På jobbet gjorde vi för några år sedan ett personlighetstest (Meyer-Briggs) som jag tyckte var väldigt intressant.

Det handlade bland annat om hur olika arbetstagare agerar då de ställs inför en ny arbetsuppgift för där är man ju (så klart) olika.

I min arbetsgrupp visade sig majoriteten tillhöra dom som liksom ville rusa iväg och påbörja arbetsuppgiften innan de ens hade hört färdigt vad uppdraget egentligen bestod i medan jag var i princip den enda som försökte ”bromsa gruppen” genom att hävda att vi var tvungna att verkligen sätta oss in i alla aspekter av problemet innan vi for iväg som yra höns.

Jag är inte alls förvånad över utgången av testet- jag har alltid varit, om inte en bakåtsträvare så i varje fall inte den som går i täten när något nytt ska introduceras- på gott och ont.

För tänker man inte igenom saker utan bara far iväg så blir det inte så bra alla gånger men om ingen gjorde dessa försök skulle ju allting stagnera.

Och själv brukar jag, när jag väl genomfört en förändring nästan alltid tycka att den är till det bättre à la ”varför gjorde jag inte detta TIDIGARE”.

Intressant dock tycker jag är att medan jag i vardagen är mer ”laid back” så är jag ett under av ”snabb-agerare” i kriser- min hjärna arbetar i höghastighet och DÅ jäklar…då går det undan.

Minns då min häst Décima fick kolik och jag körde upp henne till Helsingborg där hon buköppnades.

Det var ett under av effektivt agerande!

Jag upptäckte att hästen hade ont i magen då jag skulle släppa ut henne i hagen, ringde till djursjukhuset redan medan jag stod på gräset utanför, tog in hästen i stallet, kopplade på släpet, körde och var framme i Helsingborg typ inom loppet av en timme.

En av de värsta timmarna i mitt liv ska sägas; transporten wobblade omkring på motorvägen eftersom Décima sparkade så häftigt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle slå sig ut men jag bara bet ihop och gjorde som min vän Ann skrev i ett sms medan jag satt i bilen ”kör så fort du bara vågar”.

Då var jag verkligen glad över att ha en lättlastad häst och egen bil och transport (samt nära till ett djursjukhus så klart)- skulle jag väntat på att någon skulle komma och hjälpa mig vet jag inte hur det hade slutat.

Och samma sak när Soya fick sitt första epilepsi-anfall; hon hann inte mer än komma till sans förrän jag bar ut henne i bilen, hoppade (barfota) in i ett par stövlar och körde det fortaste jag vågade på snöiga vägar till ett annat djursjukhus.

Vi var framme 20 minuter efter anfallet och i just detta fallet hjälpte det inte hur fort jag än hade kört för anfallet var över och kom inte tillbaka men eftersom detta var första gången visste jag inte ens vad det VAR och trodde att Soya kanske skulle dö för mig.

Ja, så beter jag mig alltså i nödsituationer och jag vet att jag skulle göra exakt samma sak om det gällde någon annans djur.

Så jag är nog bra att ha till hands OM något akut och skrämmande skulle hända- jag tappar absolut inte fattningen och agerar som sagt utan att tveka.

Men så fungerar ju inte alla- en del får panik, blir helt stirriga och nästan okontaktbara, någon kanske blir som paralyserad och kan inte tänka klart.

Har ni haft möjlighet att ta reda på hur NI agerar och i vilka sammanhang har detta skett?

Som ni kanske har förstått av tidigare blogginlägg var jag ganska driftig som yngre, både som fattig student och sedermera när jag förvisso fick jobb men skulle klara alla utgifter med tävlingar, träningar mm på min lön.

Jag hade alla möjliga extrajobb och tjänade pengar på att tex jobba med stalltjänst på ridskolan, köra hästar hit och dit, hyra ut min transport, klippa hästar osv.

Numera står jag inte och faller med eventuella extra-inkomster men kan fortfarande åta mig en del uppdrag som inte är så betungande, idag väger jag mer ansträngning mot förtjänst vilken jag inte alltid hade råd att göra i mina fattigaste stunder.

En affärsidé som slog mig nyligen- inte för egen del ska jag väl säga direkt, undrar jag vad ni tror om: skulle det finnas en marknad eller inte?

Jag tänker att ”man” kunde erbjuda sig att komma ut till kundens stall och filma dennas träning eller för all del något annat som kunden vill ha på film.

För en viss summa åtar man sig alltså att filma i säg max 1 timme, klippa ihop detta till önskvärd längd (inget avancerat)  och sedan leverera filmen upplagd på Youtube  tex.

Frågan är vad den som filmar skulle vilja ha betalt för detta jobb och hur mycket en kund skulle vara villiga att betala?

Jag har ju tex sällan och aldrig möjlighet att få någon att filma mig när jag tränar och hade absolut tyckt att det hade varit trevligt att få en vettigt ihopklippt film (där allt ”dåligt” har raderats ha ha ha) men samtidigt hade jag inte velat betala hur mycket som helst för tjänsten.

Men vad tänker ni läsare: är detta en affärsidé för tex en student och vad hade NI varit villiga att betala?

Om du var tvungen att dela stall med någon av nedanstående kategorier (där alla i stallet utom du tillhörde just denna kategori): vilken skulle du välja och varför? Vilken kategori skulle du minst av allt vilja dela stall med och varför?

• Hoppryttare
• Ryttare som rider akademiskt
• Westernryttare
• Travkuskar
•  Jockeys
• Ryttare som enbart har islandshästar

Som ni vet drabbades ju Soya av epilepsi för ganska exakt 1 år sedan och medicinerar sedan ungefär en halvår tillbaka mot denna gräsliga sjukdom.

I samband med att vi skulle börja ge henne en på marknaden väldigt ny medicin (Pexion) läste jag ALLT på nätet som jag kunde komma över då epilepsi-mediciner kan ge alla möjliga biverkningar tydligen.

Vi (eller Soya) har i alla fall hittills haft en sådan tur att inte ens den minsta biverkning har skymtat och jag läser ledsen på en Facebook-grupp för oss med hundar med epilepsi hur vissa hundar i princip inte kunnat ta medicinen- så dåliga har de blivit.

De har kräkt massor, blivit helt världsfrånvända, börjat dricka mängder och fått världens hungerskänslor osv.

Ovan fick mig att fundera på hur otroligt olika en medicin kan påverka oss- jag har aldrig upplevt detta sedan tidigare på varken mig själv eller hästarna men kanske har jag bara haft tur- det är måhända vanligare än i alla fall jag tror?

Vad är era erfarenheter? Har ni upplevt en del biverkningar på allehanda mediciner och hur har dessa yttrat sig?

Ibland är jag mer än lovligt ”trög”….

Först nyligen slog det mig varifrån Vickes namn VICCAMARO kommer.

Att det har med pappan Camaro M hade ju till och med jag listat ut men nu ramlade liksom HELA polletten ner.

Mamma: Vichy Nouveau: VIC

Pappa: Camaro M: CAMARO

= VICCAMARO

Har era hästar kanske också ihopslagna namn 🙂 ?

Exempel på lyckade och mindre lyckade kombinationer?

Dagens fråga till er läsare är om ni så att säga aktivt tänker på att använda er av lättridning/ lätt sits i er träning.

Jag skulle gissa att ganska många rider lätt när de börjar rida fram och kanske också som en avslutning på ridpasset men rider ni lätt även UNDER passets gång?

Att man (väl?) oftare rider lätt än sitter ner i traven när man rider ut är väl inte galet att tro och där undrar jag tvärtom: sitter ni ibland ner i traven när ni rider ut?

Och att galoppera i lätt sits; när gör ni det? Bara när ni hoppar, när ni rider fram, aldrig?

Själv tycker jag att jag kan ha ganska lätt för att fastna i att jag bara rider lätt i början och slutet av passen men jag FÖRSÖKER att tänka på att även använda mig av både lättridning och galopp i lätt sits när som helst under passet.

Dels kan det vara lite avlastande för hästen att få mer frihet för ryggen men med fortsatt krav på ARBETE och dels kan det vara en kontroll för ryttaren att lättridningen/ ridning i lätt sits förblir just det arbete man önskar och att inte hästen plötsligt tror att det är någon form av jogging där man ska dra sig lång och låg utan att ryttaren har signalerat detta.

Ni vet ju hur jag ständigt tjatar om hur liten hästvärlden är och nyligen fick jag ännu ett exempel på detta.

På den C-tränarutbildning i dressyr som pågår just nu finns det 14 deltagare.

Av dessa känner jag 4 stycken (dvs nästan en tredjedel!) väl:  Vickes fd ägare, Christina min tränare, X som red och tävlade Kreon och en tjej som stod uppstallad i ”mitt” stall tills för något år sedan.

Sedan är det mycket möjligt att jag känner ÄNNU fler- dessa 4 är de som jag vet deltar, övriga har jag ingen aning om vilka de är.

Det är ändå rätt fascinerande tycker jag- att ridsporten som ändå är så stor är sammanlänkad på så många olika vis att det ofta känns nästan som att ”alla känner alla”.