En bloggläsare som själv haft en älskad häst med Herkules i stammen mailade mig och frågade lite kring Heron, den häst jag hittills ägt längst tid och som ju var efter Herkules.

När jag skulle svara översköljdes jag av minnen- hade kunnat skriva en bok som svar på mailet och har faktiskt ibland också lekt med tanken- att skriva en bok om Heron alltså.

För er som är lite nyfikna på denna fantastiska vän som jag hade i 10 år rekommenderar jag att ni läser några av nedanstående länkar som handlar just om vårt, ibland väldigt speciella, liv tillsammans.

https://birgittashastsida.com/2008/01/24/tillbakablickar-hur-det-gick-till-nar-jag-kopte-heron/

https://birgittashastsida.com/2008/01/25/tillbakablickar-hur-det-gick-till-nar-mina-och-herons-vagar-skildes-at/

https://birgittashastsida.com/2008/02/08/tillbakablickar-forsta-och-sista-gangen-heron-och-jag-akte-pa-meeting/

https://birgittashastsida.com/2008/02/15/tillbakablickar-hur-det-gick-till-nar-heron-tjanade-sina-forsta-pengar/

https://birgittashastsida.com/2008/02/20/tillbakablickar-hur-det-gick-till-nar-heron-tjanade-mer-pengar/

https://birgittashastsida.com/2008/04/01/tillbakablickar-heron-sagas-loss-fran-ett-hinder/

https://birgittashastsida.com/2008/05/24/tillbakablickar-heron-far-ett-hal-i-halsen/

Läser följande på Matilda Holmströms blogg som är en av de få jag följer dagligen:

Om Wanda en dag helt plötsligt skulle bestämma att hon inte vill gå dressyr, då skulle jag sluta med det på henne. Jag håller inte på med detta för att tävla i dressyr (även om jag älskar det, såklart), utan jag håller på med detta för att jag älskar min häst. Utan Wanda skulle jag troligtvis inte rida, för det är hon som gör det hela roligt.

Ja, så känner hon inför sin häst och min fråga är- är detta något ni känner igen?

Vad är viktigast för ER: er häst eller den träning ni kan ”få ut” av densamma så att säga?

Skulle ni tex sluta att rida dressyr om er häst plötsligt verkade tröttna och det inte var något övergående?

Har ni upplevt något liknande och hur har ni agerat?

Själv älskar jag att rida dressyr och hur mycket jag än tycker om Vicke så skulle jag tveklöst sälja honom om scenariot enligt ovan inträffade och det samma gällde för alla hästar jag ägt fast jag enligt mitt eget sätt att se det i alla fall tyckte otroligt mycket om dom.

Funderar på det här med att en del ryttare har sina hästars ben konstant madrasserade; i boxen, i hagen och när de rids.

Skälet är om jag har förstått saken rätt oftast inte att hästen tex har en gammal skada, gallor eller annat som man vill underhålla på olika vis utan mer en allmän säkerhetsaspekt, dvs att hästen aldrig ska kunna slå sig på benen.

Tanken är (väl?) i och för sig god men dels tar det ju en jäkla tid att hålla på att linda på och av hästen non-stop och dels funderar jag på hur bra det egentligen är?

Finns det en risk att hästen bara av själva madrasseringen så att säga bli mer oförsiktig eftersom den aldrig riskerar att slå sig?

Är det bra att stå lindad 24/7 och finns det risk för att man därmed vänjer hästens ben vid detta och får problem den dagen man av olika anledningar inte kan hålla på att linda på detta vis?

Är det verkligen bra att ha skydd på hästen när den går/ står i hagen många timmar om dagen och är det inte en större risk att skydden skaver, glider, att grus kommer mellan ben och skydd?

VAD ÄR ERA ERFARENHETER och hur gör ni?

Sitter och läser Anna Hassös gästkrönika i senaste numret av Ridsport och ler lite när jag läser vad en ”hoppstjärna” ska ha sagt till henne för ett antal år sedan: ”man förstör de tio första hästarna”.

Även om jag inte tycker att jag just ”förstört” några 10 hästar, jag har inte ens ÄGT så många, så är jag benägen att instämma i resonemanget som sådant, dvs att man behöver i alla fall någon eller några hästar att ”kladda på” innan man får till en bra tavla om jag ska ta målning som en liknelse.

När jag tänker tillbaka på hur jag tex red Heron skakar jag numera på huvudet.

Oj vad den hästen fick ”ta stryk” (tack och lov inte bokstavligt) på grund av min bristande kunskap och överambition.

Jag kunde rida så det svartnade för ögonen i tron om att det skulle bli bättre- utan att tex förstå att vissa grundförutsättningar inte kan ändras av ens gud fader själv (läs: en extremt skicklig dressyrryttare) och än mindre av orutinerade Birgitta.

Men visst; vi utvecklades absolut och kom väldigt långt tack vare bland annat min överambition men idag hade jag inte ridit på samma sätt som jag gjorde då.

Att ”man vet vad man har men inte vad man får” har jag också insett har varit ett galet sätt att resonera vad gällt mina hästar- både Décima och Archie borde ha sålts långt tidigare än vad som blev fallet, framför allt vad gäller Décima.

DÅ tyckte jag att hon var ”good enough” för att kämpa med i ÅTTA (!!!!) år, idag kan jag inte FÖRSTÅ hur jag tänkte.

Så nog tusan har i alla fall jag lärt mig en del genom åren-hur är det med er?

Tycker ni att ni har utvecklats och på vilket sätt?

Har ni haft hästar som ni har ”kladdat på” eller fick ni till den perfekta tavlan redan på första försöket?

Härom dagen flyttade en av mina stallkamrater (Malin) eftersom hon sålt sin häst.

Planen är att hon ska komma tillbaka till vårt stall med en unghäst efter sommaren men jag känner redan att i alla fall jag ”inte saknar kon förrän båset är tomt” om uttrycket ursäktas.

Malin har verkligen varit den perfekta stallkamraten enligt mig, inte alls för att vi haft mer gemensamt än vad jag har med någon annan i stallet eller för att vi har umgåtts mer, för det har vi inte men på grund av hur hon agerat när hon varit i stallet.

Nästan alltid glad och alltid med frågan ”hur är det idag” när vi möttes.

Lagom engagerad när man kom hem från en tävling, frågade alltid hur det hade gått på träningen om vi möttes direkt efteråt men utan att lägga sig i om ni förstår vad jag menar.

Vi kunde diskutera allt möjligt som hade med hästar att göra och tyckte kanske inte alltid exakt likadant men respekterade ändå varandras åsikter.

Men det viktigast av allt tycker jag nog ändå har varit att Malin inte bara har skött sin häst och sina saker utan det vi diskuterade på bloggen nyligen; hon har verkligen varit noga med ”hela stallet” så att säga- kanske en kvarleva sedan hon själv haft stall?

Det fanns ingen som var så noga med hur gödselstacken såg ut som Malin, hon krattade, sopade och jämnade till så det stod härliga till och tycker jag var verkligen ett föredöme för oss andra.

Och skrev hon något på vår anslagstavla, som vi alla vet kan användas till både det ena och det andra, var det alltid med en god ton och vänligt- inga aggressiva påhopp som man behövde fundera över vad de stod för.

Så Malin; du kommer att vara saknad medan du är borta och välkommen tillbaka med en ny häst till hösten säger jag!

Igår när jag var ute och red blev jag åter igen varse vilka olika sorters bilförare det finns i trafiken, i alla fall när de möter en häst på sin väg.

En del verkar fullständigt förblindade, eller så skiter de i vilket- de swischar förbi en utan att lätta en sekund på gasen och några hinner till och med ge en blicken som säger ungefär ”vad fan vill du” om man med armen markerar ”sakta ner”.

Ibland undrar jag hur dessa förare hade reagerat om man pga deras vansinneskörningar hade ramlat av och till och med OMKOMMIT- de hade troligen tyckt att man fick skylla sig själv om man ska ha på vägarna att göra gissar jag.

Sedan har vi dessa förares ytterlighet- de som saktar in en halv kilometer innan mötet med en häst och som möjligtvis krypkör men helst står på tomgång tills man har passerat (vilket kan ta flera minuter…). Fast hellre denna överdrivna försiktighet.

De flesta förare saktar tack och lov i alla fall in något och jag brukar se till att tacka dom vilket förhoppningsvis gör att de vill fortsätta att visa hänsyn till oss ryttare i trafiken.

Men vad man ska göra med vansinnesförarna har jag ingen aning om- det säkraste är kanske att aldrig rida på trafikerade vägar med en häst som är det minsta lilla känslig och/ eller  ”opålitlig”?

Minns då jag red ut med stensäkre Zack i somras och konstaterade att jag under en och samma ritt vid 2 tillfällen hade legat (död?) i diket om jag hade suttit på Kreon i stället- dom bilarna banne mig nästan nuddade oss?!?!?

Nyligen publicerades denna artikel och en vän på Facebook la ut länken med en egen farhåga om att detta kanske inte BARA är av godo vilket en del kanske tänker spontant (?) utan att det också kan vara ett sätt att spara tid och pengar men på bekostnad av hästen.

För mockar man i en stor lösdrift är det tex inte lika lätt att upptäcka vilken häst som kanske inte är helt ok i magen (bajsar knappt, har diarré osv) , vem som kanske inte äter som den ska osv.

Ja, detta var bara några farhågor som togs upp, jag själv ser många fördelar också men en lösdrift måste nog skötas lika minutiöst som om man har häst på box för att det verkligen ska bli bra eller vad tror ni?

En annan bloggare ser också lite mer nyanserat på lösdrifter och jag instämmer verkligen!

Det verkar som att ni kära läsare har glömt bort att ni kan presentera er under fliken ”Mina läsare” eller så vill ni kanske vara lite mystiska och hemliga 🙂 ?

Skämt å sido- jag har idag fått SILVERBJÄLKES presentation- mannen vars blogg jag tipsades om för några veckor sedan och som jag i min tur har tipsat er om.

En ”Manlig Birgitta” verkar han vara i mångt (?) och jag hälsar denna friska fläkt mycket välkommen till både min egen sida som läsare och kommentator och till bloggvärlden i allmänhet.

JAG efterlyser just fler VUXNA bloggare- jag älskar ju att läsa men läser i ärlighetens namn mest bloggar av dom som är typ hälften så gamla som jag själv.

Jag som själv har bloggat i flera år har lite (eller mycket) svårt att förstå hur ”fjortisar” kan ha tusentals läsare om dagen bara genom att skriva provocerande smörja eller för att de visar inkopierade bilder på överreklamerade häst och ryttarprodukter- jag hade gärna haft deras mängd läsare men undrar om det ens är möjligt som ”vanlig VUXEN ryttare” eftersom vi vuxna inte attraheras av sådant tonårstrams (läs: väcka ”debatt” genom att hänga ut folk, vara allmänt elaka osv).

Nåja, det är som det är och det finns även jättekloka ungdomar och unga vuxna vars bloggar jag har tipsat om sedan tidigare och har ni tips på bra vuxenbloggar så hojta mer än gärna till!

Härom dagen fick jag inom loppet av en och samma dag helt utan att behöva anstränga mig det minsta lösningen på 2 saker jag gått och grunnat på- kanske inte som jag ÖNSKADE men det är en annan sak….

Dels hade jag gått och funderat i några dagar på om jag skulle delta i en markarbetesträning som Anna Hassö ska ha på vår anläggning idag- å ena sidan tänkte jag att det kunde vara himla roligt och omväxlande när jag nu har en häst som både går dressyr och hoppar på ett bra sätt å andra sidan så kände jag att jag har väldigt ont om pengar just nu- hade jag berättat om alla utgifter jag haft i januari hade ni baxnat…hela min lön och mycket mer därtill har gått åt.

Nåväl…jag behövde inte fundera så mycket mer på om jag skulle prioritera denna troligen roliga träning eller ej för från ingenstans så fick min bil någon form av ”tändnings-fel” som kommer att kosta ca 2000:– att åtgärda. Häpp!

När jag kom hem, tämligen stukad och bedrövad av ÄNNU en utgift så konstaterade jag att det IDAG, efter typ 1½ månads letande fanns biljetter till Simple Minds konsert i Köpenhamn dagen därpå och det hade ju varit toppen om det inte vore för att maken, som jag hade planerat att gå med, hade blivit superförkyld, och då menar jag inte den typ av ”man-cold” som vi kvinnor vanligtvis hånskrattar åt bakom våra mäns ryggar utan en VERKLIG dunderförkylning.

Så jag slapp även fundera på om jag skulle länsa sparkontot ännu mer för att kunna köpa biljetterna- mannens förkylning löste även detta lilla dilemma snabbt och lätt åt mig. Buuuuuhuuuu!!!!

Läser följande uttalande från Carl Hester i senaste numret av Ridsport angående att Valegro inte längre är till salu:

”Jag har börjat oroa mig för att inte hitta ett hem där han sköts så som han är van vid. Om någon ger en mycket stor summa pengar för honom kanske han inte längre får vara häst. Han är trots allt bara en häst och vet inget om sitt värde. Han ska inte behöva ändra de rutiner som vi vet att han mår bra av”.

Ett mycket sympatiskt uttalande tycker jag för även om det ibland kan tyckas fjantigt att en del hästägare inte tror att nåååågon annan kan ta hand om deras älskling lika bra som dom själva så förstår jag absolut just Carl Hester och resonemanget kring pengar.

Nu vet jag inte hur just han håller sina hästar, om de får gå hagen osv men risken är väl just som han säger att man blir hysteriskt överbeskyddande mot en häst som man betalat många miljoner för. Och detta är inte ALLTID det bästa för hästen….