Passade på att inviga mina 149-kronors ridbyxor vid gårdagens uteritt och insåg först när jag tog ovanstående kort ”men hjälp…de MATCHAR ju inte alls schabraket (som har vinrött kantband)”.

Men sådana fruktansvärda fadäser 🙂 kan mycket väl inträffa hos mig….

….och Kreon såg lika glad ut ändå. HAN bryr sig i alla fall inte :)!

Ibland ser och/ eller läser jag om ryttare som ganska ofta inte riktigt ”får till det” i sin ridning på olika sätt.

När de sedan berättar om sitt ridupplägg, hur ofta och länge de rider så tror i alla fall jag att det ibland KAN vara där skon klämmer och att de genom att ändra detta kanske skulle få en bättre känsla.

För ridning är enligt mig ändå till i alla fall viss del en form av ”nötande inlärning” och rider man för sällan tar det mycket längre tid att lära sig att rida bra än om man gör det regelbundet, för att inte säga flera gånger om dagen.

Nu kan ju få av oss hobbyryttare rida flera gånger om dagen men jag tror att man i alla fall bör försöka träna dressyr (om det nu är den grenen man ”satsar på”) 3-4 gånger i veckan så att både man själv och hästen ”får in känslan” så att säga.

Ibland hör jag också resonemang som ”det kändes så bra att jag slutade efter några varv” och här vill jag också höja ett varningens finger.

Så klart ska man inte sitta och nöta samma saker om och om igen till leda men ibland behöver både hästen och man själv som sagt ”få in känslan” och att då sluta så fort denna känsla infunnit sig tror jag är dumt.

Ibland är det i min bok bättre att verkligen njuta av vad det nu var man ville uppnå- rida en stund i detta och berömma hästen och inte genast bryta av, ge lång tygel och sluta passet.

Allt är givetvis en avvägning mellan uppbyggnad och att både tjata ihjäl och kanske också rida itu hästen men jag anser att en normal, frisk häst i sina bästa år ska kunna ridas i varje fall 45-60 minuter flera gånger i veckan utan att man ska vara rädd för att överanstränga den.

Åter talar jag om anpassad ridning med skrittpauser men att ofta rida pass på bara runt 30 minuter tror jag KAN vara en orsak till att man ofta upplever att det inte känns 100 % när man rider.

Hästen bygger knappast någon kondition av hobby-dressyrridning (LA-rörelser kan vi säga) i 30 minuter varav man skrittat hälften och man själv, menar jag, hinner inte få in ”känslan” på så kort tid.

Väntar man sedan några dagar tills nästa pass har man som ekipage hunnit förlora ännu mer av känslan och så blir det, om inte en ond cirkel, så i alla fall ett evighetsarbete att utvecklas.

Att proffsen kan rida och utbilda hästar superproffsigt på 30-minuterspass är jag den första att instämma i men vi hobbyryttare kan inte jämföra oss med dessa utan behöver mer mängdträning rent ut sagt- det tror jag på i alla fall.

Så är du inte helt nöjd med din träning- prova att träna oftare och lite längre- jag tror att det KAN hjälpa vissa i alla fall.

För att knyta an lite till gårdagens blogginlägg om dressyrdomare funderade jag i samband med detta också på vad som skulle vara den OPTIMALA DRESSYRBEDÖMNINGEN- i alla fall som jag ser det.

Och ärligt talat, mest rättvist hade det nog varit om man hade kunnat konstruera någon form av ROBOT som dömde alla ekipage utifrån vissa givna kriterier men det hör ni ju själva hur ogenomförbart DET skulle vara (eller 🙂 ???).

Ett annat alternativt som jag inte heller tror skulle vara praktiskt eller i vart fall EKONOMISKT genomförbart även om det då inkluderade mänskliga varelser 🙂 hade varit om man såg till att domarna alltid kom från platser lååååångt ifrån stället där de skulle döma och inte kände en enda av de tävlande på några vis eller hade någon som helst koppling till dom.

För hur det än är i Skåne i alla fall (att skånska domare åker till Norrland och dömer vet jag, det hände senast i helgen som gick men motsatsen har jag då aldrig hört talas om)  så kan man inte komma ifrån det faktum att alla hästmänniskor på någon jäkla vänster känner alla och är ”sammankopplade” på olika vis och frågan är hur DET eller OM det påverkar dressyrbedömningarna?

Jag har genom mitt ca 25-åriga och mycket frekventa dressyrtävlande sett, hört och läst massor som gör att man kan ställa sig ovanstående frågor.

Tävlande som i pauserna glatt konverserar domaren om både ditten och datten tex- det kanske inte är så konstigt om man känner varandra sedan barnsben eller står i samma stall eller tränar för samma tränare eller….ja, det finns ”tusen” exempel men för den som då kanske INTE känner domaren eller inte vill ”störa” denne under tävlingen kan det ändå kanske väcka frågor?

Ja, detta är som sagt bara ett exempel av massor- jag känner själv flera domare som jag både delat stall med, tävlat mot massor av gånger genom åren, rådfrågat inom ridningen osv och ärligt talat vill jag helst inte att de dömer mig.

För mig personligen känns det inte tillräckligt objektivt eller vad jag ska säga men där är man ju olika i hur man känner.

Och nu kanske många av er säger det som för vissa är så självklart- dvs att man som domare ska vara OBJEKTIV no matter what men jag vill ändå, precis som jag skrev igår ställa mig frågan om man verkligen och till 100 % kan styra sitt undermedvetna?

Dömer man verkligen en av sina bästa vänner till 100 % objektivt tex?

Jag tillåter mig att i alla fall tvivla och tro att det ibland är så och ibland kanske INTE- vad tror ni?

Men så länge som det ser ut som det gör tror jag inte att det finns mycket annat att göra än att gilla läget för hur det döms idag.

Och även om man tex skulle förbjuda domarna att tilltala NÅGON under en tävlingsdag  eller bara tillåta domare som levde som eremiter som inte kände någon, någonstans (ha ha ha…hur skulle DET se ut och var skulle man finna sådana enstöringar….) så kommer nog alltid frågor om 100 %-ig rättvisa att ställas och diskuteras- det tror jag.

Såg att flera vänner länkat till denna artikel  på Facebook idag.

Min egen kommentar är att jag flera gånger blivit förvånad över hur vissa bloggare kommenterar LÄTT identifierbara domare som de anser har dömt deras hästar rätt eller fel- oftast FEL.

Själv vågar jag nog påstå att jag aldrig skrivit ett negativt omdöme om någon specifik domare på min blogg- av flera olika anledningar.

Dels tycker jag i sak inte att man på bloggar ska göra ner folk som kan identifieras så vida det inte handlar om något extremt och dels så kan det ibland kännas som lite ”surt sa räven”.

För även om JAG tycker att min ritt KÄNDES hur bra som helst så är det faktiskt inte alls säkert att det verkligen SÅG UT som det kändes eller så var det kanske oavsett vilket så att mina medtävlare var ÄNNU BÄTTRE än jag?

Sedan är jag dessutom av den åsikten att domare inte är mer än människor de heller och att de, hur OBJEKTIVA de än vill vara och TROR SIG vara det inte alltid och till 100 % kan styra sitt undermedvetna.

Jag skulle helt enkelt inte heller VÅGA att offentligt klaga på en domare som kanske skulle läsa om sig själv på min blogg eller få veta vad jag skrivit på omvägar (vi vet ju alla hur litet häst-Sverige är) och kanske sedan kort därefter åter döma mig.

Jag skulle inte vara 100% säker på att en sådan domare faktiskt inte, om så undermedvetet, lät sig påverkas av att veta att jag tycker si eller så om dennes sätt att döma- kalla mig paranoid eller ej.

Avslutningsvis tycker jag nog också att vi får vara rädda om de domare vi har- visst ska vi ställa krav på dom men kanske inte genom IBLAND ”barnsliga uthängningar” på bloggar och dylikt där genomslagskraften ändå ibland kan bli ganska stor.

Minns att det var en domare, förvisso en HOPP-domare, som förra året blev näst intill mordhotad av någon bloggares mobb och många av de personerna (barn och ungdomar gissar jag men det ska egentligen inte vara en ursäkt) hade förmodligen inte en susning om vad de EGENTLIGEN skriade om- de ville väl bara stötta sin bloggaridol.

Men om det blir vanligare och vanligare att man på sociala medium tycker att man har rätt att öppet kritisera domare hur som helst finns ju också risken att inte så många vill döma till slut- så tänker jag.

Har ni varit med om att ni har läst något som ni själva har skrivit för länge sedan och nästan SKÄMTS när ni börjat läsa :)?

”Nej, usch så pinsamt….skrev jag verkligen DETTA”- så har i alla fall jag tänkt ibland.

När jag idag såg att någon (anonymt) hade kommenterat ett inlägg som jag skrev för nästan 5 (!!!) år sedan tänkte jag att jag måste gå tillbaka och se om jag skrivit något pinsamt som jag inte inte kan stå för idag :).

Men nej…jag tycker fortfarande precis samma sak vad gäller ”hästleksaker i boxen” så på den punkten har jag inte ändrat mig det minsta.

För att inte upprepa mig kopierar jag det gamla inlägget rakt av- tycker ni som jag, precis tvärtom eller något mitt emellan får ni gärna kommentera:

BEHÖVER HÄSTAR LEKSAKER?

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.