Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Skrivet

Lämna bort djuren- vad tycker ni?

Rubrik-frågan har tyvärr aktualiserats igen i samband med att vi fick lämna kvar Soya på djursjukhuset i Malmö- det var INTE lätt tyckte jag.

Och så mesig och knäpp har jag ALLTID varit men snacka om att jag också inte resonerar det minsta lilla logiskt:

För medan jag tycker att ANDRA kan lämna både sina hundar och hästar utan att bekymra sig klarar jag inte av det för egen del.

Jag vet egentligen inte vad jag tror ska hända och det HAR aldrig hänt någonting de gånger jag rest bort och lämnat den häst jag då ägt i andras vård men fråga de som varit ”utvalda”- de har fått instruktioner som om de skulle övervaka ett kärnkraftsverk.

Mina tidigare hästar har alla varit fogliga och lättskötta som få och Soya accepterar också glatt alla människor men jag är ändå full av tvivel kring hur hon tex skulle känna det om jag lämnade iväg henne till….tja vem som helst egentligen eftersom hon inte är van vid att ”lämnas bort”.

Skulle hon känna sig övergiven och undra var vi har tagit vägen? Ja, förmodligen lägger jag in på tok för mycket mänskliga känslor och aspekter i det hela och det är alltså verkligen ”mina barn och andras ungar” över mitt resonemang- det VET jag.

Men hur är ni kära läsare? Kan ni lämna bort hundar och/ eller hästar utan problem? Gör ni det ofta/ ibland/ aldrig? Skriver ni skötselråds-romaner?

Skrivet

”Onödig” veterinärvård?

Hade en intressant diskussion med några arbetskamrater gällande veterinärvård vad gäller hundar och katter där vi ibland känt oss ”skinnade” i den bemärkelsen att vi känt att allt som utförts med våra djur kanske inte varit helt berättigat utan snarare mer åt over-kill-hållet (och kostat därefter).

Jag har faktiskt aldrig upplevt att man gjort undersökningar/ gett medicner eller utfört annan behandling så att säga i onödan med mina hästar men jag minns för några år sedan då Soya bröt av en pytte-bit av en hörntand.

Det veterinärbesöket kändes i efterhand otroligt överdrivet (och kostade EFTER att försäkringsbolaget betalat sin del ca 3.500:–)  .

Till att börja med SÖVDE man min supersnälla hund som inte hade det minsta obehag av sin avbrutna tand och bara det kändes överdrivet- bara för att undersöka en tand liksom.

Och de rekommendationer vi fick var nästan ännu värre; man ville att vi skulle komma på en uppföljning om 6 månader, att Soya skulle äta smärtstillande medicin i 10 dagar och att vi skulle ge henne ett speciellt tandfoder (!). Allt detta utan att man ansåg att  tanden VAR till besvär för då hade det ju givetvis varit en annan sak.

Jag skäms inte att säga att vi inte gjorde något av det- jo, medicinen gav jag väl i kanske 2-3 dagar men slutade då det kändes helt obefogat (hunden var som sagt fullständigt opåverkad av tanden)  och när jag efter en tid bad hästtandläkare Torbjörn L att titta på Soya så menade han att man inte skulle göra NÅGOT med tanden vilket vi inte heller har gjort under de mer än 3 år som har förflutit sedan dess.

Har ni någon gång känt er överkörda/lurade/ uppskörtade?

Jag tror att djurägare många gånger både vill göra ALLT i sin makt för sitt djur OCH saknar tillräckliga kunskaper att ifrågasätta och även om seriösa kliniker/ veterinären inte borde göra ”onödiga” undersökningar så kanske det ändå kan förekomma, eller vad tror ni?

Och att försäkringssystemet också kan inbjuda till detta kanske också spelar roll?

För  kanske är det även så att djurägarna SJÄLVA också vill ha lite over-kill-undersökningar ”eftersom det mesta ändå går på försäkringen”.

Tankar/ teorier/ åsikter?

Skrivet

Rolig skräppost

Jag har ju någon form av filter som sorterar bort all skräppost men sedan måste jag ändå ta bort alla sådana kommentarer manuellt även om de inte syns på bloggen.

Dagens roligaste kommentar är från ”Autumn” som skriver:

Jag hatar dig plus jag bor i marydsv70

🙂

Skrivet

Är du nöjd?

När jag och maken skulle köpa hus minns jag att vi resonerade som så att vi skulle försöka hitta ett så pass fint hus att vi inte ständigt tyckte att ”alla andra” bodde finare än vi och att man ofta skulle vara smått avundsjuk på andras bostäder.

Med åren (vi har bott i huset i 10 år) har det väl ändå blivit så att man då och då sneglat lite längtansfullt mot andras hus och gårdar men vi har ändå alltid förblivit nöjda med det vi själva har, utifrån våra förutsättningar.

Vad gäller de hästar jag ägt genom åren har det faktiskt varit precis samma sak- det är extremt sällan jag ser någon annan häst som jag HELLRE vill ha än den jag faktiskt äger.

Jo, pratar vi om ”proffsens” hästar à la Totilas så finns det så klart många hästar som genast hade fått byta box med Kreon om tillfälle gavs men nu pratar jag om ”andras hobbyhästar”- sådana jag möter i min vardag så att säga.

Jag tänkte ALDRIG ”åhhh…tänk om jag hade den hästen i stället”, däremot är det faktiskt inte ovanligt att jag mina tankar går åt rakt motsatt håll om ni förstår vad jag menar.

När jag tänker efter är det faktiskt samma med andra kvinnors karlar ha ha ha.

Inte heller där jag kan påminna mig att jag NÅGONSIN tänkt tankar i stil med ”vilket OTROLIGT trevlig man xx har….och så snygg också” och känt att jag hade velat byta ut maken mot just denne karl.

Inte så att jag tycker att de män jag möter till vardags är otrevliga på olika vis men de ATTRAHERAR mig aldrig ens i tanken (och varför ”gubbar” så många till sig i förtid?!?!?!?).

Och det är väl skönt att man känner så tänker jag, eller?

Hur resonerar ni vad gäller HÄSTAR (och karlar om ni vill delge oss även dom tankarna)?

Är ni nöjda med det ni har eller drömmer ni ofta om en annan häst? Varför? Varför inte?

Själv är jag som sagt mycket nöjd med Kreon I STORT och tycker att jag har en vacker, snäll och lättriden häst som jag längtar efter att hoppa upp i sadeln på varje dag.

När det gäller att ridas ut är han ännu inte den optimala hästen, inte heller när jag tävlat men där hoppas jag på förbättringar som kommer att göra mig nöjdare även i dessa avseenden.

Skrivet

Ännu mer om farliga Facebook

I förra veckan såg jag att flera av mina vänner hade delat en status på Facebook där man ville varna för en man som påstods åka omkring med kanyler i sin bil- en ny potentiell hästplågare typ. Inte nog med att man varnade för mannen- man skrev dessutom ut registreringsnumret på hans bil och påstod att han redan var polisanmäld.

Jag skakade på huvudet och tänkte i mitt stilla sinne att inte ens någon så korkad som en hästplågare skulle fortsätta att åka runt i sin bil efter polisanmälan för att plåga hästar och tyckte också att det var obehagligt att ”folket” tagit sig friheten att genom ett lätt identifierbart registreringsnummer stämpla en kanske oskyldig människa på ett så stort socialt medium som Facebook.

Och tänk vad rätt jag hade.

Läser idag följande på Facebook från ”hästplågaren”:

”Jag har de senaste dagarna blivit felaktigt uthängd som misstänkt hästplågare i Genarps trakten, med min bils registreringsnummer på Facebook och på bloggar. Anledningen var att 2 ryttare såg sprutor i min bil (jag jobbar som biolog och använder sprutor för att ta prover på fåglar). I stället för att fråga mig valde dessa personer att polisanmäla (vilket självklart är helt ok) och sedan dela mitt reg. nummer på FB – detta spreds sen snabbt. Så tänk gärna en extra gång innan ni sprider och delar personlig information på nätet. Information sprids vansinnigt snabbt på Facebook och är sen i princip omöjlig att stoppa. Detta kan skapa mycket stora problem för den som blir felaktigt uthängd. Jag förstår självklart att man vill skydda sina djur, men första steget när man ser något misstänkt borde vara att helt enkelt fråga…

Sprid gärna denna info till Ryttare ni känner runt Genarp/Björnstorp

Mvh
Johan”

Jag säger som ”Johan”:  tänk efter en gång till innan ni sprider allt möjligt vidare. Ska vi alla börja hänga ut folk som vi tror är kriminella på olika vis lär det inte sluta väl….