Sitter och läser en tråd på Buke om en person som av olika anledningar är missnöjd med betet hennes hingst går på.

Det intressanta i historien tycker jag är att personen skriver att hon pga avstånd inte hade möjlighet att åka och titta på betet innan hästen släpptes där.

Är det bara jag som har ett onaturligt kontrollbehov och känner att jag ALDRIG skulle släppa min häst på ett bete jag inte sett dessförinnan?

Jag brukar ju inte ha mina hästar på bete eftersom jag tycker att sommaren är den bästa tiden att rida på men när Décima var 4 och 5 år gick hon på bete (samma bete 2 år i rad) och när Archie var unghäst gick han på ett ”dagbete” (de togs in i stallet på kvällen), också samma 2 år i rad.

Jag minns så väl då jag letade bete till Décima- jag var hur noga som helst och sorterade bort det mesta tills jag fann det jag ansåg verkligen var det ULTIMATA betet för henne.

Hon gick med 3 andra ston i en jättehage som var kuperad, full med gräs, hade träd som skydd och en bäck att dricka ur.

Jag besökte betet en gång i veckan och kände en sådan lycka varje gång jag åkte därifrån- allt var så perfekt och jag fick också hem en häst utan en skråma och bara lite lagom betesfet.

Även Archies dagbete valdes med omsorg- han fick gå i en stor gräshage tillsammans med sin kompis från ridskolan och även detta var fullständigt problemfritt just för att vi varit så noga.

Så åter igen; att släppa sin häst på ett bete man tidigare inte sett finns inte ens på världskartan för min del men hur resonerar ni?

Jag sa härom dagen att hade jag vetat innan köpet av Kreon vad jag vet idag- dvs att jag fortfarande efter 2 år inte tävlar som jag trodde att jag skulle- hade jag aldrig köpt Kreon, just för att det verkligen var det jag ville (och vill).

Men idag vill jag verkligen inte göra mig av med honom oavsett- nu ska han bara bli frisk också!

I förra veckan tipsade jag om att man kunde PROVA att rida längre pass om man ofta upplever att man inte riktigt ”får till det” när man tex tränar dressyr och idag tänkte jag ge precis rakt motsatt råd- att man också kan prova att rida KORTARE pass.

Allt beror så klart på hur man redan gör och vad som fungerar och inte fungerar- rider man redan pass som allt som oftast känns väldigt bra finns det (väl?) ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept så att säga.

Som jag skrev i förra veckan upplever jag ibland att vissa ryttare rider för korta pass och/ eller för sällan och därför inte riktigt hinner ”få in känslan”- långt ovanligare är att man rider för länge men jag har sett sådana exempel och själv också varit ute i denna farozon ibland.

Jag skriver farozon för jag anser absolut att man bör vara försiktig med hur länge man rider så att man inte tröttar ut hästen varken fysiskt eller psykiskt.

Jag tycker att man bör vara noga med att tex inte sitta och rida på för små volter för länge, öva travökningar för länge, kräva mer samling än vad hästen orkar för långa stunder osv.

Hoppar man är det precis samma sak- börjar hästen vägra och/ eller riva i slutet av ett pass ska man ta sig en funderare om man inte har tränar för länge och helt enkelt tröttat ut hästen.

Har man en häst som kärvar med flera olika dressyrmoment bör man kanske redan innan man börjar passet bestämma sig för att försöka ”få till” bara en sak per pass och inte flera- risken är annars att man håller på för länge, att hästen blir trött (och även man själv för den delen) och så blir det bara pannkaka i slutet i stället för att man avslutar på topp.

Har hästen väl börjat visa trötthetstecken är MIN erfarenhet att man sällan lyckas vända passet till att gå ännu bättre utan snarare blir det precis som jag skrev ovan- det går bara sämre och sämre ju längre tid man framhärdar.

Så; vet du med dig att du ofta rider tills både du och hästen är jättetrötta- försök att avsluta innan detta inträffar och se om du inte får en bättre känsla trots allt.

Passade på att inviga mina 149-kronors ridbyxor vid gårdagens uteritt och insåg först när jag tog ovanstående kort ”men hjälp…de MATCHAR ju inte alls schabraket (som har vinrött kantband)”.

Men sådana fruktansvärda fadäser 🙂 kan mycket väl inträffa hos mig….

….och Kreon såg lika glad ut ändå. HAN bryr sig i alla fall inte :)!

Ibland ser och/ eller läser jag om ryttare som ganska ofta inte riktigt ”får till det” i sin ridning på olika sätt.

När de sedan berättar om sitt ridupplägg, hur ofta och länge de rider så tror i alla fall jag att det ibland KAN vara där skon klämmer och att de genom att ändra detta kanske skulle få en bättre känsla.

För ridning är enligt mig ändå till i alla fall viss del en form av ”nötande inlärning” och rider man för sällan tar det mycket längre tid att lära sig att rida bra än om man gör det regelbundet, för att inte säga flera gånger om dagen.

Nu kan ju få av oss hobbyryttare rida flera gånger om dagen men jag tror att man i alla fall bör försöka träna dressyr (om det nu är den grenen man ”satsar på”) 3-4 gånger i veckan så att både man själv och hästen ”får in känslan” så att säga.

Ibland hör jag också resonemang som ”det kändes så bra att jag slutade efter några varv” och här vill jag också höja ett varningens finger.

Så klart ska man inte sitta och nöta samma saker om och om igen till leda men ibland behöver både hästen och man själv som sagt ”få in känslan” och att då sluta så fort denna känsla infunnit sig tror jag är dumt.

Ibland är det i min bok bättre att verkligen njuta av vad det nu var man ville uppnå- rida en stund i detta och berömma hästen och inte genast bryta av, ge lång tygel och sluta passet.

Allt är givetvis en avvägning mellan uppbyggnad och att både tjata ihjäl och kanske också rida itu hästen men jag anser att en normal, frisk häst i sina bästa år ska kunna ridas i varje fall 45-60 minuter flera gånger i veckan utan att man ska vara rädd för att överanstränga den.

Åter talar jag om anpassad ridning med skrittpauser men att ofta rida pass på bara runt 30 minuter tror jag KAN vara en orsak till att man ofta upplever att det inte känns 100 % när man rider.

Hästen bygger knappast någon kondition av hobby-dressyrridning (LA-rörelser kan vi säga) i 30 minuter varav man skrittat hälften och man själv, menar jag, hinner inte få in ”känslan” på så kort tid.

Väntar man sedan några dagar tills nästa pass har man som ekipage hunnit förlora ännu mer av känslan och så blir det, om inte en ond cirkel, så i alla fall ett evighetsarbete att utvecklas.

Att proffsen kan rida och utbilda hästar superproffsigt på 30-minuterspass är jag den första att instämma i men vi hobbyryttare kan inte jämföra oss med dessa utan behöver mer mängdträning rent ut sagt- det tror jag på i alla fall.

Så är du inte helt nöjd med din träning- prova att träna oftare och lite längre- jag tror att det KAN hjälpa vissa i alla fall.