Pratade med en hästägare i helgen som berättade om ÄNNU en skada på sin häst och det var då inläggets rubrik slog mig, för visst tusan är vi självplågare av stora mått?

Handen på hjärtat: när var ni i egenskap av HÄSTÄGARE till 100 % nöjda, lugna, glada och heeelt utan det minsta bekymmer när det gäller er häst?

Ja, just det.

Och ni som mot förmodan ofta känner ovanstående 100 %-iga avslappning är bara att gratulera eller så äger ni en uppstoppad häst alternativt saknar omdöme eller känsla för när något är fel.

Ja, lite skämt och lite allvar men visst är det väl så att man oftast kan hitta något att oroa sig över vad gäller hästen (och säg nu inte att ”den som söker han finner….”)? Och är man inte orolig så är man missnöjd eller rädd eller fundersam eller arg eller….ja…ni fattar.

Dessa jäkla fyrfotingar verkar ibland kunna bli sjuka, halta och lytta bara man tittar på dom och är de friska så är det något med ridningen som orsakar en huvudbry.

Ja, detta är i alla fall min erfarenhet av hur det är att ha häst, både för egen del och vad gäller andra.

Och ibland är så klart ”det som inte stämmer/ känns bra” självförvållat så att säga; man har inte tagit hand om hästen på bästa sätt, man har gjort eller tänkt fel, ridit för lite eller för mycket eller vad tusan som helst men ibland verkar en del saker ”komma över en” oavsett vad man gör nästan.

Jag kan ju bara se för min egen del, nu när jag har ägt Kreon i snart ett halvår.

Visst är jag jättenöjd med mitt köp och så glad för min häst men har det varit bekymmersfritt trots det? KNAPPAST!

Först har jag oroat mig över den jäkla hostan som höll i sig i flera månader (typ 4) och när detta problemet tycktes vara ett minne blott, ja då började ju Kreon att klia sig som besatt och som jag kan se det, helt utan förklaring.

När jag inte har oroat mig över dessa fysiska åkommor så har jag kunnat ägna tid åt att oroa mig över djurets attityd till uteridningar eller hans faiblesse för att sparka i sargen vid galoppfattningarna …för att bara ta några exempel.

Ibland undrar jag varför man utsätter sig för allt detta; allt huvudbry, alla tårar, pengar, all tid och allt man försakar men när man möts av en glad gnäggning, hoppar av efter ett superpass eller står på en prisutdelning…tja..då vet i alla fall jag svaret!

 
Sådär ja…då har jag fått min dos av pep-talk från häst-kloka medhjälpare- det känns skönt!
 
Efter gårdagens debacle på tävlingen kände jag mig ganska deppig (typiskt mig att genast se de värsta framtidsscenariona framför mig) och har nu konfererat med både Mini (som såg eländet och förresten själv vann klassen överlägset) och med NN.
 
Frågade Mini om hon tyckte att jag kunde ha gjort något annorlunda och vad HON hade gjort om hon hade suttit på hästen och svaren jag fick tröstade mig- hon resonerade precis som jag.
 
Både Mini och jag tror att Kreon behöver träna sig på tävlingsmiljön och att man inte ska göra något stort drama av HANS drama- visst, jag kunde ha gått på honom med skänklarna lite mer i vissa lägen, kanske försökt att rida på mer framåt men annars är nog att bibehålla det egna lugnet melodin.
 
Att jag inte skulle ha något för att böla hos NN visste jag på förhand:)))- hon kontrar vid sådana diskussioner alltid med att berätta om sin numera stadiga svårklasshäst som i sin ungdoms dagar var trettioelva resor värre än Kreon.
 
NN sa också det jag själv innerst inne vet; vi har jobbat Kreon med lite svårare och ”lätt-upphetsande” saker på sista tiden (bytena och tramp-träningen) och då är det inte konstigt om det just nu och i en ovan miljö slår över.
 
Sedan får det så klart inte bli en vana att Kreon lär sig att ”på tävling kan jag göra så här och så här” och då får man kanske göra ett tävlingsuppehåll om han inte lugnar ner sig om några tävlingar och tills han är ännu mer stabil hemma.

Ni vet ju att jag ofta tjatar om hur litet häst-Sverige är!

Exempel nummer 5398 på detta är att en av mina bloggläsare tipsade mig om att en tjej (ridskoleryttare) som tydligen ofta rider Archie numera har en blogg där man både kan läsa om honom och se honom på film.

JÄTTEROLIGT var det att gå in på denna blogg och läsa om hur uppskattad Arch är- det känns så klart hur bra som helst för även om jag valde att själv inte behålla hästen för att den inte passade MIG så betyder ju inte det att jag inte tyckte om honom eller att jag inte trodde att han kunde passa någon annan.

Jag vill inte avslöja vem bloggägaren är, vill hon kan hon själv ge sig till känna men som sagt; härlig läsning var det och bloggen ska jag absolut fortsätta att följa.

Till min egna, trogna bloggläsare säger jag än en gång ett stort TACK!

Oj vad varm om hjärtat jag blev häromdagen.

När jag kom in i vårt pyttestall och närmade mig Kreons box möttes jag av en GNÄGGNING, den första någonsin!

Visst har spindel-Muppen gnäggat även tidigare men på ett sådant sätt att det inte räknas tycker jag :))), tex om det har ösregnat när han har stått i hagen och jag kommit för att ta in en dyngsur häst som VERKLIGEN har velat gå in eller när jag kommer med morgonhavren.

Denna gnäggning verkade mer komma från hjärtat och utan ”baktankar” så att säga och då slog det mig att det var flera år sedan jag möttes av detta välljud.

Archie, hur tillgiven jag än tyckte att han var gnäggade ALDRIG och då ägde jag ändå honom i lite drygt 5 år.

De 2 hästarna innan honom var däremot hans raka motsatser:

Bara Décima SÅG mig utstrålade hon en sådan lycka om jag ska förmänskliga henne- jag har faktiskt aldrig känt mig så älskad/ dyrkad av en häst som av henne.

Visst tyckte hon om ALLA människor (sina artfränder kunde hon både ha och mista, helst mista om man ska vara ärlig) men med mig var det verkligen något speciellt.

Det var som om allt annat upphörde att existera när jag var i hennes närhet- väldigt smickrande för mitt ego måste jag tillstå :))).

Även Heron tyckte om att höra ”his masters voice”, varje dag ”gnägg-skrek” han i högan sky när jag kom.

Det kunde till och med räcka att han bara HÖRDE min röst i andra delen av ridskolans MYCKET stora stall så skrek han efter mig och jag fick ibland viska med folk just för att han inte skulle höra mig och börja gapa.

Tack och lov gjorde han detta bara första gången han såg mig varje dag- sedan var han tyst vilket nog var skönt för allas våra öron.

Vi får väl se i vilken riktning Muppe utvecklar sig- jag ser inget självändamål i om/ att han gnäggar eller ej, Archie gjorde det som sagt aldrig och jag kände mig inte mindre omtyckt av honom för det.

Att stå och locka och pocka med godis som jag sett vissa göra för att försöka locka fram en gnäggning skulle aldrig falla mig in- det skulle inte kännas ärligt menat utan bara som någon form av inlärning och det är jag inte alls ute efter.

Men visst är det trevligt att mötas av en glädjegnäggning…det ska inte förnekas!

Att man ska tänka på att fråga om ALLT när man köper en häst för att gardera sig är verkligen ett råd även jag skulle vilja förmedla till er som går i hästköpartankar, här det senaste exemplet:
 
En bekant köpte för några månader sedan en ”hobbyhäst” tänkt att användas för hopp och dressyrtränande och tävlande i lätt klass.
 
Hästen är 10 år gammal, gick igenom veterinärbesiktning ua.
 
Efter endast 2 månader blev den halt- kotledsinflammation båda fram.
 
Utan att skriva för många avslöjande detaljer har det på olika sätt i efterhand framkommit att den som sålde hästen var vad jag brukar kalla en ”30-minuters-ryttare”, dvs människan hade i mina ögon knappt ridit hästen under de flera år som den ägde nämnda häst.
 
Lättare ridning i ca 30 minuter/ dag hade varvats med i vart fall 2 hela vilodagar per vecka samt även ”viloperioder” (från VAD undrar jag) om några veckor per gång flera gånger om året- hästen var med andra ord inte i någon bra kondition och framför allt inte VAN vid att ridas vad jag menar borde vara NORMALT.
 
Och ni vet ju hur det är när man köper en ny häst? Man är så klart överlycklig över att äntligen ha förverkligat sin dröm och man vill RIDA!
 
Även om jag tror att min bekant inte ”ridit ihjäl” hästen så blev den säkert riden 1 timme om dagen 6 dagar i veckan och det verkar den inte ha klarat av utifrån vad den var van vid.
 
Nu går det så klart inte att bevisa att det enbart var den förra ägarens/ ryttarens slappa inställning till ridning som bidrog till hältan men helt klart KAN det ha spelat roll.
 
Och därför ska man enligt mig i alla fall FÖRSÖKA att få ärliga svar på hur mycket den häst man vill köpa EGENTLIGEN har ridits de i vart fall 2-3 senaste månaderna.
 
För precis som den som nyss köpt en häst VILL rida så är det nog inte helt osannolikt att den som vill sälja sin häst för att den har tröttnat INTE gärna vill göra det.
 
Då finns risken att ridningen mer blir ett nödvändigt ont som man kan tänka sig att hoppa över- de tankarna hade i alla fall jag när jag skulle sälja Archie.
 
Nu höll ju mitt försäljningsprojekt inte på särskilt länge med dagens mått mätt men jag ska vara ärlig och säga att även om min disciplin gjorde att jag verkligen red lika ofta som alltid så var min motivation inte i närheten av vad den en gång varit vilket var synd för det är ju när hästen ska säljas som man vill visa den som bäst- inte helt oriden och ur kondition.

För att ännu lite mer ta oss hästmänniskor i försvar efter gårdagens inlägg så måste jag säga att det verkar väldigt vanligt inom många olika ”grupper” med tävlan, intriger, missunnsamhet, kritik osv.

Jag vet att någon vid något tillfälle påstod att det inte var så konstigt om det var en massa intriger i ett stall ”eftersom det var fullt av kvinnor” (läs: kvinnor är mer benägna till sådant beteende) men jag undrar jag….

För att ta ett exempel som jag har fått i alla fall en liiiten inblick i sedan några år tillbaka tack vare inköpet av Soya så skulle jag vilja berätta lite om det jag lite förenklat kallar ”whippet-världen”.

Ni som inte har whippet ska betänka att detta är en förhållandevis liten ras i Sverige och att utövarna inte på långa vägar går att jämföra med tex hästfolket som det ju går 13 på dussinet av.

Trots (eller kan det vara TACK VARE????) denna lilla värld tillhör whippetfolket verkligen inte ”klubben för inbördes beundran”- tvärtom.

Man är oeniga om en hel del och drar sig inte för att lufta sina åsikter på olika nät-forum där man kan få läsa både det ena och det andra, ibland rena personangrepp.

Jag deltar sällan och aldrig i dessa diskussioner, mycket för att mina kunskaper är allt för begränsade.

För mig är Soya tusen gånger snyggare än många av de champions som skördat stora framgångar så jag har liksom inte så mycket att komma med när det diskuteras rasstandard och dess utvecklig eller tillbakagång tex.

Eftersom man inte bara tävlar i skönhet med whippets utan även i olika grenar som har att göra med exmpelvis en hunds snabbhet och smidighet så finns det även åsikter kring både detta och hur hundarna bedöms, vilka hundar man ska avla på etc.

Som sagt ibland väldigt hätska åsikter och debatter och jag skrattar lite igenkännade och jämför med hästvärlden.

Men…frågan är om det inte är så ”lite överallt” och vilka hobbys/ sporter/ intressen man än ägnar sig åt.

Eftersom det i alla fall i vissa människors natur verkar ligga att TÄVLA/ komma först är det kanske naturligt att inte vilja att andra ska ”komma ifatt” en på olika vis och att det är därför dessa ”små-krig” uppstår eller vad tror ni?

Insåg nyligen att man bör undvika att läsa för mycket på diskussionsforum som tex Bukefalos då man i så fall lätt kan få uppfattningen att hästfolk inte är riktigt kloka på många olika sätt.

Vi är både godtrogna, oärliga, okunniga, okamratliga och gud vet allt.

Jag vet inte hur många trådar jag läst genom åren som handlat om:

Folk som lånar ut sin häst till någon som missköter den, inte betalar den som överenskommits, vill lämna tillbaka den av konstiga anledningar etc.

Hästägare som stjäler andra hästägares utrustning och/ eller foder eller lånar saker utan att fråga.

Hästfolk som släpper ut andras hästar utan lov, i andra hagar än de överenskomna, med andra hästar än de överenskomna osv.

Folk som i god tro låter någon stalla upp sin häst hos dom varpå hästen inte sköts, stallhyran inte betalas, foder inte köps in och hästägaren slutligen försvinner utan att ha betalat en krona.

Inackorderingar som mobbar varandra, pratar illa om en bakom ryggen, skriver taskiga meddelanden på stalltavlan, intrigerar och har tretusen åsikter om ens häst som de framför, både ombedda och ombedda till gud och alla människor.

Ja…ni fattar….

Vad alla dessa inlägg står för kan man ju så klart spekulera i och själv får jag hoppas att vi inte är så hemska som det kan verka utan att det ju är AVARTERNA och UNDANTAGEN folk skriver om och beklagar sig över- när allt fungerar som det ska brukar folk inte vara lika snabba med att skriva om sådant.

Vad tror ni? Är vi hemska?