunda ut på vardagarna vs helgen.

Vardag= öken/ öde ö

Helgdagar= potentiella vandrare, joggare, hundrastare, svamp och bärplockare, cyklister, mountainbikeåkare, fotografer, barnrastare, besökare från the Lodge som vill sträcka på benen, ungdomsgäng som vill fly storstan en stund och tja….ni fattar.

Numera är Frenchie som vilken häst som helst att rida ut vill jag påstå, han kan absolut titta till på saker men det är inte det där ”jag vägrar att röra mig framåt eftersom jag har sett ett gruskorn och vill hellre vara fastfrusen i marken eller gå bakåt om du insisterar”. Och nu vågar jag rida ut veckans alla dagar även om jag alltid är mer observant när det är lördag eller söndag.

Och tur var det för idag stötte vi på en kategori jag hittills inte märkt av i skogen och det är campare!

Bara kanske 10-20 meter från en smal skogsväg som vi oftast rider på hade någon i morse slagit upp ett tält, tänt en ganska rejäl brasa och dessutom släppt lös sin bjäbbiga chihuahua.

Om allt detta tyckte Frenchie inte och jag fick grabba ett rejält tag i tyglar och säkerhetshandtag medan jag ropade till de osynliga människorna (som jag anade var i tältet och fruktade skulle fara ut och skrämma Frenchie ännu mer) att de skulle sitta stilla men kalla på sin hund.

Tja, de satt säkert stilla för jag såg dom inte men hörde däremot deras fruktlösa inkallningsförsök på doggy som tack och lov nog var för rädd för att våga springa fram till oss utan bara vrålskällde, så mycket nu ett sådant lättviktsdjur kan låta.

Vi lyckades ta oss förbi både hund, eld och tält och kunde fortsätta vår tur och jag klappade om Frenchie och informerade honom om att han var en ”duktig pojke” ❤️! Kanske ingen grej för er men ett klart framsteg för oss!

Ibland säger man att ”man lär sig något nytt varje dag”

Idag lärde jag mig detta!

Visste ni detta?

Som jag berättade i gårdagens inlägg sålde jag min bil till en privatperson för någon dag sedan.

Han kom och hämtade bilen några dagar efter att han hade betalat den och berättade att planen för bilen var att den skulle åka med färja till Litauen samma kväll.

Tja…det blev inte så tydligen!

Dagen efter får jag följande meddelande på Messenger:

”Vad synd att bilen har gått topplockspackning fel…. Nu måste bärga bil 200km till hem, dåligast köpt i hela livet…”.

Jag blev mer än chockad när jag läste detta för i min värld hade jag sålt en bil som gick helt perfekt bortsett från att en lampa som indikerade att det var något fel på avgasreningen hade lyst i många, många månader (vilket jag hade informerat köparen om skriftligen och lampan lös ju även när han körde iväg med bilen).

Jag vet inte om detta var den största oturen i världen för köparen eller om han har kört bilen som en galning genom Sverige (han påstod att han kört i max 110 kilometer på motorväg) men oaktat vad så känner jag absolut inte att jag har lurat honom och det tror jag inte att han menar heller utan han ville väl bara berätta vad som hänt och beklaga sig.

Nu kan jag i princip inget om bilar men en annan teori bortsett från ”köra som en galning” som jag undrar över är om det var ”antalet körda mil i ett sträck” som gjorde att bilen gav upp?

Köparen bor någonstans i Södermanland och nu vet jag inte när bilen gick sönder men gissningsvis efter många fler mil än vad jag vanligtvis kör per dag?

Och på tal om detta så körde jag själv in till Malmö (ca 4 mil enkel resa) med släp dagen innan och till ett annat ställe 1 mil härifrån utan släp bara 3 timmar innan köparen kom och då gick bilen lika fint som den gjort under hela tiden i min ägo.

Ja, vad ska man säga? Mer än att jag är väldigt glad att det som hände köparen inte hände mig på väg till eller från en tävling med Frenchie tex….

Hur vet man att man har sålt något för billigt?

Tja, en indikator skulle jag hävda är att man blir bombarderad med meddelanden på Messenger inom loppet av bokstavligen 5 minuter och att varan betalas och därmed blir såld inom 10 🙂 🙂 🙂 !

Detta var vad som hände i fredags kväll runt midnatt (!) när jag annonserade ut min bil.

En handfull män, alla med utländska namn, började skriva med sådan frenesi att jag direkt skrev att den som betalar hela summan (7000:-) och tar bilen otvättad in och utvändigt får den. Och minuten efter var den såld. Osedd så klart.

Nu ska det sägas att jag sålde bilen så sjukt billigt eftersom jag hade behövt att laga den för att den skulle gå igenom besiktningen 30/9 och long story short tyckte jag inte att det var värt det med en 17 år gammal bil som har gått över 35.000 mil bla bla bla.

Den som köpte skrev att han skulle laga den utomlands och har man bra kontakter i ett land där bilreparationer är billiga så kan man säkert kräma ur x mil till ur min bil för den går jättebra både med och utan släp (och när jag harvar utebanan ha ha ha).

Så i stället för att reta mig att jag troligen sålde för billigt är jag glad över en snabb affär.

Men det var lite komiskt att jag innan annonseringen sa till Henrik att ”antingen blir bilen såld direkt eller inte alls” (och i det sistnämnda fallet hade den fått gå som harv-bil här hemma).

EDIT: detta inlägget skrev jag för flera dagar sedan. Vad som hände därefter får ni läsa om imorgon och tro mig….det vill ni!

Minns ni att vi diskuterade AI-bedömningar i framtiden för några dagar sedan?

Denna artikel dök upp i mitt flöde typ dagen efter!

Jag tycker det är befriande med den ärlighet som i alla fall de i artikeln intervjuade domarna står för.

Att de kan ge en ”kändis” högre poäng tex. Eller att olika raser kan vara svårbedömda.

Annars tycker jag att det i alla tider varit ett hymlande om detta i VISSA kretsar/ diskussioner där en del med en dåres envishet hävdat att domarna minsann är helt objektiva och att allt annat är missunnsamhet och avundsjuka och att man, om man klagar, ”ska rida bättre i stället”. Och det kan man absolut men det ena är liksom inte avhängigt av det andra. Tycker jag.

Jag läser ibland frågor på Facebook som handlar om hur man enklast och/ eller billigast fixar till en igenväxt utebana och förslagen är många.

En del köper hundratals liter med ogräs-ättika, anda tonvis med salt men själv rekommenderar jag alltid den hederliga pinnaharven.

Dels är den outslitlig och dels kräver den bara något som kan dra den runt; en bil, en åkgräsklippare eller en fyrhjuling tex. Kostar oftast bara några hundralappar i inköp till skillnad från både ättikan och saltet.

Hittade en gammal bild på hur min utebana såg ut när vi flyttade hit:

Och visst blev det väl en helt ok skillnad efter x gångers bearbetning med harven:

Ibland läser jag om andra djurägare som drabbas av så mycket skador/ sjukdomar med sina djur att man knappt tror att det är sant.

En del som jag känner mer eller mindre väl är jag väl inte jätteförvånad över när deras hästar tex skadas/ blir halta- ibland har jag nästan bara gått och väntat på det för det är inblandat en hel del okunnighet, handhavandefel och dylikt som rent objektivt ökar sannolikheten för skador.

Men man kan banne mig absolut inte förlita sig på någon sannolikhet enkom för ibland blir djur sjuka vad man än gör och hur man än sköter dom, så är det bara.

En bekants hund har tex fått epilepsi- det om något har definitivt inte att göra med hur man skött sitt djur utan är bara en…ursäkta…djävla otur. Och så var det ju också när min egen förra hund fick samma gräsliga sjukdom.

Jag vet exempel på hästar som ridits av en jätteskicklig ryttare, fått hur varierad träning som helst, lång daglig hagvistelse i en jättefin hage med sällskap bla bla bla men lik förbannat blivit halta.

Så skaffar man djur i allmänhet och hästar i synnerhet vill jag påstå att det inte är en fråga om OM djuret någon gång ska bli sjuk/ skadad utan NÄR och HUR OFTA detta ska inträffa.

Mycket går absolut att förebygga men verkligen inte allt!