Brukar ni också skratta/ förundras över era drömmar, eller ni kanske tillhör kategorin som inte kommer ihåg dom efteråt?

Själv drömmer jag mycket, minns det mesta och brukar också kunna härleda en dröm, dvs förstå eller i vart fall ana varför jag drömt som jag drömt.

Det kan ofta handla om sådant som har hänt, som jag tror, vill eller fruktar ska hända.

Har jag varit på en fest eller haft folk hemma precis innan jag går och lägger mig kan festen ofta fortsätta i drömmen liksom sådant vi pratat om.

Natten efter helgens tävling drömde jag om Archie och det var en komisk dröm kan ni tro!

Jag drömde att jag skulle åka stadsbuss med honom (!) enbart iförd grimma dessutom. Jag hade alltså inte ens ett grimskaft utan höll i grimman och detta var det som jag upplevde som besvärligast.

När vi skulle kliva på bussen undrade jag flera saker:

Skulle chauffören reagera på att jag kom med en häst? Det gjorde hon inte.

Vad skulle det kosta att åka med en häst? Archie fick åka gratis och jag betalde 20 kronor för min biljett.

Skulle bussen kränga under Archies tyngd eller rent av bli överbelastad? Svar: NEJ.

Vi gick bort och ställde oss mitt i bussen, där man vanligtvis står med barnvagnar och jag bad en intillsittande person med en stor, svart hund att hålla i denna så att den inte skulle nafsa efter Archie.

Där tog drömmen slut men gud vet hur den hade kunnat sluta?

Vad tror ni Freud skulle säga om detta?

Åka buss= åka till tävling är väl det närmaste förklaring jag själv kan komma :).

En av mina ”käpphästar” (ha ha…passande uttryck på en hästblogg) är det i mitt tycke många gånger överdrivna användandet av täcken i tid och otid och under helgens tävling fick jag se det igen:

En häst som inne i framridningsridhuset reds fram med 2 täcken ovanpå varandra. Samtidigt som hästen travade runt med denna extra-börda kunde jag konstatera att det utomhus var + 5 grader och fullständigt vindstilla.

Detta agerande fick mig att fundera över om just detta med dubbla täcken ”spelar någon roll” eller om man bara ska se det som något harmlöst à la ”alla får väl göra som de vill”.

Och då slog mig insikten att liksom ordspråket säger att en olycka sällan kommer ENSAM så är det faktiskt samma sak med DUMHET.

Om man resonerar så urbota korkat, dvs tror att en fullt frisk häst behöver 2 täcken på sig när den travar i ett ridhus- då måste i alla fall jag fråga mig vilka MER tokigheter man inbillar sig och agerar utifrån? Och en del är kanske inte lika harmlösa ur hästens perspektiv (brist på motion, överutfodring, felaktigt avpassad utrustning, galna träningsmetoder osv osv).

Att jag sett robusta ponnys med 2 (en gång faktiskt TRE) täcken på tävling förstår jag bättre- är man 9-10 år gammal är man kanske stolt över och vill visa upp så mycket som möjligt av sin fina utrustning men vuxna borde väl ha kommit över detta, eller?

Måste säga att jag tycker att det här med att hitta tävlingar, anmäla sig till dom och därefter kunna följa dom ”i direktsändning” är fantastiskt bra jämfört med hur det var för inte så många herrans år sedan.

Du store tid så omständligt det var i jämförelse med nuvarande system!

Innan Internets intåg kunde man prenumerera på distriktens utgåvor av aktuella propositioner, dessutom hittade man många tävlingar via Ridsportförbundets ”kataloger” som också gavs ut x antal gånger om året.

Jag brukade låna ridklubbens exemplar och kopiera det jag behövde (tyckte det var för dyrt att betala för detta själv) men ibland hade någon annan hunnit före, lånat häftena men ”glömt” att lämna tillbaka dom.

Anmälan gjordes på speciella blanketter som man var tvungen att beställa från Ridsportförbundet- egentligen fick dessa inte kopieras men jag vet att vi var en del snåljåpar som gjorde detta ändå.

Blanketten skulle skickas med posten, inbetalning skulle göras veckor i förväg till aktuell klubb och sedan fick man sitta hemma och vänta på posten för att få hem ett program för tävlingen.

Var man tvungen att stryka sig från en tävling dit man redan hade betalat in anmälningsavgiften kunde det dröja veckor, i något fall någon månad innan man fick tillbaka sina pengar.

När jag började tävla hade man också systemet med anmälnings och startavgift- den förstnämna var alltså den man skickade tillsammans med anmälan medan den andra betalades på plats.

Detta gjorde att klubbarna var tvungna att hantera en hel del pengar liksom för övrigt nummer-brickorna som man fick låna mot en deposition på vanligtvis 20 kronor.

Skulle jag vara tvungen att nämna något negativt med TDB så är det väl att det förutsätter att man har datorvana och tillgång till Internet men vem har egentligen inte det i dag?

Annars ser jag bara fördelar med både enkelheten, överskådligheten, den minimerade hanteringen av kontanter på tävlingsplatsen osv som TDB medfört.

Att som nu kunna följa hur många som anmäler sig till en tävling tycker jag är jättebra- kolla konkurrensen :), få en uppfattning om hur lång tävlingsdagen kan bli osv.

Samma sak med Equipes on-linesystem som gör att man inte behöver stanna kvar på en tävlingsplats (eller ringa och störa arrangören efteråt) för att få veta hur det gått för både en själv och folk man känner och som man vet är ute och tävlar.

Tidigare kunde det dröja en evighet innan resultaten redovisades- nu ser man det ofta minuter efter att en tävling är slut.

Så som sagt; allt var inte bättre förr….det tycker inte jag i alla fall.

Häromdagen slirade jag till lite på en gata i Malmö- inte för att det var varken halt eller för att jag var berusad 🙂 utan av den ”enkla” anledningen att jag råkade få syn på en whippet och då tittade jag till lite för länge!

Eftersom man så sällan ser denna ras ”bara sådär” hajar i alla fall jag alltid till och jag tror aldrig att jag bara hade kunnat gå förbi en whippet utan att tilltala ägaren.

Och är det inte så vi människor, eller de flesta av oss i alla fall, fungerar; vi vill gärna tillhöra eller i alla fall känna samhörighet med en grupp likasinnade?

Sedan kan detta ”likasinnade” vara så otroligt mycket; ens yrke, hobby, sexuella preferens, vilken bil man kör osv osv.

Titta bara på internet!

Jag kan fortfarande fascineras att det finns diskussionsforum för banne mig i princip vad som helst; BMW-ägare, chihuahua-fantaster, trädgårdsintresserade- ja, listan är ändlös.

På den tiden jag åkte buss i Malmö noterade jag att ALLA busschaufförer ALLTID hälsade på sina kollegor när de möttes i trafiken och det kan bli ganska många ”hejanden” per dag.

Motorcyklister gör likadant på vägarna och i alla fall vi vinthundsägare stannar alltid för att prata med andra med vinthund – även om vi aldrig sett dom förut, det är min erfarenhet i alla fall.

Fast hästägare brukar inte bete sig så intresserat av den egna gruppen när jag tänker efter :).

Vi varken hejar på varandra när vi möts med transporterna på vägarna 🙂 eller stannar upp för att prata med någon som kommer ridande, eller?

Om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag vilja göra som Kerstin Jacobsson som det står om i senaste numret av Ridsport.

Kerstin driver ”Trotjänarcenter” där man kan lämna bort sin gamla häst på fullserviceskötsel för 1750 kronor om året (hovvård och eventuella veterinärkostnader tillkommer).

Någon lönsamhet att tala om finns inte men jag kan förstå glädjen i att driva ett sådant här pensionärshem för hästar.

Och eftersom hästarnas ägare betalar för sina djur så hade man ju sluppit ta hand om vanvårdade, skadade och oönskade djur- detta hade säkert inte medfört enbart glädje över att kunna hjälpa utan också sorg och vanmakt.

Fast när jag tänker efter hade jag gärna tagit mig an den här kategorin OCKSÅ- om jag bara hade råd.

Får nog börja köpa Trisslotter igen…..

Hihi…en liten illustration på varför det är bra med DRÄNERING.

Just denna väldigt stora ridbana är flera månader varje år helt obrukbar- när det regnar mycket täcks ca 90 % av ytan av vatten och när vatten fryser…tja…då ser det ut så här.

Fast man hade kanske kunnat satsa på att hyra ut marken som skridskobana?

Satt och tittade på resultaten efter en av helgens dressyrklasser hos Dagstorportens ryttarförening (en Msv C:1) och kunde än en gång konstatera att det numera är låååångt vanligare att ryttare rider på säg 55% än det var för några år sedan.

I just denna klass red nästan två tredjedelar (!!!) på 60% och därunder och jag kan inte låta bli att tycka att det är nedslående. Det borde ju i praktiken innebära att majoriteten av ryttarna egentligen inte är redo för klassen, eller?

En bloggläsare som själv tävlar på denna nivå, Linda, kommenterade härom dagen att det tycktes henne som om domarna blivit strängare på denna nivå sedan den utgör kval för tävlande av Msv B-klasser och jag undrar om det är så enkelt?

Rider ryttarna egentligen ungefär så som de ”alltid” har gjort men får sämre ”betalt” idag och är detta bra eller dåligt?

Ska de ”sättas på plats” betydande att de tidigare prestationerna överskattats betygs/poängmässigt eller är domarna numera för nitiska?

Finns det risk att ryttare tappar sugen och slutar tävla- för inte är det väl så kul att komma hem med ett resultat på 53-55% flera gånger, eller?

Är detta kanske anledningen till att jag upplevde att det förra året var ovanligt få startande i regionala LA-klasser och däröver?

Sedan är det till syvende och sist ändå den inbördes placeringen som räknas så vinner man på 62% (för att ta ett inte helt osannolikt exempel) så är man ändå nöjd som en lärka, eller?

Många frågor från en som snart ska ge sig ut i hetluften- med skräckblandad förtjusning känns det som minst sagt!