Har ni tänkt på att nästan alla människor och djur har något speciellt kännetecken som är unikt för just dom?

Soya tex är bortsett från några enstaka vita hårstrån (som man nog hade kunnat plocka bort med pincett om man gav sig den på det) kolsvart och jag har hittills inte träffat någon whippet som ser exakt ut som hon. Syster Zahra är extremt lik henne i ansiktet men är mycket större så någon förväxling annat än på långt håll hade det aldrig kunnat bli tal om.

Kreon har ett ”lustigt” märke på sin hals- enligt hans uppfödare ett litet minne från ett shettis som en gång hängde sig i den :). Vem sa att shettisar inte kan vara tuffa förresten…

Svårt att fota ”hålet” i Kreons hals men ni kanske ser det? Det syns framför IKEA-påsen som en inbuktning i ”hals-siluetten.”

Archies speciella kännetecken är en knöl han har som man fick se till att inte knäppa nosgrimmat rakt över.Knölen känns som en spelkula mellan fingrarna, stenhård men enligt tandläkare och veterinär som kollade den helt ofarlig.

Nyligen hade en stallkamrat inbrott i sin larmade och låsta bil- bytet blev hela 80 kronor och en gammal mobiltelefon.

Så tjuven ”tjänade” i princip ingenting medan kamraten hade hur mycket bry som helst med att spärra kort, byta lås på lägenheten (lägenhetsnycklarna låg också i väskan), lämna in bilen på verkstad för att laga smashad ruta osv.

Sägas ska att inbrottet skedde under en träning på en privat anläggning som inte är omgiven av andra fastigheter eller ligger så där jättelättillgängligt till ur stöldaspekt men ändå kunde det alltså hända.

Min man tyckte att det var dumt att ha en handväska liggande i bilen men handen på hjärtat- hur många av oss skulle ta med oss den in på en privat träning? Inte jag i alla fall, inte om jag hade låst och larmat bilen.

Minns då jag själv tränade på samma anläggning tidigare; jag hade ibland inte ens bilen låst, just eftersom det inte är en allmän plats utan ett privat stall.

Otroligt trist var det hur som helst och i alla fall jag fick mig en tankeställare.

Kanske är ni mer försiktiga när ni åker och tränar?

Hihi…lite provocerande rubrik där och jag tänkte förklara lite närmare vad jag menar.

När jag läste en av kommentarerna till inlägget som handlade om kommunikation där läsaren Cristel skiver ”vi har ett litet block där vi skriver vad vi gjort i stallet om vi var ensamma, oftast skriver vi något roligt till varandra” slog det mig:

Tänk vad trevligt och roligt det hade kunnat vara om man även använde whiteboarden i stallet till att GLÄDJA varandra och faktiskt också DELA MED SIG av sin egen glädje.

Men det känns inte riktigt ”comme il faut” tycker jag….

Jag minns att jag faktiskt vid ett tillfälle på ridskolan skrev något i stil med ”idag får ni ge Archie en extra morot för han fick med sig en rosett från gårdagens tävling” men jag kan ofta känna (kanske helt felaktigt, vad vet jag….) att sådana budskap lätt kan mottas med ”äh..vem tror hon att hon är”, ”så barnsligt” eller dylikt. Inte alla verkar heller fatta när man SKOJAR utan allt ska vara så himla allvarligt och trist.

Är det så att ”man” ska vara lite så där ”lagom” för att accepteras och inte tas för en skrytpelle?

Är det kanske en generationsfråga?

Om man läser bloggar så känns det för mig som om ungdomar vågar skriva lite mer ”skrytsamt” och har högre tankar om sig själv än vi som är lite äldre.

Jag känner faktiskt att jag själv ”håller igen” ibland, både på bloggen och IRL av rädsla för att folk genast ska dra jättestora växlar på det jag sagt/ skrivit.

Om jag skriver att Kreon gjorde 5 klockrena byten (bara som exempel) är jag rädd att det genast ska komma någon neggo-pelle och kommentera ”om du nu redan gör byten med din häst- varför ska du då tävla LC/LB om jag får fråga” och saker i den stilen (liknande scenarion HAR hänt).

När jag tränar för NN brukar jag ibland kalla Kreon för ”min världsmästare” men både NN och jag känner att man får vara lite försiktig med att säga sådant HÖGT- det finns alltid folk som genast ska ”hugga” och nästan påstå att jag på fullt allvar TROR att jag äger en bokstavlig världsmästare.

Så för att återgå till usprungstanken hade JAG tyckt att det var roligt om folk någon gång kunde använda exempelvis stallets whiteboardtavla till kommentarer som ”idag gick det sååå bra när jag tränade- hurra!” eller ”så snyggt ni har krattat utanför stallet- tack!!!”och inte bara till att klaga på olika saker.

Men det känns väldigt långt bort….eller?

Hi hi…nä..det är inte jag som har ritat teckningen men ungefär så här har det sett ut hos oss den sista tiden…

Ända sedan jag flyttade till nuvarande anläggning för snart 2½ år sedan har jag tyckt att det har varit tråkigt att inte alla i mitt stall har haft samma uppfattning om hur gödselstacken ska skötas.

Medan jag har tyckt att man kan jämna till den ”bula” som blir när man har tömt sin kärra OCH köra så långt ut på gödselstacken som det går, dvs inte bara så långt som det är plankor utlagda så har andra utan att tveka tömt kärran i princip ”rakt framför näsan”, dvs typ där gödselstacken börjar vilket då fått till följd att ingen annan heller har kunnat tömma någon annanstans, den första personens uttömda gödsel har liksom satt stopp för fortsatt framfart.

Jag kan inte räkna de gånger jag har gått ut med en grep på gödselstacken och jämnat till densamma, ”jobbet” har aldrig tagit mig ens 5 minuter och jag har gjort det för att dels själv kunna tömma kärran ordentligt och dels för att det ser så ”fult” och slarvigt ut rent ut sagt med ”gödsel-bulor” överallt.

Jag har bitit ihop de många, många gånger andra kunnat gå rakt ut på gödselstacken och tömma ut innehållet ur kärran så som jag beskrivit ovan, trots att jag precis har varit ute och snyggat till stacken.

Till slut tröttnade även jag och lät andras skit ligga och tänkte i mitt stilla sinne att ”vi får väl se vad som händer när det blir en sådan jättehög med gödsel att ingen kan tippa någonstans.”

Och det som hänt är att stallägarna nu bestämt att det är den som har jouren på söndagarna som ska se till att gödselstacken blir jämnad.

På ett sätt tycker jag att det är ett bra beslut- nu vet man att det blir gjort eftersom den som har jouren faktiskt MÅSTE göra det men samtidigt känns det så trist att man ska behöva fatta beslut om för mig helt självklara saker som var och en borde kunna klara av att utföra utan att det är ett ”måste”.

Hade var och en gjort det för mig SJÄLVKLARA; jämnat till den egna gödselbulan så hade stacken alltid sett snygg ut och ingen hade behövt att stå med skiten på söndagarna.

Nu återstår det att se om ”man” faktiskt inser ovanstående och skärper sig eller man låter den som har jouren stå med jobbet i sin ensamhet.

Kanske blir det inte lika självklart att dumpa gödsel framför näsan när man vet att det är man själv som ska stå och fixa till stacken några dagar senare eller om man vet att det är bästa kompisen som har jouren.

Tja…vad som händer återstår att se…tidigare vädjanden från stallägarna har uppenbarligen inte hjälpt, inte heller när jag både sprang och fixade med stacken mer eller mindre dagligen eller när jag lät den förfalla.

Hur funkar det i era stall? Har ni också liknande skit-problem?

Härom veckan kom det ett julkort adresserat till mig som jag initalt blev väldigt konfunderad över.

Nu var det förvisso lite dåligt ljus i rummet när jag betraktade personerna på fotot som utgjorde själva julkortet men jag kunde för mitt liv inte känna igen en enda av dom (de hade tomtemössor på sig).

”Det här kortet MÅSTE ha kommit fel” sa jag till maken men när jag granskade bilden lite närmare i detalj kunde jag se att man tagit kortet framför en modell av ett lastbilssläp som det stod ”Rondellen i Trelleborg” på.

Och då ramlade poletten ner!

Detta ypperliga företag har 2 år i rad servat mitt Boj-släp på bästa vis vilket jag också kommenterat på bloggen båda gångerna.

Kanske var julkortet en liten ”tack för reklamen”-gest, annars verkar det väldans gentilt att skicka sådana påkostade julkort till alla kunder.

Kul var det hur som helst och jag kan, med eller utan julkort, verkligen rekommendera detta företag till andra med hästtransporter.

Minns ni att jag för ett tag sedan ondgjorde mig över det märkliga i att Malmö Ridklubb då de ordnade sin senaste dressyrtävling hade maximerat antalet startande PER DAG till 40 vilket fick till följd att vissa klasser ansågs fulla när mindre än 10 stycken hade anmält sig, därför att någon annan klass hade över 30 anmälningar.

Mycket dumt och klubben insåg tack och lov sin fadäs för när man nu ordnar en i princip identisk tävling i februari så har man tagit bort denna dumma begränsning.

Nej, vill man INTE ha så många startande kan man göra som Viarps kör och ridklubb som anordnar en Pay and Ride i dressyr som säkerligen hade lockat många fler om man inte valt att förlägga tävlingen nu på onsdag den 4 januari med start 10.00.

Jodå…jag vet att ungarna har jullov men deras chaufförer kanske måste jobba?

Och hur bra jag än tycker att det är med träningstävlingar så tar jag faktiskt inte ledig från jobbet en hel dag och det tror jag inte många andra gör heller, eller har jag fel?

Tänkte avsluta året på bloggen med lite bilder- imorgon kommer det mer text under den sedvanliga rubriken ”Året som gått”:

I början av året stiftade jag bekantskap med min nuvarande tränare som jag här på bloggen har valt att kalla NN.

Är man extremt nyfiken av sig kan man säkert lätt figga ut vem hon är och bryr man sig inte- tja…då duger det bra med NN tycker jag.

Här Archie och NN:s hund och Soyas boyfriend ”Charles” som i verkligheten heter något liknande :).

Våren var vacker i Dalby där jag gått många härliga promenader med Soya under året, både ensam, med maken, Bodil med Salli-saluki och Åsa med Soyas andra killar Gandi och Trillik.

Även sommaren bjöd på vackra vyer- här ett rapsfält som Soya och jag fotograferade under en cykeltur.

Detta var det första kortet jag tog på Mupp-Kreon, han stod då fortfarande hos NN till försäljning och jag insåg att jag gärna ville köpa honom. Skickade både denna bild och några…harkel…högkvalitativa filmer till en av mina goda vänner för att få höra hennes åsikt om djuret som jag initialt definitivt inte var det minsta intresserad av.

Man kan väl säga att Kreon inte visade upp sin bästa sida första gången jag såg honom riden och jag undrade i mitt stilla sinne vad NN egentligen tänkte när hon tyckte att detta var en häst för mig vilket bara bevisar att man inte ska tvivla på ett proffs :).

Tyvärr gick det inte så lätt att sälja Archie utan det blev precis som jag befarat en längre process.

Ett naturbruksgymnasium i Norrland backade ur i sista minuten vilket var otroligt synd då de lärare från skolan som kom för att provrida red Archie FANTASTISKT bra och jag även i övrigt tror att han hade passat deras verksamhet ypperligt.

Medan jag bad många böner att Kreon inte skulle hinna bli såld innan jag fann en köpare åt Archie tröstade jag mig med ovanstående bild (som jag har som skärmsläckare på min I-phone) mååååånga gånger.

Som vi alla vet blev Muppe-Duppe slutligen min och här ses han på väg till sin andra tävling i höstas.

De 2 gånger vi har varit iväg har överraskat mig extremt positivt och nu hoppas jag bara att gossen minns att det är så man ska sköta sig när det blir dags att ge sig iväg till våren igen.

Kreon är på vissa sätt lik Archie vilket denna bild speglar- han är lika leksugen och tillgiven men där tar nog också likheterna slut- på gott och ont höll jag på att säga.

Medan Archie gick över eld och vatten utan att bekymra sig en sekund är Kreon långt mer ifrågasättande och jag måste numera rida på ett hel annat, bättre sätt.

Jag hoppas och tror att jag kan få större framgångar med denna häst om jag spelar mina kort rätt men det kommer som sagt an mycket på mig själv hur det kommer att bli. Kreons mycket större känslighet än tex Archies kan säkert ta oss till helt andra höjder så att säga men det kommer inte att komma av sig själv utan kräva att jag verkligen rider ”som man ska”, klokt och konsekvent dessutom.