Häromdagen såg jag att någon hade ställt tillbaka en grep på den plats där vi har dessa redskap hängande full av halm.

Jag kunde inte se denna skräcksyn utan att genast rusa fram och rengöra grepen och fick mig samtidigt en tankeställare kring hur olika man kan se på saker i ett stall och hur man också ibland prioriterar på vitt skilda sätt.

Hade mina fd stallkamrater på ridskolan sett mig i full färd med grep-rengöringen hade de nog fått sig ett gott skratt för där var både jag och många med mig otroligt slarviga med både hur vi återställde redskapen, hur stallgången sopades osv.

Andan i DET stallet var, hur hemskt det än kan låta, att ”det finns betald personal som kan sköta stallet” och man kunde ofta direkt se vem som var ny i stallet och vem som var en inventarie.

De nya inackorderingarna var oftast extremt noggranna med att sopa efter sig och hålla rent i början men allt eftersom de märkte ”hur andra gjorde” så förföll de till samma slappa stil. Tyvärr.

Redan innan jag kom till mitt nuvarande stall visste jag mycket väl att den ”låt-gå”-mentalitet som rådde på ridskolan inte är accepterad i de flesta andra stall och dessutom så finns här ingen som städar efter oss så givetvis har jag redan från dag 1 ”skött mig” och skulle alltså idag inte kunna se ett halmstrå på en grep utan att få hemska rysningar.

För jag gillar ordning och reda- tro inget annat även om jag var en ”slappis” förut.

Sedan har jag som sagt märkt att man prioriterar väldigt olika ibland och att olika saker kan ha hemskt olika betydelse/ dignitet beroende på person.

Själv har jag exempelvis ”mani” på 3 olika saker:

*Jag strör väldigt mycket i jämförelse med de flesta

*Jag tåler inte att se bal-band liggande annat än i papperskorgen (på ridskolan var det en del som kunde hänga dessa lite varstans i stället för att slänga dom och min mission var att gå runt och samla ihop dom när jag inte tålde att se eländet längre)

*Jag har aldrig någonsin (jag vet att det låter fullständigt osannolikt men det är helt sant) ställt in någon av mina hästar i deras boxar utan att dessa varit renmockade, dvs det finns ALDRIG (och då menar jag verkligen ALDRIG) en bajshög i boxen när jag ställer in hästen i den oavsett var hästen har varit, hur stressad jag är osv. (Borde jag söka för detta?).

Sedan tycker jag att det viktigaste kring min hästhållning är att min häst blir i första hand riden och i andra hand motionerad på något annat vis.

Detta kan låta som en konstig kommentar men tro mig; jag har stött på MÅNGA hästägare som har kunnat stå och rykta i timmar, mocka boxen med förstoringsglas eller ta isär huvudlaget i minsta beståndsdel för puts flera gånger i veckan men se RIDA….nja….det har kommit ganska långt ner på ”to do”-listan.

Givetvis kan man ”drabbas” av olika saker som gör att man inte kan/ vill/ hinner rida men det är konstigt hur vissa drabbas av dessa händelser så ofta medan det tex i princip aldrig händer mig.

Jag kan inte annat än tro att det ofta handlar om rena undanflykter- mitt eget motto är att ”det man vill det hinner man”.

Jag kände en gång en person som i mångas ögon gjorde allt för att slippa rida och man fick nästan känslan av att personen letade småskavanker på hästen för att avstå ridningen.

Minsta lilla sår förstorades upp till oanade proportioner, hade hästen en tiondels förhöjd temp någon dag fick den vila i veckor och råkade den sätta något i halsen och hosta till så spreds genast ryktet om värsta influensan hos detta djur.

De gånger hästen faktiskt HADE någon mindre skada såg ägaren nästan nöjd ut- nu var det ju legitimt med en längre vila för hästen och den fick ju givetvis en avsevärt längre ”semester” än någon annan ens hade övervägt för SIN häst.

Ja, som sagt- vi är alla olika….sedan vet jag inte om jag alltid instämmer i det som de flesta brukar tillägga: ”och tur är väl det”.

Suck…..så här ser det ut i våra hagar just nu 🙁

Varje år omkring denna tiden överfalls jag av ovanstående fråga flera gånger om, dvs ska man i alla lägen släppa ut hästen i hagen?

Som ni säkert vet är jag en stor ”hag-ivrare” och detta var också en starkt bidragande faktor till att jag valde att flytta Archie från ett stall där jag själv var som en inventarie och hade huserat i över 20 år- hagtiderna blev mer och mer begränsade och det blev svårare och svårare för mig (praktiskt, tidsmässigt osv) att kunna släppa ut min häst annat än ett fåtal timmar varje dag vilket inte kändes ok.

Nu bor Archie i ett annat stall sedan 1 år tillbaka och allting är så perfekt och bra som det bara kan tänkas utom just vad gäller hagarna.

Vinterhagarna är små, vid mycket regn (som nu) fulla av djup gegga och det finns inte ett grässtrå att äta.

Detta innebär att hästarna mer eller mindre ”står rakt upp och ner”, dvs blickstilla i många timmar med ibland regnet strilande över sig och med lera upp till kotorna.

Om detta nu hade varit något unikt för just detta stall så hade lösningen varit enkel: då hade man kunnat flytta hästen och så hade problemet varit ur världen men så ser det inte ut i mina trakter utan detta med hagar enligt ovan är snarare regel än undantag.

Nästan ”alla” har det så här så en flyttning hade inte inneburit någon som helst förbättring i det avseendet och då finns det ju ingen anledning att ge sig av heller.

Men visst- hade man verkligen letat ihjäl sig så hade man kanske hittat något litet stall någonstans i obygden som hade turen att förfoga över så mycket mark att hagarna inte blir så förstörda/ upptrampade som hos oss men jag lever inte ett sådant liv att det hade varit bra eller ens ok för mig att flytta hästen dit.

Jag har varken tid eller ork att köra hur långt som helst för att komma till stallet och dessutom vill jag träna regelbundet och utan påverkan av vädret vilket förutsätter ett ridhus.

Bara genom detta faller majoriteten av lämpliga stall bort- i alla fall om jag som sagt inte ska få en avsevärt längre resväg med allt vad det innebär.

Så tankarna om ”hage eller inte hage” får fortsätta att störa mig.

Än så länge väljer jag hage framför ”stå inne i stallet och uggla” och det är ju inte heller så att ”mina” stallägare utsätter hästarna för vilka skyfall som helst utan då tas hästarna in tidigare eller så släpps de ut senare.

Men trist är det när det är sådant här väder oavsett.

Hur har ni det i era stall och har ni hittat lösningar som passar er och på vilket sätt i så fall?

Härom dagen tänkte jag vara lite smart och passa på att handla grönpellets till Archie efter att jag hade varit i Dalby med Soya.

Jag är inte så förtjust i att köra bil oavsett och eftersom det skulle vara hyfsat ”på vägen” tyckte jag att jag var riktig planerande.

Tyvärr visade det sig att det i min plan inte ingick att foderaffären hade stängt sedan 20 minuter när jag kom dit och det kändes otroligt snöpligt. Sur blev jag!

Allt annat än sur blev jag däremot bara dagen därpå då jag mer eller mindre av en slump gick igenom en hög med reklam vi fått och hittade en rabattkupong på 50 kronor på just grönpellets och i just den foderaffär jag tänkt åka till.

Inte för att jag står och faller med en femtiolapp men lite tursamt kändes det faktiskt ändå :)!

En bloggläsare hörde av sig till mig nyligen med frågan ”har du slutat av svara på kommentarer”.

Personen tyckte att jag varit snål med att svara mina läsare på sista tiden och eftersom jag har förstått att sådant kan vara lite känsligt tänkte jag orda lite om det här med kommentarer.

För det första kan jag säga att det händer ytterst sällan att jag väljer att inte publicera någon kommentar.

Jag har så pass mycket skinn på näsan att jag vågar visa omvärlden om/ att andra kan ha negativa synpunkter på det jag skriver.

Dessutom skulle det kännas oärligt att ständigt sortera bland kommentarerna så att bara de som tycker som jag fick komma till tals, det skulle ge en helt skev bild och dessutom inte tillföra så mycket.
Man kan ju faktiskt få sig en tankeställare även av sådant som kanske inte är så snällt skrivet och jag ser OFTAST ingen anledning att undanhålla mina läsare detta.

Som bloggskribent vill man (tror jag i alla fall) har så många kommentarer som möjligt men jag ser att även de med bloggar som läses av TUSENTALS läsare varje dag kan ha väldigt tunnsått med dom så man ska nog inte ha för höga förväntningar och/ eller tjura ihop om de uteblir.

Vissa inlägg jag lagt ner jättemycket tankemöda på och som jag själv tycker det borde finnas hur mycket som helst att kommentera kring får inte ett enda svar medan rent trams som tagit mig 2 sekunder att färdigställa kan få många att reagera.

Om man inte svarar på de kommentarer man får har jag förstått att vissa tröttnar på att skriva fler och det står ju givetvis var och en fritt att göra som man känner.

Jag FÖRSÖKER att svara på mer eller mindre alla kommentarer men ibland tycker jag att det kan kännas tröttsamt att slösa spaltutrymme på svar i stil med ”jag instämmer”, ”tack för din kommentar” och ”vad roligt att du håller med”.

Där är man som sagt olika, jag vet en bloggare som får typ 50 kommentarer varje dag och som i princip inte svarar på någon trots att en del är rena frågor medan en annan bloggare tackar för ALLA kommentarer i översvallande ordalag.

Jag hoppas att ni som läser min blogg förstår att jag är glad och tacksam över eventuella kommentarer från er (det står till och med högst upp på min startsida) även om ni inte alltid får svar- tycker ni att jag ska skärpa mig så lovar jag att försöka och rena frågor tror jag aldrig att jag missar att svara på faktiskt.

Som den minnesgoda bloggläsaren vet har jag under i princip hela mitt hästägarskap haft häst i en storstad, Malmö.

Jag har dessutom nästan alltid ridit i ridhus på morgnarna och/ eller ridit ut på helgerna eller innan det har hunnit bli mörkt.

Att rida i mörker betraktar jag personligen som fullständigt meningslöst och eftersom jag inte heller behövt göra det har jag tills nyligen faktiskt aldrig reflekterat (observera ordvitsen) över om och hur i så fall man syns i mörkret.

Ska jag vara ärlig så hade reflexer på den tiden lite av ”töntvarning” över sig för min del, det var något som bara dagisungar behövde typ.

På en dressyrtävling för kanske 2 år sedan fick jag ett reflexländtäcke i pris och jag bytte rask bort detta mot en något för stor, cerise (!) grimma med tillhörande grimskaft tänkande ”en extra grimma och grimskaft lär man i alla fall behöva någon gång, om inte annat som reserv, men när i hela fridens namn skulle jag rida med reflexländtäcke ha ha”.

Men sedan hände det otroliga; efter mer än 20 år uppstallad i en storstadsridskola med all upptänklig belysning i omgivningarna flyttade jag Archie till hålan Grevie utanför Staffanstorp och där råder det kompakt mörker både höst/ vintermorgnar och kvällar, i alla fall på de vägar som omger stallet.

Med andra ord skulle jag inte få för mig att rida ut i omgivningarna utan att kunna se och synas ordentligt men det som skrämmer mig är hur otroligt nonchalanta folk ”på landet” är med att försöka synas (läs: skydda sig från att bli överkörda).

Delar av vägen till stallet är en 70-väg, utan belysning och slingrande och jag vet inte hur många gånger jag stött på hundrastare, ryttare, mammor med barnvagnar, joggare osv som det varit mer tur än skicklighet att jag inte kört på.

Hur tänker folk?

Och har man hund och/ eller häst måtte man väl begripa att det aldrig går att till 100 % lita på dessa djur utan att de faktiskt kan hoppa till och rätt som det är befinna sig någon helt annanstans än där man vill, så även en hund i koppel.

Och på en smal väg är det ett ögonblicks verk att bli påkörd i dessa situationer!

Usch…jag hoppas verkligen att jag inte ska bli en ”ofrivillig mördare” av varken människor eller djur och blir faktiskt förbannad bara av tanken att ”folk” utsätter mig för detta helt i onödan.

Nej, hör upp idioter!!!! Stanna hemma eller sätt på er reflexer eller annat så att ni syns- det är min enträgna vädjan till er!!!!

Som jag redan har påpekat i någon kommentar kring det här med att klippa hästar så finns det en väldigt bra och viktig fördel med att se hästen utan ”hundra” kilo extra hår runt kroppen- man får en fullständigt korrekt bild av hästens vikt-status.

Jag misstänker att det går runt mer än en häst som SER tämligen fet ut bakom sitt skyddande pälslager men om man får bort detta ser man kanske något helt annat.

Sedan är ju inte heller en STOR MAGE alltid ”bevis” på att en häst får för mycket mat och behöver banta- titta på bilder på hur en del barn i u-länder ser ut om du inte förstår vad jag menar!

Men som sagt; en del hästar kan säkert tappa en del vikt efter att det saftiga gräset i hagen börjar tryta och samtidigt som man som ryttare kanske orkar rida mer på hösten efter en varm sommar.

Och om en tjock päls då kamouflerar att hästen faktiskt börjar bli tunn så är det givetvis inte så bra annat än om hästen de facto BEHÖVER gå ner i vikt.

Att JAG sedan tycker att det finns många andra fördelar med att få bort lång päls och ersätta denna med täcke har jag ordat så mycket om så det behöver nog ingen vidare utläggning misstänker jag.

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående (och för all del kommande och avslutade) tävlingar hemma vid datorn eller var som helst där du har tillgång till Internet (i I-phonen tex):

http://www.equipe.nu/

Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!

Den enda nackdelen skulle väl vara att i alla fall jag känner mig lite bortskämd med detta nya system så de få gånger någon arrangör inte har anslutit sig så blir jag smått irriterad, framför allt om de sedan tar flera dagar på sig att publicera resultaten efter en tävling.

Det kan ju inte ta många minuter att göra detta tänker den krävande Birgitta!