Satt och kollade i tävlingskalendern om det inte finns någon lite tävling kvar som Kreon och jag skulle kunna bevista men nix- dessa är i alla fall i Skåne slut för i år.
 
Och funderandes kring årets tävlande för min egen del då det ju blev en hel del starter innan Archie såldes kan jag konstatera att det verkligen inte blev som jag hoppats på.
 
Visst vann vi en LA:4 men det var också årets enda rosett, vi var första ekipage utanför placering flera gånger men minst lika många gånger om inte fler var resultaten tämligen usla.
 
Och faktum är att när jag började gå igenom 10-talet dressyrtävlande vänner/ bekanta som först ”came to mind” så undrar jag om NÅGON av dom tycker att dom har haft ett bra/framgångsrikt tävlingsår?
 
Det har varit halta och på annat sätt sjuka hästar, omotiverade och olydiga hästar, sega och trötta, för vilda och busiga. En del ryttare har av olika anledningar inte velat eller kunnat träna som de ville, någon har uppenbarligen satt ribban för högt och ”misslyckats” på grund av detta.  
 
Så det känns som att 2011 för många varit ett mellanår eller är det bara som jag inbillar mig utifrån mina egna inte speciellt lyckade prestationer?
 
Vad säger ni som tävlar? Är ni hyfsat nöjda, supernöjda eller rent av ganska besvikna?

Härom dagen rensade jag bland gamla mail och hittade ett som jag fnissade gott åt.

Detta mail skickade jag till en god vän som också rider och det handlade om första gången jag såg Kreon riden.

Så här skriver jag:

Har precis kollat på 6-åringen. Trippig trav som bara den. Den tilltalade mig inte spontant. Helt rå. Inget speciellt utseende.

Som sagt; må jag ångra dessa ord om den numera dyrkade spindeln:)))!

Hej alla bloggläsare- Spiderboy här!

För ett tag sedan fick jag veta att inte nog med att Birgitta har en blogg- både Archie (träffade honom som hastigast för ett tag sedan, snygg som f…n men verkade inte riktigt ha fattat det här med GASEN…) och den där vesselliknande saken hon har (Soya, Mimmi, Pippi….blir inte klok på vad djuret egentligen heter….)har fått skriva inlägg, helt på egen hand och osencurerat dessutom.

Jag har redan berättat för er om hur det går till när jag äter (hoppas ni fick några listiga tips där) och idag tänkte jag berätta lite mer om mig själv och hur jag framlever mina dagar- det är ni SÄKERT mycket intresserade av!

Ja, som ni har begripit heter jag alltså egentligen Kreon fast Spiderboy låter mycket coolare (mig kallar Birgitta bland annat för MUPPIS- vad tusan DET kan betyda….hoppas det är något bra…) och jag är 6 år gammal.

Fram tills för några månader sedan kände jag inte ens Birgitta men DET har ändrat sig kan jag lova.

Nu träffas vi flera gånger om dagen, varje dag (kan bli lite tjatigt ibland om jag ska vara ärlig) och det känns som att mitt tidigare relativt kravlösa liv fick ett abrupt slut i och med denna bekantskap.

Nu är det ”Kreon gör si och Kreon gör så” i en aldrig sinande ström, jag får pyssla med sådant jag aldrig ens hört talas om förut (har hört ord som förvänd galopp, sluta…sluta med vad???, skänkelvikning och en massa annat) och det är tur att jag är så begåvad så att jag snabbt snappar upp vad den där människan på ryggen vill.

När vi först lärde känna varandra brukade jag faktiskt säga stopp och belägg ibland genom att sparka med mina ben men eftersom jag dels inte tjänade något på det och dels fick så mycket beröm när jag lät bli har jag slutat med det…temporärt i alla fall. Vi får väl se vad jag känner för framöver he he….den där Birgitta ska inte tro att hon bestämmer allt!

När vi rider ut har vi verkligen inte kommit överens om vem det är som bestämmer.

Jag tycker ju att det är den som ska GÅ som ska bestämma och inte den som sitter bekvämt på ryggen utan att röra en fena men Birgitta snackar något om att det är den som BETALAR som bestämmer.

Tja…jag hade gärna betalat men var ska jag få pengar ifrån liksom…har hört att jag mest KOSTAR pengar men det är ärligt talat inte mitt bekymmer. Det kostar att ligga på topp!

Annars ska jag faktiskt inte klaga.

Jag blir ompysslad som aldrig förr, äter gott och mycket, får nybäddat varje dag, har bra grannar och framför allt någon som hela tiden tjatar om hur DUUUUUKTIG jag är.

Det har jag så klart vetat lääääänge men ni vet hur det är: vissa saker kan man inte höra för många gånger, eller hur?

Nä..nu får det vara färdigpladdrat för idag- maten väntar och jag håller inte med om att den som väntar på något gott inte kan vänta för länge- jag vill äta NU!

Vi hörs säkert fler gånger- det här att skriva var riktigt kul och jag kommer nog att ha mycket att rapportera om även framöver.

För ett tag sedan pratade jag med en person som hade fått avliva sitt djur och det var så klart förfärligt och hade gått väldigt snabbt.

Min tröst till ägaren var just att denna agerat snabbt och i mitt tycke helt korrekt, i stället för att tänka på sig själv och sin egen sorg hade det enda rätta beslutet fattats; för djurets skull.

Och jag måste säga att jag tyvärr inte alltid ser tecken på sådan klokhet och vad som det egentligen borde vara; en SJÄLVKLARHET.

Folk klamrar sig ibland fast vid sina sjuka djur allt för länge, ”alla” andra ser vad som BORDE göras men ingen vågar säga något och det är verkligen hemskt.

Jag har nog tidigare berättat om hur jag för väldigt många år sedan dristade mig till att, väldigt försiktigt, föreslå att en person skulle avliva sin mycket aggressiva hund.

Summan av DEN kardemumman blev inget annat än att personen inte pratade med mig på typ ett halvår eller mer (vi träffades dagligen i stallet så det var inte så kul) och det ÄR ju verkligen mycket känsligt att ta upp sådana samtalsämnen även om man gör det i ett GOTT syfte.

Minns också att jag frågade den person som oftast ombesörjde slakten av ridskolans hästar förr ”händer det aldrig att folk väntar för länge?” och fick svaret ”jodå…en del får vi inte ens ut ur boxen” och de orden har verkligen etsat sig fast i mitt minne.

Efter att ha sett andra människor rent ut sagt PLÅGA sina djur genom att inte våga ta steget och avliva kan jag bara hoppas att jag själv inte blir lika blind och döv den dagen mina egna djur eventuellt blir lika sjuka.

Jag har sett exempel på mycket kloka och på alla vis logiska och förnuftiga människor som VÄGRAR att se hur det är fatt med det EGNA djuret medan jag är övertygad om att de hade sagt stopp och belägg för länge sedan om det hade handlat om någon annans djur.

Och bortsett från att hoppas att jag själv inte går i samma fälla så önskar jag bara att ANDRA har modet att säga till mig om de ser något som jag själv inte vill se.

Bilförare som inte saktar in trots att man som ryttare tydligt markerar just ”sakta ner” borde mista körkortet på plats!

Det finns liksom skäl till att man ber om det samarbetet i trafiken!

Håller ni med?

För ett tag sedan när jag var ute och red med Kreon och vi (läs: jag) precis hade avslutat en liten snurr-procedur mötte jag en fd inackordering till häst och sa skämtsamt till henne: ”Archie var ÄR du” menandes att exempelvis det här snurrandet och annat trams inte ens fanns på Archies karta- han var så otroligt snäll att rida ut!
 
MEN…när jag rannsakade mig själv lite närmare och verkligen tänkte tillbaka så insåg jag hur lätt och snabbt man kan gömma saker som varit ett bekymmer, vållat en huvudbry eller rent utav rädsla- vips så är det borta ur ens medvetande väldigt snabbt efter att problemet lösts. Och det är kanske tur och bra att man inte ältar sådant som HAR VARIT men som sagt; det kan också lura en i tanken ibland.
 
Jag poängterar ju ofta, både IRL och på bloggen hur otroligt snäll Archie var och det VAR han, absolut, men faktiskt inte från dag 1, det ska sägas.
 
Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att han en gång i tiden varit riktigt BESVÄRLIG, istadig eller jättedum att rida ut- inte alls- men inte tusan satt jag helt avslappnad och kände mig 100 % trygg på honom heller alla gånger när han var ung.
 
Jag minns tex att jag på den tiden Archie stod på ridskolan ofta brukade rida ut med en annan kvinna, Lena, som hade en D-ponny som var Archies hagkompis.
 
Vi var båda lite försiktiga av oss och dundrade aldrig iväg i full galopp eller dylikt utomhus och jag brukade varje gång vi närmade oss stallet på vägen hem fälla kommentaren ”Jaaa du Lena…vi ÖVERLEVDE den här gången också”.
 
Givetvis var det skämtsamt sagt men det fanns också en liten, liten underton av faktisk lättnad i konstaterandet eftersom Archie när han var…säg 4-5 år gammal…KUNDE bli rädd utomhus och då blev, som jag upplevde det, opåverkbar vilket fegis-Birgitta tyckte var jätteotäckt.
 
Det hände inte ofta och NÄR det hände hade förmodligen vilken normalt funtad häst som helst REAGERAT men det otäcka tyckte jag var att jag inte kunde lita på Archie i dessa situationer (också egentligen helt normalt på en så ung häst).
 
Om vi tex mötte ett trav-ekipage som kom körande bakom oss i fullt tävlingstempo kunde Archie kasta sig åt sidan oavsett om där råkande vara tex ett dike eller ej och jag var då givetvis livrädd att han skulle tappa balansen och ramla…med mig på ryggen.
 
Så…Lena och jag var alltid lite ”beredda” när vi red ut och spanade åt alla håll och kanter för att slippa möta just travekipage eller galoppörer i full fart (vår ridskola liggger ju vid Jägersros trav och galoppanläggning) och när vi hade klarat oss undan alla faror (vilket ändå var fallet 90 % av gångerna vi red ut) så fällde jag alltså de för oss klassiska orden om överlevnad.
 
Min förhoppning är att jag även om Kreon om en tid kommer att skriva på bloggen ”han är sååå stensäker” och ”snällare häst att rida ut finns inte” och om jag då blir för stor i orden så tänk på att påminna mig om hur det en gång var:)))))!

För ett tag sedan träffade jag en vän som jag anser är ganska ”initierad” inom hästvärlden.
 
Vi träffas inte så ofta och jag serverades en hel del ”smaskigt skvaller” varpå vännen, väl medveten om ”Birgittas hästsida” sa skämtsamt ”MEN DET HÄR FÅR DU INTE SKRIVA OM PÅ BLOGGEN”.
 
Och givetvis hade jag inte en tanke på detta, tvärtom är det väldigt mycket roligt/ hemskt/ förvånansvärt som jag aldrig serverar er av olika anledningar.
 
Privat och IRL är jag nog att betrakta som en ganska frispråkig person med många och starka åsikter om mycket som jag inte drar mig för att avhandla men vad som hamnar i bloggen är mycket mer selekterat.
 
Kommentaren ”avdelningen sådant jag inte kan skriva om på bloggen” har mina vänner och bekanta både hört och läst i mina mail ganska många gånger vid det här laget.
 
Som ni kanske vet jobbar jag inom socialtjänsten där sekretessen många gånger är ganska stark och av den anledningen får ni i princip aldrig läsa om mitt arbete (och det är troligen inte så intressant heller på en hästblogg).
 
När jag tävlar kommenterar jag aldrig enskilda domare och vad jag anser om deras sätt att döma så vida det inte varit något POSITIVT som jag vill lyfta fram.
 
Ni får heller aldrig läsa negativa kommentarer om personal i de stall där jag stått/ står uppstallad eller tränare jag tränat för vilket jag hoppas ni förstår inte betyder att jag alltid och i alla lägen tycker precis som de i alla frågor eller aldrig någonsin är missnöjd med något de sagt eller gjort (eller inte gjort).
 
Skriver jag om enskilda personer eller hästar försöker jag att avidentifiera dessa om det är något som kan uppfattas som negativt- folk kan därför aldrig säkert hävda att jag skrivit om just dom eller deras djur eftersom jag då väljer att förvanska tex ålder, kön och när händelsen har utspelat sig även om ”sakfrågan” aldrig ändras.
 
Sedan har säkert jag också gjort klavertramp genom åren men det är så här jag försöker att resonera och skriva.
 
Jag har också en del ”issues” som retar mig mer än andra, exempelvis ”täckeshysterin” bland hästägare, hur folk fodrar sina hästar och hundägare sköter (eller inte sköter) sina hundar men där försöker jag att vara ännu mer försiktig och bara skriva om ovanstående i allmänna ordlag och inte ”idag höll jag på att smälla av när jag såg hästen xx foderstat, den får xx foder vilket jag tycker är rena vansinnet pga xx”.
 
I ovanstående fall har jag för det första ingen lust att i onödan bli ovän med folk jag träffar då och då/ ofta och för det andra så är det ju upp till var och en hur man vill sköta sina djur så länge det inte handlar om någon form av plågeri. Och jag är inget allsmäktigt orakel som vet allting bäst- det finns säkert de som undrar vad JAG sysslar med i olika frågor.
 
Sedan är ju saker och ting dessutom sällan exakt så som de ser ut så det kanske finns helt legitima skäl till att xx gör si eller så med sin hund eller häst och att jag då ska spy galla över detta på bloggen utan att ha alla fakta på bordet är inte varken juste eller smart.

Inte förrän nu har det börjat bli kallt (typ 5 grader mitt på dagen) i mina trakter och eftersom det varit runt 10-12 grader länge nu så tycker man nästan att det är lite konstigt med kylan.

Fast med bara lite mer än en månad till jul så ”ska” det ju vara kallt och frågan jag ställer mig är när den första snön kommer och hur länge den håller i sig.

Jag har flera gånger läst att ”man” förväntar sig en ”vargavinter” i år igen och jag kan bara innerligt hoppas att det inte blir så.

Några stallkamrater ville sätta på snösulor på sina hästar i veckan, hovslagaren var väldigt tveksam men jag hejade på:

”Ja snälla, sätt på sulorna för du vet hur det är: sätter du inte på sulorna får vi säkert massor av snö direkt men gör du det kommer vi säkert att ha barmark hela vintern”.

Så sulorna åkte på…ja inte på Kreon som inte ens har skor bak men jag hoppas att stallkamraternas sulor ska skona oss alla och ge oss en mild vinter!

Igår kväll gjorde jag något riktigt kul: jag var och hälsade på Kreons närmaste familj skulle man kunna säga :).

I själva verket var det bara pappa Don Romantic som fattades 🙂 men annars fick jag träffa både mamma Medea (18) och samtliga syskon, fuxgossen Helios (3) och fölissyrran Nike.

Det var roligt att se att Medea, som är ett rent fullblod och brun som Kreon hade samma ”look” som han, blicken var densamma även om morsan är mycket mindre (163) än sonen.

Både syster och bror var väldigt sociala och inte alls ”fullblods-nätta” utan som Kreon, mer halvblodslika (alla har olika pappor).

Archie fick aldrig några syskon då hans mamma avlivades när han var liten och han var hennes första avkomma, Decima hade säkert 6-7 helsyskon om inte fler då hennes uppfödare även ägde hingsten Zephyr som var hennes pappa.

Något av syskonen var rena Dessan-kopian medan andra hade helt annan färg och utseende (en var skimmel tex minns jag) men det var himla roligt att se dom precis som att få träffa Kreons släkt!